lillaannamarias

Om lycka

Vad är lycka?

Micael Dahlén, författare till boken Nextopia, beskriver lycka som ett gupp i vägen och menar att lycka aldrig varar längre än tre månader. Enligt honom är lycka alltså en tillfällig känsla av tillfredsställelse. Men långtifrån alla delar hans åsikt. Nicolas Jacquemot, som skrivit Vad optimister vet – och du kan lära dig, menare att lycka handlar om att finna ”en djupare glädje, en glädje som inte låter sig påverkas av tillfälliga motgångar”. Lycka kan alltså definieras på olika sätt, som det tillfälliga lyckoruset eller som den mer blygsamma, men långvariga, känslan av meningsfullhet.

Frågan om vad lycka är hör tät samman med frågan om livets mening. Är meningen med livet att finna lycka, eller blir man lycklig av att finna meningen med livet? Personligen tror jag att dessa två frågor går hand i hand, insikten om vad lycka är kommer antagligen samtidigt som insikten om vad livets mening är. Svaren på dessa frågor kan också kopplas till god självkänsla och en optimistisk syn på livet. Å andra sidan kan man, som Sartre vara övertygad om livets meningslöshet och samtidigt finna glädje i de små stunderna. Lycka behöver inte innebär en tro på någon högre makt.

Vad hindrar oss från att vara lyckliga?

Idag har jakten efter lyckan blivit allt mer intensiv, samtidigt finns det tecken som tyder på att vi blir allt olyckligare. Alain de Botton skriver i sin bok Statusstress om hur människans jakt efter hög status och bekräftelse från omvärlden skapar en enorm stress. Tidigare i historien har människan inte kunnat påverka sin ställning nämnvärt, en bonde var en bonde och en adelsman var en adelsman. Detta hindrade visserligen den enskilda människans möjlighet till framgång och rikedom, men skapade också en trygghet och ställde inga krav på människan om att nå hög status. Idag finns alla möjligheter att nå framgång. Men möjligheterna ställer krav. När vi har alla verktyg för att kunna nå framgång anses det vara korkat att inte ta tillvara alla dessa möjligheter. I dagens västerländska samhälle behöver vi inte längre kämpa för att överleva, det innebär att vi kan ägna mer tid och energi åt att försöka uppnå något mer i livet, exempelvis lycka. På senare år har en stor mängd självhjälpsböcker i konsten att bli lycklig publicerats. Att vara lycklig har blivit ytterligare ett krav som läggs ovanpå alla andra krav som ställs på oss. Och är vi inte lyckliga tror vi att det är något fel på oss och känner oss misslyckade. En ond cirkel bildas.

Hur ska vi göra för att bli lyckliga?

Nicolas Jacquemot skriver (i sin ovan nämnda bok) att varaktig lycka handlar om att finna vardagsglädjen, att kunna se det positiva i vardagen och inte ständigt söka efter något bättre. Vissa människor är så kallade maximerare. De strävar efter att hela tiden uppnå det bästa, både när det gäller arbete och sociala relationer, men även när det gäller känslor. De strävar ständigt efter att maximera lyckan, och därför missar de ofta lyckan när den väl dyker upp. Att vara nöjd med det man har kan alltså ses som en väg att nå lycka. Flertalet populärpsykologiska böcker talar om vikten av att vara tacksam. Att känna tacksamhet över det man har istället för avundsjuka gentemot dem som har mer. Jämförelse med andra kan ofta leda till känslor av oduglighet, om jämförelsen sker uppåt, med dem som lyckats bättre.

Att överleva lidandet

Lidande förekommer överallt i världen, i våra egna liv och i globala sammanhang. På det personliga planet kan lidande handla om sjukdom eller skilsmässa, på det globala planet om krig eller naturkatastrofer. När det gäller lidandet i våra egna liv kan ett positivt och optimistiskt synsätt hjälpa långt. Religion eller annan form av tro kan hjälpa oss att se en mening i livet trots dess motgångar. När det gäller lidandet i världen är det svårare. Krig och naturkatastrofer är svåra att finna en mening i, och det är svårt för oss att göra något åt det. Ett sätt är att kämpa för förändringar i samhället. Många filosofer har diskuterat hur lidandet i världen kan minska. Utilitaristerna förespråkar en etik som leder till minsta möjliga lidande. Marx idéer handlade om att göra världen mer jämlik. Studier har visat att hjälpsamma människor är lyckligare och lever längre. Kanske kan vi genom att minska andras lidande även öka vårt eget välbefinnande.

Vad gör oss lyckliga?

Vad som gör oss lyckliga är ytterst personligt. Men ofta handlar det om att göra saker som man tycker om och att umgås med människor man älskar. Det finns ett uttryck som kallas flow. Att vara i flowtillstånd innebär att nuet och den aktivitet man för tillfället ägnar sig åt är det ända som finns i tankarna. Flow anses öka lyckan eftersom oro och ångerkänslor då trängs undan. Jag försökte finna några situationer när jag varit lycklig. Det var oerhört svårt, kanske är jag en olycklig person, eller så har jag bara inte förstått att jag är lycklig utan ställer för höga krav på lyckokänslan. Jag känner mig nöjd med mig själv när jag har presterat något, detta är ett typiskt tecken på dålig självkänsla, något som jag lider av. Jag måste prestera för att tycka om mig själv. Men vid närmare eftertanke kom jag även på att jag då och då befinner mig i flowtillstånd, ibland händer det när jag dansar och ibland inträffar det när jag dukar fram frukosten. Kanske är jag lycklig då, även om jag tanken att det är att ställa fram ost, bröd och yoghurt som gör mig lycklig känns lite banal. Dock är det absolut ett sätt att finna lyckan i vardagen.

Dokumentera allt, radera

Det är dagen efter studenten. Känner av en svag, ilande huvudvärk, men ignorerar den. Min dag var igår och nu är det lillebrors tur. Han ska sluta femman och självklart följer storasyster med för att titta på de söta ungarna. Morgonen inleds med spöregn, perfekt. Nästan punkt på otursprogrammet är att glömma paraplyet. Vänd och hämta. Väl framme vid kyrkan ligger inte blommorna till fröken i bagageutrymmet som alla trodde, de ligger kvar på diskbänken. Snälla storasyster erbjuder sig att köra hem och hämta medan pappa och bror traskar in i kyrkan för att avsluta skolåret. Det är med viss lättnad jag kör därifrån, mina musikaliskt skolade öron och mitt studentfirade huvud gör nog bäst i att skippa falsksjungande lågstadiebarn, men det vore ju pinsamt om jag missade lillebror.

Kör hem, kör tillbaka. Parkeringsplats? Inte en chans, får köra långt, långt bort och sen springa långt, långt i ösregnet för att komma till kyrkoporten. Så fort jag kommer in hör jag sången som brorsan övat hemma i en evighet och jag rusar fram mot mittgången för att titta. Men det kunde jag ju glömma, gången är nämligen proppfull av fotograferande och filmande föräldrar som ska dokumentera varenda minut av de små livens framförande. Jag ser inte ett smack förutom massor av bakhuvuden på stolta släktingar. Ja, det lät ju i alla fall ganska skapligt, bättre än lärarkören som sjöng en stund senare. Men det var ju tråkigt att jag inte fick se min lilla bror.

Allt detta fotograferande verkar ha stigit folk åt huvudet. Min käre far, som lyckats roffa åt sig en plats på en kyrkbänk berättad med chockerad röst att på en gång vid första sången invaderades mittgången av föräldrar som ville föreviga varenda minut av denna skolavslutning. Själv satt pappa kvar på sin bänk eftersom han totalt glömt bort att han hade kameran i fickan och dessutom kände sig lite avskräckt av denna hysteri som närmast kan liknas vid ett paparazziuppbåd.

Min idé är att det är all denna nya teknik som skapat detta fenomen. Med en analog kamera kunde man bara ta några kort, och därför var man mån om att invänta det rätta tillfället. Med den digitala kameran kan miljoner bilder knäppas och varenda onödigt ögonblick kan därmed dokumenteras. Men glömmer vi inte något där? Var tog det mänskliga minnet vägen? Har det ersatts av hårddiskar på datorer? Vi fotograferar allt och glömmer närvara i nuet. Och alla bilderna tittar man på ett par gånger på den lilla skärmen på kameran, de förs över till datorn och glöms bort. Eller så sprids de på Internet, blir sedda några gånger och faller sedan i glömska. Det är heller ingen som kommer ihåg själva skolavslutningen, för alla var så upptagna med att fånga den perfekta bilden, och ju fler man tar desto större är chansen att bilden tagits.

Min poäng är, att kanske är det bättre att bara leva i nuet utan att anstränga sig så mycket för att skaffa minnen, för man minns i alla fall. Sen tycker även jag att det är roligt att fotografera, men jag försöker att göra det med måtta, så att inte själva upplevelsen förstörs av att den måste dokumenteras.

Det är över en månad sedan jag provade ut en mössa till studenten. Och då var min klass antagligen den sista i hela Norrköping att prova mössor eftersom jag hört från kompisar på andra skolor att de gjort det redan i september. Jag valde en standard modell, med en liten grön plupp längst fram för att visa att jag gått naturprogrammet. Jag tänkte att det gör ju inget om den faktiskt fortfarande liknar en studentmössa. Annars fanns det alla möjligheter att piffa till mössan. En diamantmodell som inte blev platt om man råkade ramla på den och som inte gav fula märken i pannan. Stadens namn ingraverat på insidan av skärmen. Skolans namn broderat längst bak. Valfri text i guld på det svarta bandet. Strimmor i guld eller silver. Pins i guld och silver och strass. Med mera, med mera. Och det är bara mössan, när mössförsäljare packat upp sina varor i vårt klassrum var det proppfullt. Tröjor, byxor, underkläder och skor med trycket ”Student 2009”, bälte med inbyggd flasköppnare, mössöverdrag för att skydda mössan under den vilda studentveckan, en speciell studentparfym och mycket, mycket mer.

Förbryllat såg jag mina kompisar köpa av alla dessa accessoarer som i mina ögon var totalt onödiga, värdelösa och dessutom fula. Var det bara jag som tyckte att det var skräp?

Vad är det som gör studenten så fruktansvärt viktig? Visst, jag håller med om att det är en stor dag, sista dagen i skolan, början på det ”riktiga” livet, osv. Men har det inte blivit lite väl uppblåst? Studenten har blivit ännu ett sätt att få oss att konsumera mera, precis som jul och påsk. Alla dessa specialgrejor är bara ett sätt att tjäna pengar. Och tydligen fungerar det, nästan alla jag känner fick en, om man ser till en students inkomst, ganska räkning från försäljaren av studentprylar.

Varför köper man då allt detta? Har de tre åren på gymnasiet varit så hemska att slutet är värt att fira med en gigantisk fest som blir en riktigt dyr historia? Eller har åren varit så fantastiska att man vill avsluta storstilat? Min teori är att det är skilsmässan från vännerna och barndomen som ska firas, det stora steget ut i världen. Man vill ha ett minne för livet. Men jag vill hellre minnas alla de underbara, men även de jobbiga, stunderna jag haft under gymnasietiden, inte bara sista veckan.

Jag har inget emot att fira studenten, men att det blivit så stort gör att jag blir lite anti. Att börja planera firandet år i förväg, att lägga en förmögenhet på saker som bara kommer användas vid ett tillfälle, jag tycker att det är så överdrivet. Och all denna längtan, vad hände med hakuna matata, att ta dagen som den kommer? Jag tänker i alla fall försöka njuta av alla stressiga dagar och mysiga stunder innan den stora dagen.

Det här med sorg

Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, och jag hoppas att jag aldrig kommer kunna säga det. För mig har döden alltid känts så avlägsen och overklig. Rent förnuftsmässigt har jag alltid vetat att jag och mina närmaste inte är odödliga, men jag har ändå känt att döden är något som drabbar andra, inte mig. Men idag hände något som fick mig att förstå att döden kan drabba även mig. Min lärare, som jag pratade med senast igår drabbades plötsligt av andnöd under natten till idag. Sen dog hon. Hon var gravid och barnet dog också. Det var en liten flicka, hon som hoppats att det skulle vara en dotter.

Min skola är liten och jag känner alla lärare och elever nästan lika väl som min egen familj (åtminstone känns det så ibland). Det är långt ifrån samma sak som att mista en mamma, men jag blev plötsligt medveten om att även personer som jag känner kan avlida. Jag har nog aldrig riktigt förstått det förut.

Hon hade en son på tio år. Jag tänker på honom hela tiden. Så hemskt. Mammor ska inte dö. Så är det bara.

Jag tycker du är jättestark som orkar skriva om din mamma. Ibland kan det vara skönt att skriva och berätta. Att få ut allt.

Jag tänker på dig.

En liten katt kan inte flyga

En liten katt kan inte flyga

men flygplan kan,

och drömmar kan

En femtonårig flicka

har fällt för många tårar

men tårar är inte

frätande syra och hennes kinder

vore fortfarande lena

om inte fula finnar

gjorde dem skrovliga

En ensamhet

kan inte gunga gungbräda,

för då behövs två

och en är alltid tyngst

och den andra får tappa fotfästet

Ett hopp

som dödats av

alla dessa misslyckanden

kan sakta läka ihop

igen

En dikt om dig

Jag ska skriva en dikt

Jag ska skriva en dikt om dig

Jag ska skriva om när du var väldigt liten

Och du låg i en barnvagn och jag var inte stor jag heller

Och jag minns att jag tyckte det lät som en liten katt i vagnen

och jag blev lite besviken när det bara var du

Jag minns när det var dop

Och jag var avundsjuk på alla presenter som du fick

Och jag och mamma var hemma hos dig och din mamma och din pappa

Och jag tyckte det var fint där för det var första gången jag var inne där men inte sista

Jag ska skriva om när du blev större

Och jag ska berätta för alla om hur söt du var när du sög på ena handens tumme

men jag minns inte vilken hand det var fast det spelar ingen roll

Och den andra handen fingrade på det stora födelsemärket som du hade bredvid bröstvårtan

Och jag vet inte om du sa så mycket men du var något sorts sällskap

Jag ska skriva om när vi lekte i din trädgård

Du och min bror och jag

Och du var hans kompis fast jag fick vara med i alla fall för jag var storasyster

Och jag tyckte det var lite pinsamt att jag lekte med er

och när jag lekte med Klara eller Hanna eller Therese så låtsades jag inte om att ni fanns

Jag ska låta alla få veta att du en gång sa att du var kär i mig

Och jag visste inte vad jag skulle säga

Jag blev glad

Och du sa att det var en hemlighet och jag kände mig viktig när vi hade en hemlighet

Och jag blev smickrad men samtidigt låtsades jag som ingenting

Jag var ju stor ju

Jag hade ju andra killar att vara kär i

men om sanningen ska fram så var du den första som ville ha mig

Och min bror blev lite ledsen när han upptäckte att vi hade en hemlighet

För du var inte så bra på att hålla tyst

Och jag blev anklagad och skyldig och jag blev ledsen och fick dåligt samvete

Jag ska berätta om dina nya cyklar

Med många växlar och finesser

och som du cyklade på så jag blev imponerad och rädd på samma gång

Fast jag låtsades inte om det

Och jag tyckte du var en bortskämd snorunge och det sa jag till de andra

Fast sen fick jag dåligt samvete för det fick jag ganska ofta

Och egentligen ville jag vara lite mer som du

Och dikten ska handla om när du åkte skateboard på vår altan så att golvet blev stickigt

Och jag tyckte det var lite häftigt

Fast jag var stor då så jag umgicks inte längre med dig och lillebror

För när man är över tolv kan man inte längre leka med bröder och deras kompisar

På sin höjd kan man prata och det gjorde jag i smyg

Och du gjorde alla möjliga tricks och först var ni lika duktiga min bror och du

Fast du var mer våghalsig

Jag ska också skriva om när jag var sjuk fast jag inte brukar prata om det

Och du gjorde en lite ask till mig av ett gammalt smörpaket

Och i den låg en ful liten gubbe för du var verkligen inte bra på att pyssla och så

Och där låg ett brev som du hade skrivit helt själv

fast du inte kunde stava ens till frisk för det stod friks och det ville du väl inte att jag skulle bli

Men jag blev väldigt glad i alla fall och jag sparade lådan länge

Sen ska jag skriva om när ni flyttade in till stan

Och jag såg dig inte så mycket längre

Och jag skulle aldrig erkänna att jag saknade dig för du betydde ingenting men det gjorde jag

Och jag tyckte det var synd att du inte träffade min bror så ofta

för jag tycker inte om band som bryts för jag har för stor erfarenhet av det

Men ibland kom du och hälsade på men det var inte som vanligt

Och jag ska skriva om alla fina minnen och alla fula minnen

Om alla utflykter i skogen

Om alla båtturer i skärgården fast jag alltid har hatat saltvatten och sjögräsiga stränder

Och om grannmiddagarna och nyårsaftnarna

Och jag ska skriva om när din pappa dog

Och när jag såg dig på begravningen

Och du satt på bänken längst fram och lutade dig mot din mamma

Och min mamma sa att du hade vuxit

Men jag tyckte att du plötsligt såg så liten ut

men kanske var det bara för att dreadlocksen var borta

Och du grät fast jag trodde nästan inte att du kunde det

Och jag tänkte att det var synd om dig och det tänkte nog alla

Och det var väldigt stämningsfullt

Och jag minns att det var en fin sång och efteråt ville jag också skriva en sådan fin sång

Efteråt var det smörgåstårta och vi pratade inte så mycket men lite

Och du var inte glad men inte jätteledsen

Och jag tänkte tänk om du glömmer

Och jag låtsades att det inte var en pappa som dog för det ska inte pappor göra

Och dikten slutar med att vi inte ses så ofta

Och fast mamma tänker och säger och tänker och säger att hon ska ringa till din mamma

så gör hon inte det

Men en gång kommer ni hit och det är lite tomt och lite annorlunda

Men du är kanske samma trots allt

Och kanske är jag lite avundsjuk igen eftersom du fick ha en pappa som dog

För det är sånt man blir stark av

Och jag får bara vara vanlig

Men sen tänker jag att jag vill ha min pappa kvar

Och vi är nästan vuxna nu och snart finns bara minnet kvar

Pappa gråter

Hon ligger där i sjukhussängen. Kroppen är så liten att den knappt syns under alla filtarna som lagts över henne för att hon inte ska frysa. Det är precis så hon vill vara, osynlig. Bara finnas till som en skugga utan att lämna avtryck. Men samtidigt vara annorlunda och speciell. Han sitter i en stol bredvid sängen. De rör inte vid varandra, tröstar inte varandra, vågar knappt se på varandra. Så rädda för sorgen, så rädda för rädslan.

Snälla pappa, gråt inte. Jag vill inte att du ska vara ledsen. Jag tänker på dig, tänker så hårt jag kan, vill att tankarna ska nå fram till dig. Det är inte ditt fel, det är bara mitt fel. För din skull vill jag äta, men det går inte. Inte ens du kan hjälpa mig. Jag kan inte, fast jag skulle vilja. De tar mig, tankarna, de mörka. Får mig att bli någon annan.

Hon känner ångesten komma krypande, känner hur den försöker tvinga henne att röra på sig, men kroppen orkar inte lyda längre och hon ligger stilla, utmattad, trött. Handen under täcket söker sig till revbenen. Hon låter fingrarna kräva sig in mellan benen, stryker med handen över de utstående benen. Att känna benen under huden ger en slags njutning. Så härligt, så skönt. Handen vandrar upp till axeln. Känner på hur mager och benig den är. Det finns en liten knöl där, hon vet inte vad det är för slags ben, är inte så bra på anatomi. Men hon vet att hon kan vrida axeln så att det bildas en liten grop under knölen, benet sticker upp ur axeln och hon kan lägga in fingrarna under benet. Hon vet att det ger henne en kick. Hon har aldrig varit med en kille, hon har aldrig smekt sig själv, men att ta på kroppen och tydligt känna skelettet ger henne en njutning som hon tror kan liknas vid sexuell njutning. Så erotisk, så fint. Hon älskar att känna skelettet så nära under huden. Är det sjukt, frågar hon sig.

Åh, pappa. Var inte ledsen. Jag älskar dig, jag vill inte göra dig illa. Och jag vet att du älskar mig, du vill mig väl. Men du kan inte hjälpa mig, inte nu. Förlåt mig. Snälla pappa, förlåt.

Hon låter handen sluta sig runt överarmen, den är så smal att fingrarna når runt. Vilken lättnad. Så smal, så tunn. Vad hade hon gjort om fingrarna inte räckt? Hemska tanke. Ångest, ångest. Hon smeker armarna. Känner de mjuka fjuniga hårstråna. De växer där för att hålla henne varm, en uråldrig mekanism, ett sätt att rädda människan från svälten, från kylan, från sjukdomen. När hon först såg håren på sin kropp blev hon äcklad. Hon var hårig, som ett litet djur. Nu fascineras hon av fjunen. Det är lite vackert på något sätt. Små nyfödda barn är fjuniga, nu får hon vara liten igen. Håren är lena och mjuka. Hon tycker om dem.

Pappa. Jag vill vara stark för dig. Du tar hand om mig. Du bryr dig om mig. Jag sviker dig. Jag är en ynkrygg. Jag är en lögnare, en svikare. Jag förtjänar inte att leva. Jag är värdelös. Du är stark. Du är trygg. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte förstå? Inte inse att jag vill bli frisk?

Armen utanför täcket. Handen låter hon hänga. Hon älskar vinkeln mellan arm och hand. Hon vänder handflatan uppåt så att hon kan se den tunna, ljusa huden på handleden. Blodådrorna syns tydligt. Blålila, som smala, smala konturer av grenar mot himlen. Huden är så tunn, nästan genomskinlig. Så enkelt att skära ett snitt. Så ömtålig. Handleden är så smal, handen ser så stor ut. Den lilla knölen, benet som sticker ut syns tydligt, det tycker hon om. Hon vänder handleden uppåt. Tittar på knogarna, de sticker upp som små kullar, lite röda lite torra, spruckna. Rör lite på fingrarna, ser hur benen i handen rör sig. Fascinerande. Intressant. Vackert. Blodådrorna är ytliga, ligger liksom ovanpå. Hon rör försiktigt vid dem med andra handen. Trycker in dem i huden och ser hur de ploppar upp igen. Så gjorde hon på farmor när hon var liten. Farmors ådror låg utanpå, nu gör hennes också det. Ådrorna är mjuka, hon tycker om att känna på dem. Hon tycker om att de syns så tydligt, de är så vackra. Fingrarna är smala, lederna ser stora ut eftersom resten är så tunt. Det tycker hon om. Handen blir kall, det är också bra, kylan är bra, den kräver energi. Värmen är motbjudande, att svettas, lukta illa, vidrigt.

Pappa, pappa. Jag är så ledsen för allt ont jag gjort dig. Skuldkänslorna trycker ner mig, gör mig tung. Demonerna inne i mig säger att det är mitt eget fel. Ångesten drar mig åt ett håll, skuldkänslorna drar mig åt ett annat. Jag är mitt emellan, jag kommer ingenstans. Jag dras åt två håll och snart går jag sönder. Så bli inte förvånad om jag plötsligt faller ned som en söndersliten trasa. Snart ligger jag på golvet i bitar. Jag hoppas att någon kan laga mig.

Hon vill se sjuk ut, sjuk och hjälplös. För ett tag sedan såg hon en film om en flicka som knarkade. Det var vackert på något sätt. Det var sjukt, fult och farligt. Men attraktivt, lockande. Hon tyckte att det var vackert. Så bräckligt. Hon vill se ut så. Som om hon när som helst skulle gå sönder. Vill bli omhändertagen, vill vara liten.

Vet du pappa, det är inte jag som gör det här. Det är någonting inuti mig. Det äter upp mig inifrån. Det blir bara skalet kvar av mig. Jag undrar var jag har tagit vägen, vart är jag någonstans? Något stort och hemsk kom och skrämde bort mig, nu syns jag inte mer. Jag famlar i mörkret, hittar inte fram. Kämpar mot det svarta, men det omringar mig, håller mig fast, jag kommer inte loss.

Hon har en sond, en slang som ger henne näring genom näsan. Hon har sett hur hon ser ut i spegeln. Hon är ful. Sonden ser konstig ut. Snoret rinner och hon kan inte torka bort det, det fastnar i sonden, äckligt, vidrigt. Slangen är fasttejpad på kinden, tejpen lossnar, krånglar. Det kliar, hon vill slita bort den. Men på ett sätt så är hon stolt över sonden. Hon har blivit så sjuk att hon har fått en sond, det är det inte alla som får. Hon är utvald, hon är speciell. Var tredje timme kommer sköterskan och kopplar en påse med näringslösning till sonden. När vätskan rinner ner genom halsen känns det svalt. Det var lite läskigt i början, men också lite skönt. Inget ansvar läggs på henne, hon får slappna av, de sköter om henne nu. Ingen mat, men fortfarande ångest. Hon är rädd för att näringen ska ta ifrån henne den sjuka skönheten. Rädd för att nästa gång hon studerar sin kropp i spegeln ska hon inte se den lilla fågelungen som hon har blivit. Hon är rädd för att inte längre kunna se att revbenen, rädd för att skulderbladen inte längre ska se ut som små vingar. Ångesten kommer, oron och rastlösheten, förtvivlan och skräcken. Ständigt denna rädsla. Hon skulle vilja dra upp sonden ur halsen så att de inte längre kan hälla näring i henne. Men hon gör inte det. Hon är för rädd för att de ska sätta dit sonden igen. Det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont. Det tog timmar innan de lyckades få ner den, så kändes det i alla fall. Det skrapade och rev, kändes som om hela halsen skulle slitas sönder. Om någon hade frågat henne då, när det gjorde som mest ont, om hon ville ha en smörgås, så skulle hon ha tagit den. Hon skulle ha ätit vad som helst för att slippa smärtan. Som tur var så var det ingen som frågade. Hon skäms för att hon ens tänkte tanken att äta, hon vill straffa sig själv, trycker in naglarna i den mjuka huden på handleden, så hårt hon kan. Det är det enda hon vågar göra. Du är så feg skriker ångesten till henne. Ynkrygg! Men något annat säger att hon borde ha tagit chansen, nu är det för enkelt att låta bli att äta.

Rädda mig, pappa! Jag vill inte vara så här. Jag vill inte vara kvar. Jag vill leva. Men det gör så ont. Det river sönder mig. Torterar mig. Stampar på mig. Slår mig. Skriker åt mig. Jag är mörbultad, utmattad. Jag är bara en skugga. Min själ är full av ärr. Jag orkar inte mer. Vill inte finnas till längre.

Det finns en del inom henne som säger att hon är sjuk. En del som tänker logiskt och rationellt. Men logik kan inte skapa lycka, logik kan inte skapa det där ruset som hon vill ha, och som det andra en gång gav henne. Logiken kan inte belöna henne och få henne att känna sig duktigt, så där som det andra en gång gjorde. Det där andra är något som inte går att ta på, något som har tagit sig in i hennes hjärna och som straffar henne när hon varit olydig och ätit, men som säger ett litet snällt ord när hon varit duktigt och låtit bli maten. Det där snälla varar inte så länge, det försvinner nästan på en gång, men hon längtar hela tiden efter de där små stunderna när det kommer och hon kämpar för att få känna det igen. Men det andra ställer bara högre och högre krav.

Pappa. Jag vill vara med dig. Men jag kan inte. Jag har blivit en fånge. Straffad för allt ont jag gjort. De säger att jag måste vara stark. Du säger att jag måste vara stark. Men jag är svag. Jag klarar inte det här. Jag kan ingenting. Jag är värdelös. De hånar mig. De har genomskådat mig. Jag har ljugit, men de kom på mig. De hemska inom mig vet att jag bara är en bluff, jag kan inte lura dem. Alla andra, alla vanliga, de vet också att jag är en bluff. Jag brukade vara en duktig flicka, men det var bara en förklädnad. Inuti var jag rutten, misslyckad. Nu är skalet borta och alla kan se hur hemsk jag är.

Man måste vara målmedveten. Om man ska bli något. Om man ska bli ihågkommen. Då kan man inte ge efter. Man måste ha självdisciplin, följa planen som man gjort upp, planen som leder till framgång. Det var så hon hade gjort. Hon hade viljestyrkan som krävdes, och hon lyckades ta sig enda hit. Hon blev så här smal, så här sjuk. Men sen klarade hon inte längre. Hon skäms för att hon inte stod ut längre. Hon skäms för att hon nu låter dem ta hand om henne. Målet var att bli smalast. Målet var att svälta sig till döds, då skulle hon vara smalast. Ibland tänker hon att målet finns kvar, att hon måste fortsätta kämpa, att hon kan komma igen. Hon vet att hon är sjuk, men ändå förstår hon det inte. Hon vet att hon vill bli frisk, det har de sagt till henne, men hon förstår det inte. Viljan är nog ganska svag, för hon känner inte av den. Hon bara vet att den borde vara där någonstans. För ingen vill ju vara sjuk, ingen vill leva på sjukhuset. Barn vill växa upp, de vill vara stora, vuxna. Det vill ju hon också, eller hur? Det är så de säger, men hon förstår inte. Hon tycker det är bra här. Ibland är det jobbigt, hon får ångest. De är envisa, hon blir arg, bråk och gräl. Men sen är det lugnt. Hon har inga höga krav. Hon vill bara att någon ska ta hand om henne. Hon vill att det ska fortsätta vara så här. Hon vill vara den lilla flickan. Det lilla barnet. Hon vill slippa växa upp, slippa allt ansvar, slippa allt arbete. Fast hon är flitig och hon gör allt hon måste göra. Det är bara här, där de förbjuder henne att arbeta som hon kan slappna av. Här kan hon tillåta sig att vara ledsen och trött. Varför kan hon inte få stanna här.

Mamma. Kan du säga till henne att jag älskar henne också? Kan du göra det, pappa? Hon blir så ledsen när jag pratar med henne. Och jag blir ledsen när hon blir ledsen. Jag vill be er om hjälp. Men jag får inte. Jag vågar inte. Ångesten håller mig tyst. Kan du läsa mina tankar? Kan du förstå att jag behöver er fast jag inte säger något? Kan du förstå att jag älskar er fast jag är tyst? Fast jag bara bråkar med er? Fast alla ord jag säger blir elaka? Jag försöker förklara, men det blir bara fel. Det blir bara gråt. Alla missförstånd förstör. Vi är som två klippor. Det är en ravin emellan. Där finns en smal bro. En bro som tankarna kan vandra över.  Men missförstånden tar bort stegpinnarna, en efter en. Mina tankar kan inte längre nå fram till er, jag kan inte göra mig förstådd. Jag blir ensam. Jag finns bakom en glasruta. Försöker skrika, men ljudet når inte fram. Snälla, försök att förlåt mig. Även om jag inte kan göra något. Jag kanske borde dö. Det kanske vore bättre, då skulle ni slippa oroa er. Jag är ju bara till besvär. Jag bara förstör. Fast ni kanske skulle bli ledsna.

Hon lever i en dimvärld, hon är inte riktigt levande. Hon är vid liv men ändå inte levande. Ibland tänker hon på döden. Hon undrar vad som händer sen. Blir det mörkt och svart? Kommer ångesten att finnas kvar? Kommer hon att bli fri? Ibland tänker hon på sin begravning. Skulle det komma mycket människor? Skulle de vara ledsna? Skulle de gråta? Skulle de förstå vad de hade gjort? Hon vill att de ska minnas henne. Hon vill att de ska tycka synd om henne och ångra sig. Eller vill hon det? Egentligen vill hon inte göra någon illa? Hon vill bli omtyckt, hon vill göra de andra glada. Men de gjorde henne illa. Hon vill vara snäll, men de lät henne inte vara det. Hur skulle det bli om hon försvann? Skulle de märka det? Kanske vore det bäst om hon försvann. Kanske hade det varit ännu bättre om hon aldrig funnits. Då hade det inte kunnat bli så fel. Då hade det aldrig blivit så här. Inget lidande, ingen skräck, ingen fruktan, ingen ångest. Ingenting.

Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.

Kulturtant-wannabe

Hörde ett roligt ord häromdagen: kulturtant. Jag vet ju kanske inte riktigt vad det betyder. Men ungefär. Tolkar lite för mig själv. Som ordet låter. Att vara lite lagom anti mot all kommersiell skit. Se på smala filmer. Gå på utställning och konsert. Kulturisera sig själv med alla möjliga kulturella aktiviteter. Gå på kurs. Veta bäst. Läsa massor av romaner, och fackböcker, och poesi. Och veta vad som är bra, och vad man ska tycka. Men ändå vara egen, och tänka fritt.

Jag tror jag vill vara så. Bry mig lagom mycket. Leva upp till alla mina drömmar, status på riktigt. Vara lagom djup. Hålla på med mitt pyssel. Spontankultur. Vara stöttepelare, uppmuntrare. Som en bibliotekarie, fast inte så sur.

Jag gillar såna där ord. Ord som beskriver, fast de inte är adjektiv.

(Ibland orkar man inte vara så personlig. Lagom bra att filosofera lite kring ord då.)

Aldrig ingenjör

Efter tre veckor på jobbet har jag bestämt mig: aldrig ingenjör. Visst, jag trivs. Det är god stämning, halvroligt, helt okej. Men det är inte så här jag vill leva. Hela korridoren lever ju för semestern. Vantrivas fyrtioåtta veckor om året för att kunna vara ledig i fyra veckor och plågas i en sommarstuga på landet som ändå bara innebär massor av mödosamt slit, eller husvagnssemester som kan ta kol på vem som helst, eller pressande på en turistpackad strand någonstans inte alltför långt bort i en känd semesterort. Dom kanske inte vantrivs precis, inte alla. Men det verkar inte kul. Det enda existerande och ständigt återkommande samtalsämnet är Vad ska du göra på semestern? Eller, en del annat pratar de ju om också, typ jobb. Snacka skit om företag och berätta hur värdelöst det är och hata alla uppsägningar och klaga på fläktsystemet och beklaga sig och stöna. Och sen berätta om hur man sagt upp bekantskapen med en gammal barndomskompis eftersom kompisen ifråga hävdat att företaget är korrupt.

Jag vill inte ha det så. Jag vill ha något mer. Eftersom mitt sociala liv är obefintligt behöver jag ett jobb som jag kan älska. Men vad? Nu vet jag åtminstone att det inte ska bli ingenjör. Det känns så patetiskt att jobba över och känna sig behövd och ändå kan man när som helst bli uppsagd. Man kan tro att man är viktig, men vad är väl en sketen ingenjör värd? Jag vill vara min egen, här får jag bara följa order, stoppas in i ett fack, göra samma sak som alla andra. Men ändå, varför vill jag då göra ett bra jobb och visa vad jag kan. Kanske tur att det bara är två veckor kvar.

Basilikatant

Lyssnade på tankar för dagen på p1 härommorgonen (det kan man göra om man går upp klockan fem och åker till jobbet supertidigt, det är bra också för det blir väldigt varmt i arkivrummet på eftermiddagen och om man är där tidigt på morgonen kan man åka hem tidigt på eftermiddagen). Då var det någon (jag vet inte vem) som pratade om någon (vet inte vem) som hade sagt att när hon blev gammal så ville hon bli en basilikatant. En tant som odlar kryddväxter och läser tjocka romaner. Då tänkte jag att det vill jag också bli. Jag vill bo i ett litet hus, typ en stuga (fast en lägenhet skulle nog också gå bra). Och i en blomlåda utanför köksfönstret ska jag ha mina krukväxter (än sen att jag inte kan få en blomma att överleva längre än tre dar (får skylla på att mitt sovrumsfönster ligger i söderläge)). Och så ska jag ha två katter som jag ska skämma bort med goda matrester. Och jag ska ha ett eget litet bibliotek med sköna fåtöljer, såna där gammaldags med lite halvdåliga fjädrar som man sjunker ner jättedjupt i. Sen ska jag baka eget bröd och bjuda alla mina vänner på. Och så ska jag bli en sån där tant som är bra på att ge råd och stötta och som man blir glad av att träffa och som man verkligen kan prata med och som säger lilla gumma så ett det inte låter nedlåtande (ungefär som Valarie, fast hon säger ju inte lilla gumman men ändå).

Fast jag är rädd för att jag aldrig kommer bli en basilikatant. Jag är rädd för framtiden. Ett: jag är rädd för att jag ska begrava mig i jobb och gå in i väggen innan jag är tjugofem. Två: jag är rädd att jag aldrig kommer hitta något som jag vill syssla med och det slutar med att jag får sitta i kassan på ica och vantrivas hela livet. Tre: jag är rädd för att jag aldrig kommer våga flytta hemifrån. Fyra: jag är bara rädd för allt.

……

Mmjaww. Jag älskar att skriva dagbok. Fattar inte varför jag inte gjort det innan star.

(Hoppsan. Där började det spöregna och jag var tvungen att springa ut och rädda dynorna till trädgårdsmöblerna för alla andra har åkt iväg och badat och bara jag är hemma. Mina strumpor blev dyngsura (trodde väl inte att jag gick barfota i sommarvärmen?))

Okej, dagbok. Jo, när jag var liten skrev jag lite dagbok, men det blev mest ”Hej dagboken, idag har det varit en bra dag, kommer inte på något mer att skriva, hej då”. Men nu älskar jag att skriva dagbok och fundera. Kanske borde starta en blogg och skriva på och bli nya blondinbella. Fast jag skriver nog om fel saker, inte om mitt spännande liv som kändis i sthlm utan om mitt ganska meningslösa liv i världens utkant.

Minnen 6

Jag är sex år. Det är sensommar. Jag går på dagis. I höst börjar lekis. Jag ska bli stor. Det är varmt och jag tror att jag har en klänning på mig, jag tyckte mycket om att ha klänning på mig när jag var liten så att jag kunde känna mig som Madicken för jag ville egentligen redan då leva i en annan tid, en tid när allt var liksom lite finare. Jag är ute på dagisgården. Jag minns kvällssolen på framsidan, den svala skuggan på baksidan. Mamma och pappa har kommit samtidigt för att hämta mig och min lillebror. De berättar att vi ska få ett syskon.

Jag låtsas ointresserad. Hoppar omkring och leker. Vet inte riktigt vad jag leker (det är inte minnet som sviker för jag visste inte ens då vad jag lekte). Tycker det är pinsamt och jobbigt. Så där så att man blir alldeles varm och det kliar överallt, du vet. Försöker liksom komma undan. Vill inte visa att jag tycker det är spännande. Det känns bara skämmigt. Vill att allt ska vara som vanligt. Men kan inte undgå att längta lite.

Minns mammas mage. Jag var aldrig en sån där tjejig flicka, en sån där som ska hålla på och gulla med varenda liten unge. Tyckte redan då att småbarn mest var till besvär. Tyckte de var pinsamma, äckliga, smutsiga. Men ändå lite spännande och lockande. Jag var ju inte rädd för dem. Det enda ord som kan beskriva min känsla är pinsamt.

Så kommer ungen. En liten bror till, kanske hade jag velat ha en syster, jag vet inte (några år senare ville jag det i alla fall för att få känna mig lite mer beundrad, annars var det mest andra brorn som var intressant, kände mig nog lite utanför). Vi var hemma hos mormor och morfar, jag och min bror. Mamma och pappa var på sjukhuset. Vi hade glömt våra nallar så därför fick vi låna mosters gamla stickade hund, den fungerade inte alls lika bra. Det var precis efter att Mumintrollen slutat som pappa ringde och sa att nu hade brorn kommit.

Sen fick vi åka och hälsa på på bb. Det var nog lite spännande, men jag låtsades mest som ingenting. Det var pinsamt. Och lillebror hade en sån där liten sparkdräkt och han hade krupit ihop inuti den så att tygbenen bara hängde och Kalle sa att han hade luftfötter. Och alla tyckte det var väldigt fyndigt och jag blev väldigt avundsjuk för att det inte var jag som sa det och jag kände mig utanför.

Vi blev fotade för tidningen. Jag och Kalle och Axel. Och Axel skrek och vred sig i mina händer och Kalle grät och sa Jag vet inte hur man ler. Och jag bara stod där.

Och jag minns dopet. Jag hade en fin klänning och jag hade hjälpt till att förbereda (eller jag trodde att jag hade det i alla fall, så här i efterhand tänker jag att jag nog mest sabbade). Och vi sjöng Måne och sol för det var den enda psalm som jag kunde och jag hade övat jättelänge och mamma tyckte att vi skulle sjunga den då. Och jag blev avundsjuk på alla presenter men mest på uppmärksamheten. Mest avundsjuk hela tiden för att jag inte fick stå i centrum och synas. Ständigt samma känsla av att vara åsidosatt. Ville ju bara bli sedd. Som vanligt.

Jag – en nörd?

På lunchen, första dagen på jobbet pratade alla ingenjörer om nördighet och sina nördiga hobbies. En hade åkt till Bulgarien enbart för att kunna se solförmörkelsen på bästa möjliga sätt, med egenhändigt tryckt T-shirt med solförmörkelsebild enbart för detta tillfälle, behöver jag säga att hans intresse var solförmörkelser? Jag fick höra om hur de hade spelat dataspel innan dataspelen ens var uppfunna så att de var tvungna att programmera dem själv. Samtalet bröts av en mobilsignal, tonerna var tydligen Startrek, har aldrig sett någon av dessa filmer, men de andra talade noga om för mig att mobilens ägare var scifi-nörden nummer ett.

Jag vill också vara en nörd. Det verkar trevligt att ha ett superintresse att bara försvinna i. Så kan man tänka på det istället för att överanalysera och problematisera sitt fjuttiga liv. Och blir man en verklig nörd kan man ju till och med bli känd, just för att man är så nördig. Och man syns, man blir någon. Visst, att vara Nörden med stort N är kanske inte alltid det jag vill vara, men då är jag i alla fall någon, jag är inte osynligt bortglömd.

Så, vad ska bli mitt nördintresse? Det känns som om jag inte riktigt har de rätta förutsättningarna för att bli en verklig nörd. Jag har för lite tålamod, men man kanske kan växla intresse och bara vara nörd? Typ segelflygplan ena veckan, suddgummin andra. Okej, jag har några bra intressen som skulle kunna bli lite nördvarningar. Ett: pusseldeckare. Jag älskar engelska pusseldeckare, Agatha Christie. Har faktiskt läst Poirot på franska till och med, och mitt nästa projekt är Miss Marple på tyska. Min studentklänning var inspirerad av en klänning från filmatiseringen av Marple. Och jag har inte missat ett enda avsnitt av denna utmärkta teveserie. Böckerna är också underbara. För att bli en riktig nörd borde jag nog skriva en egen pusseldeckare, börja samla på alla böckerna och kanske inreda mitt rum med inspiration från den tidsepoken.

Två: sy. Jag älskar att sy. Och ja, jag gillar mode, men mode är inget nördintresse och jag är inte tillräckligt modeintresserad för jag tycker att det är roligare att hitta på egna saker och egentligen bryr jag mig inte direkt om vad som är modernt. Min senaste idé är att börja sy kläder ur olika filmer. Jag vill sy en sån klänning som Fiona i Shrek har. Och kanske några kläder från Saturday Night Fever.

Sen då, jag spelar ju flöjt. Men det är inte tillräckligt nördigt, för jag övar inte fem timmar om dagen, men jag kanske skulle prova det någon dag. Dansar. Är ca fem-sex timmar i veckan nördigt? Kanske, men eftersom jag knappt dansar alls nu på lovet är jag nog inte tillräckligt beroende.

Har ju en del idéer. Vet inte. Fördelen med att vara en nörd är att man alltid har något att prata om. Fast man behöver ju såklart lite imponerande nördkunskaper. Och sen så behöver man inte vara supersocial heller när man är en nörd, det är okej att vara lite udda och utanför. Och det där med social kompetens är ju inte precis min starka sida.

Fast det behöver ju kanske inte gå till överdrift. Att gå upp klockan fyra för att hinna med en golftur innan jobbet börjar vet jag inte om jag har lust med. Fast det är väl överdriften som gör nörden. Vi får se. Jag får väl hitta på nåt. Eller fortsätta som jag gör. Det blir nog bra på nåt sätt.

På promenad

Beroende av promenader. Addicted to walks. Det är jag. Upptäckte det förra helgen. Eller senare. Eller tidigare. Har kanske alltid vetat det. Älskar att gå och allting bara flyter av. Rensa tankarna.

När ångesten kommer och klorna griper efter mig så kan jag fly ut på en promenad. Försvinna från allting.

Avkoppling. Bortkoppling. Dämpa dåligt samvete. När allting annat snurrar kan jag gå rakt fram.

När det liksom bara kliar i benen och allt jag vill göra är att hoppa runt och bara skrika och gråta och få ur mig allt. Promenader är lite mer civiliserat, men har samma effekt (tror jag).

En liten stund, det räcker. Och sen klarar jag mig. Överlever en stund till. Orkar lite till.

Men promenaderna skrämmer mig lite också ibland för det finns så många hemska, jobbiga minnen som jag inte vill minnas (eller bara ibland för att gräva ner mig i elände) men som ändå alltid kommer och slår klorna i mig och håller mig kvar i ett förflutet som jag vill skaka av mig men som sitter kvar på mina axlar som en tung, tung mantel.

Längtar bort. Längtar hem. Som vanligt.

Taste vs money

Midsommar spenderades i Stockholm skärgård. I arkitektritat hus på gigantiskt stor tomt med egen brygga och tillhörande båt (bara den ena av två låg där just då). Där fanns ett antal teveapparater, varav den minsta var större än vår enda. Möbler, maskiner, porslin med mera av kända märken och fabrikat. Både Wii och Play Station 3 (avundsjuk lillebror). Nyinflyttade och fortfarande ganska stökigt i huset, men lyxen syntes. Hantverkarna hade ägnat många timmar åt att få huset rätt, så som familjen ville ha det.

Förstå mig rätt. Jag är inte avundsjuk. Bara fascinerad. Det här är våra riiika vänner. Jättetrevliga och inga överklassfasoner. Men det är något av en annan värld. Och jag är liksom inte utfattig. Men de har liksom fler möjligheter.

Dock, med pengar kommer inte nödvändigtvis smak. Det såg jag när jag promenerade runt i minisamhället på morgonen när jag vaknade alldeles för tidigt för att någon annan än jag skulle kalla det anständigt. Arkitektritat, javisst, men hur sjutton hade den arkitekten klarat arkitektutbildningen? Stilrent, nej. Anpassat till omgivningen, nej. Snyggt, nej. Mysigt, nej. Jag såg inte ett enda hus som jag skulle vilja bo i.

Jag vill absolut inte klanka ned på någon som bor där, för det är säkert jättetrevligt och mysigt och bra på alla sätt och vis. Och huset jag själv bor i har väl skapliga brister det också. Men det är så lätt att bli hemmablind. Och alla har ju olika smak. Jag och mamma diskuterade det nyligen. Vi ska ju flytta nu (känns faktiskt helt okej, har vant mig vid tanken nu) och då ser man sitt hem på ett annat sätt. Ägarna till det nya huset berättade om all tid och alla pengar de lagt ner på att göra iordning sitt hus, det ser ändå förfärligt ut och vi måste göra om massor för att kunna bo där, de kan inte se att något skulle kunna vara fel. Köparna till vårat hus har pratat om att slå ut väggar, varför det, tänker jag, och det känns lite hugg i magen, det är ju mitt hus. Ja, det är mitt hus, men det ska bli deras, då måste man göra det till sitt hus och ändra på en del.

Så ja, alla tycker olika. Midsommardagspromenaden längs gatorna med de längsta namn jag någonsin hört (två rader vägskylt) var lite spännande. Konstiga färger. Tänk Ernst. Runt funkisfönster. Utbyggnader. Pool, studsmatta. Stooort. Flashigt. Lyxigt. Och så fult. Enligt mig alltså.

Ständigt understimulerad

Sitter där bland alla människor. Försöker lyssna på samtalet men tankarna vandrar hela tiden bort. Kan inte koncentrera mig. Det rör inte mig. Jag är inte i centrum. Jag, jag, jag. Egoistisk till max. Tar mitt broderi och låtsas att jag är en gammal liten tant, typ miss Marple, och önskar att jag hade ett par typiska glasögon som pricken över i:et. Men känner mig oartig. Men fortsätter ändå. För jag orkar inte bara sitta. Orkar inte med det. Det kryper i hela min kropp. Klarar inte av att hälsa på. Måste ha mina rutiner. Som ger mig frihet. Längtar efter min dator, min symaskin, min flöjt, mina promenadvägar, min yogamatta, mina pärlplattor. Flyr in i min broderivärld. Det känns lagom, då är jag ändå närvarande, en bok blir för uppenbart.

Så fantastiskt uttråkad. Längtar bort. Längtar hem. Vill göra något. Blir så trött av att bara sitta. De andra går ner till sjönära tomtens egna strand och tittar på idioterna som badar. Vägrar följa med för jag vägrar frysa. Sitter ensam kvar. Kroppen gör ont. Det rycker, som förr i tiden. Ett kvävt skrik efter hjälp. Orkar inte vara ensam med mig själv. Och är ensam även efter att de andra kommit in. Ännu mer ensam. Men då måste jag dessutom hålla minen. Längtar bort. Längtar hem. Vill inte vara kvar.

Panik av rastlöshet. Kliar överallt. Vill göra något, göra något, göra något. AAAhhh… Grrrr… Fingrarna drar ihop sig till klor som kliar där behån skaver. Kliar, kliar, kliar. Broderar igen. Tills det värker i fingrarna. Kan verkligen inte slappna av. Vill inte slappna av. Måste röra på mig. Blir frustrerad av att bara sitta. Sitta, äta, sitta, äta. Prata. Som ett litet barn på babbelkalas. Måste gå från bordet snart. Orkar inte sitta still. Understimulerad, måste aktiveras. Men vill inte vad som helst. Mycket kräsen. Totalt osocial. Saknar kompetens. Barnsligt barnslig. Önskar mig ett vuxet tålamod, önskar jag kunde prata. Men orkar inte försöka. Känner mig otrevlig. Hatar att hälsa på. Vill hem. Flyr ut på en promenad med bror. Känner mig dum. Dum dum dum dummelidum i huvet. Önskar mig bort. Men ingen verkar höra för jag får minsann vara kvar. Eller så är det någon som straffar mig för att jag bara är så barnslig. Mår illa av mig själv. Men vill bort i alla fall.

Väderbesatt

Midsommar. Ännu en av dessa totalt onödiga och endast ångestframkallande högtider som måste firas så in i norden ordentligt och allt ska vara så fint och stämningsfullt och roligt och det blir aldrig som man tänkt sig. Jag hatar midsommar för då måste man vara utomhus, och man äter bara äcklig mat. Har aldrig fattat det här med svensk mat (antar att den inte ens är svensk). Julmaten är inte god, men jag brukar gilla mammas julsallad med apelsin och valnötter, och valdorfsalladen, så det finns en del grejer som är okej på julbordet. Till påsk tar man bort det som är gott och lägger till kokt ägg, jag hatar kokt ägg. Till midsommar tar man bort det som eventuellt var lite gott till påsken och det blir typ inget kvar.

Och varför är varenda svensk så besatt av fint väder. I ett halvårs tid har löpsedlarna haft stora rubriker med Så blir midsommarvädret. Vaddå? Det stämmer ju inte i vilket fall som helst och vädret blir detsamma oavsett om man vet i förväg hur det ska bli eller inte. Och vad gör det om det regnar? Just nu skiner den förbannade solen, vilket betyder att jag antagligen kommer tvingas vara utomhus, fast det är svinkallt och blåsigt. Alltså: ännu en midsommar med vantar och mössa.

Varenda midsommar i mitt om exakt en månad nittonåriga liv har firats tillsammans med mammas och pappas gamla vänner och deras barn. Förutom förra midsommaraftonen då vi åkte iväg på bilsemester. Jippie! Bästa midsommaren hittills, den tillbringades i en bilkö i Köpenhamn (observera: jag var inte ironisk när jag skrev att det var den bästa, för det var det faktiskt).

I år ska jag tvingas med till Stockholm. Visserligen lite kul att se det nya huset, med flyttlådor och allt. Men, ett hus i typ skärgården. Jag hatar skärgården (herregud, vad mycket hatar det blev, vart har min positiva livssyn tagit vägen, den försvann nog med midsommarmolnen). Och eventuellt kommer jag tvingas sova över i båten. Jag hatar båtar (hatar nr. 4). I sovsäck. Jag hatar sovsäck (nr.5). Bara för att min tolvåriga lillebror plötsligt bestämde sig för att han inte var äventyrlig nog att sova i sovsäcken i båten. Jag hatar (nr. 6) att sova över. Det värsta är att man aldrig får någon frukost. När jag vaknar vid sex-sju-tiden så sover alla andra minst ett par timmar till och jag dör av hunger innan jag får någon frukost, och när jag väl får det så är det inte min frukost utan oftast några äckliga flingor och typ vitt bröd. Jag måste ha mina jättemörka euroshopper-mackor och naturell yoghurt med frukt i.

Min packning består av: ombyte, tandborste, varma kläder att sova i (kommer antagligen frysa ihjäl på båten, dessutom kan jag redan känna hur ont jag kommer ha i min redan hyperöverspända kropp när jag vaknar, fatta, jag behöver en mjuk säng annars får min beniga kropp liggsår), senaste bokinköpet: pusseldeckare på engelska (verkar lovande), mitt korsstyngsbroderi och nya kameran.

Längtar redan tills jag får komma hem.

Back From the Dead

Nu är det över. Det superstora, supersvåra provet för engelskcertifikatet. Nu kan jag andas, leva igen. Hade knappt fattat hur nervös jag var. Igår grät jag, i förrgår grät jag, i förrförrgår grät jag. Jag vet, jag saknar totalt allt vad självförtroende och självkänsla heter. Jag var säker på att allt skulle gå åt helvete. Och dessutom vilade hela min självbild och mitt värde som människa på hur bra det gick på provet.

Nu är det över. Har ingen aning om hur det gick. Men nu är det över. Och nu orkar jag inte bry mig längre. Resultatet kommer inte förrän den sista juli, så jag kan slappna av i över en månad. Sen kommer jag bli stel, gråta, svämma, må dåligt eller dö ett tag. Sen kan jag kolla resultatet, och jag kommer definitivt inte hoppa av glädje, utan antagligen gråta ännu mer.

Men nu är jag lite glad, fast det är midsommar. Och nu ska jag se på Miss Marple!

Sommar i arkivskåpet

Första dagen på sommar jobbet. Mina arbetsuppgifter går ut på att sitta framför en dator inställd i arkivskåpet, där ska jag öppna dokument, kopiera siffror och klistra in i ett annat dokument. Och det känns faktiskt riktigt bra. Liksom lagom (även om jag hatar ordet) ansträngande och tankekrävande. Och att sitta där ensam inne i arkivskåpet verkar lagom komplicerat på det sociala planet.

Men, hm… Min handledare är en übersöt kille som ser ut att vara knappt över tjugo, med ett utseende som är en blandning av golfande stureplanare och glasögonprydd mattenörd. Är det verkligen en riktig ingenjör det? Hans ben råkade nudda vid mitt några gånger medan vi satt bredvid varandra framför datorn och han skulle visa mig alla databaser och dokument och specifikationer som jag behövde. Men jag överlevde i alla fall, och gjorde nog bara bort mig lite några gånger, till exempel när jag råkade få det att verka som om jag var värsta franska-experten. De andra på avdelningen var typ medelålders nördar.

Och, jag fick en penna. Det här kan inte bli annat än bra.

Nej, nu kopplar jag ifrån världen. Måste plugga, plugga, plugga. Engelskan får mig att må illa.

Proffsfotograf nu!

Har försökt förstå mig på kameran idag. Fullt av knappar överallt, och jag som är så teknisk. Fick bara lite panik. Tänkte läsa instruktionsboken men orkade inte. Körde på trial and error. Det gick så där. Hade nog en föreställning om att det bara var att trycka på avtryckaren så skulle det bli värsta coola bilden. Det blev det inte.

På framsidan av bruksanvisningen stod det ”Vi rekommenderar att du tar några provbilder för att lära känna kameran innan du börjar ta viktiga bilder”. Vem bryr sig om det? Inte jag i alla fall. Jag satte igång med att fota bilder som jag tänkte använda för att illustrera en novell. Hm… Min nya idé är att rita illustrationen. Och ta en fotograferingskurs. Fast i och för sig är kurser och instruktionsböcker för mesar. Jag vill att det ska gå fort, fort, fort. Jag vill ha vernissage för min nya fotoutställning imorgon. Vad då tålamod? Det ordet har jag aldrig hört.

De andra som satt på kaféet såg lite fundersamma ut när jag sprang runt och försökte organisera min förvirrade mamma och min oentusiastiska bror till att hjälpa mig fixa Bilden med stort B. Jag drack till och med lite äckligt kaffelatte för att få med skummet på Bilden. Men ja, det får nog bli en teckning ändå.

Oerhört nöjd med mitt engelskpluggande idag. Och pärlplattandet, gjorde en jättefin pärlplatta med Hello Kitty.

En riktigt bra dag med andra ord.

Snart ska jag och mamma till parken för att friskisas och svettas. Då ska jag hoppa runt med alla hurtiga tanter. Hoppas det är med någon som tjoar. Friskis & Svettis känns nästan lite som en sekt. En sekt som tillber hälsosamt skuttande. Amen.

Amigurumi

Jag har hittat världens sötaste peppningsfigurer. Amigurumi. Små virkade japanska figurer. Hur söta som helst. Köpte en bok om hur de ska virkas idag för presentkortet jag fick i torsdags. Det var Linnéa som pratade om dem och jag blev verkligen kär när jag såg boken. Nu ska jag börja virka såna. Men jag måste hitta allt garn och alla virknålar som försvann någonstans när vi röjde på vinden.

Jag vill bli en sån som sprider glädje omkring mig. Just nu känns det mest som om jag deppar ner alla. Och jag vill inte vara deppig, och framförallt vill jag inte att andra ska vara deppiga. Ibland känns det som om jag vill förbjuda alla andra att må dåligt, att deppighet och andra hemska sjukdomar ska vara mitt privilegium, bara för mig, så att jag åtminstone kan få vara bäst på att må dåligt. Fast jag hör ju hur patetiskt det låter.

Något som man blir glad av är Miss Marple. Åh… Älska engelska pusseldeckare! Typ mysiga byar med mysiga mördare och en stor herrgård och jättefina gammaldags kläder. Såg på teveserien som gick häromdan men som jag inte fick titta på då så jag såg avsnittet igår. Det var fel skådespelerska i rollen som Miss Marple, så det var inte riktigt lika bra som vanligt, men nästan.

Gick på stan med mamma idag. Mysigt. Var helt osminkad. Kom på att jag ju ser ut som om jag har röda hund när jag inte täcker finnarna lite för sent. Men det var lugnt, mötte ingen jag kände, och de andra slipper ju se mig igen. Annars brukar jag ha något över finnarna men inget mer, orkar aldrig sminka mig, fast ibland skulle det vara roligt, om man gjorde det på riktigt för då blir det nästan konst.

Idag är jag optimist!

Gjorde bort mig i telefon igår. Ringde två gånger – telefonsvarare. Ringde en tredje gång och han svarade, lät precis som telefonsvararen, och jag frågar om det är han på riktigt eller om det är telefonsvararen, hur dum får man vara?

Känner mig som en idiot som inte lärt mig kameran än, men någon gång ska jag bli proffsfotograf, typ imorgon kanske.

Jag vill virka kakor. Och idag har jag gjort pärlplattor. Och vikt servetter, nejlikan, min nya favorit. Älska pyssel! Har faktiskt sommarlovskänsla, på något konstigt sätt. Lite ångest, lite glädje. Lite stress, lite ta det lugnt.

Tänkte vara lite glad. Ha det bra.

Det var faktiskt kul

Våndades inför studenten. Inför festen. Inför avslutningen. Inför folket, vännerna, tårarna, avskedet, glädjen, skratten. Särskilt det där sorgliga. Bland det mest sorgliga och patetiska och ensamma jag någonsin sett är ensamt studentfirande. Efter all uppståndelse. Efter utspring och betygsutdelning. När man ska hem. En ensam student i en bil eller på en motorcykel eller vad som helst. Det ser så sorgligt ut. Ett krystat leende och en hand som krampaktigt vinkar. Eller en student som ensam cyklar, går eller åker buss hem efter allt det roliga. Det ser så sorgligt ut. Och jag var rädd för det.

Sen kändes det lite som inför födelsedag och alla andra stora fester, du vet. Jag visste att det skulle kännas jobbigt. Det skulle bli så där pinsamt tyst. Jag skulle inte veta vad jag skulle säga. Jag skulle få dåligt samvete för att de andra hade tråkigt. Jag skulle känna mig värdelös som totalt saknade social kompetens. Jag skulle önska mig långt, långt bort. Jag tänkte att jag vill inte ha någon fest, jag vill inte ta studenten. Jag vill fly, gömma mig under täcket och komma fram om en lång, lång stund. Samtidigt skulle jag bli ledsen om ingen kom, eller om några inte kom, om de inte tyckte att jag var tillräckligt viktig. Jag ville ju egentligen att de skulle komma. Samtidigt som jag ville att det bara skulle vara över.

Men det var faktiskt kul. Det var en fin avslutning. Jag fick vara lite i centrum. Jag fick synas. Och då blev jag ju glad, fast det var jobbigt och pinsamt och jag ville gömma mig. Och det var faktiskt min dag. Sen var det en rolig fest. Det var massor av folk och jag blev glad. De tänkte på mig. De brydde sig om mig. Det kändes bra. Och Linnéa, min älskade ängel, jag blev så glad när du kom. Det fick hela kvällen att bli underbar, jag älskar dig. För det är ju lite roligare om det inte bara är släkt, utan vänner också, så att jag vet att jag faktiskt har några vänner, även om det oftast inte känns så. Du fick mig att lysa upp och blomma, bli glad, hitta den där glöden som jag trodde hade slocknat. Och vi pratade och vek servetter. Och tittade på mina skor och mina klänningar. Och jag fick presenter. Och maten blev bra. Och jag hade roligt.

Sen var det det här med krogen. Jag liksom lovade att jag skulle med till Palace. Det var svårt att göra något annat när alla kramades och frågade om jag skulle med. Till och med M och M. Så jag sa att jag skulle med fast jag visste att då på kvällen skulle jag vara jättetrött och verkligen inte vilja. Fast det gick ganska bra. Och nu har jag varit ute också. Det är väl kanske en erfarenhet. Jag drack inte. Men A:s bror köpte sprit till hela klassen för många tusen kronor och jag fick fruktansvärt dåligt samvete fast jag inte drack av den och fast han är en vuxen människa som kan bestämma över sig själv och fast han kanske bara var en snäll bror som vill göra det för sin lillasyster. Men jag är ju expert på dåligt samvete. Och jag dansade. De andra blev berusade av spriten, jag blev berusad av dansen. Jag kunde (nästan) glömma allt för en stund och bara röra mig till musiken, fast det egentligen var världens skitmusik som jag aldrig skulle ha lyssnat på annars. Men en timme räckte.

Antiklimax. Dagen efter. Regn, regn, regn. Vädret ser ut ungefär som jag känner mig. Grått. Och jag är så trött, men jag orkar inte vila. Och jag måste göra något, men jag orkar inte. Och nu sitter jag här med min nya dator och min nya kamera som jag blev jätteglad för (och så klart fick lite dåligt samvete för eftersom det var så dyra presenter) och jag orkar inte vara glad längre. Orkar inte sätta mig in i allt. Och jag sitter här med smycken och prydnadssaker som jag verkligen inte vill ha, fast det kanske är fint, eller fult eller nåt, men som jag inte kommer byta fast mamma har sagt att det är okej och att den som ger presenten inte blir ledsen om man byter för det tror jag att man blir i alla fall och som kommer ligga någonstans långt in och ge mig ännu mer dåligt samvete. Rastlös, velig, trött, panik, ångest, lite kvävt skrik och lite gråt, som vanligt.

Vanlig vardag, eller nåt. Men aldrig mer vanligt. Aldrig mer gå till skolan. Vad ska jag göra. Hjälp. Snälla. Panik, som vanligt. Och jag önskar att jag kunde ha ett år kvar. Så att jag kunde bli lite mer redo. Lite mer flygfärdig. Lite mer uttråkad. Lite mer sugen på förändring. Vad ska jag göra nu?

Slog något slags rekord. Bäst betyg och mest poäng någonsin. Rektorn skakade hand och till och med avdelningschefen sa grattis. Det kändes lite bra, men lite patetiskt, har jag verkligen inget liv? Ja, jag kan åtminstone plugga, men det kanske är allt jag kan? Kommer jag att klara mig i den riktiga världen? Där det inte finns snälla lärare som instinktivt verkar tycka om mig. Klarar jag konkurrensen? Klarar jag kraven? Tvivlar. Tvivlar mycket.

Men nu är det sommar. Då ska man vara glad. Jag är glad. Jag är glad. Jag är glad. Kanske.

Och det var ju faktiskt kul.

Gråtpromenad, igen

Jag förstår inte. Varför? Hur kan jag må så fruktansvärt dåligt när ingenting är fel? Jag är inte fysiskt sjuk, och egentligen inte psykiskt heller. Det har inte direkt hänt något sorgligt eller hemskt eller traumatiskt. Jag har inga problem med familj eller skola eller nåt. Allting är bra. Hur kan det så vara så fruktansvärt hemskt. Jag fattar inte. Det är så många som har det värre och jag får dåligt samvete eftersom jag klagar över mina problem och känner mig så nere. Men jag kan bara inte må bra.

Är det separationsångest? Att jag ska skiljas från klassen? Hm… Jag har ju aldrig gått i en bättre klass, men jag vet inte. Egentligen känner jag ingen. Eller jag vet inte. Just nu känns det så i alla fall, kanske är det för att alla andra är ute på krogen och dricker. Jag antar att de flesta har en tendens att förvandlas till någon okänd människa när de är ute och festar. Känns som om jag är lite efter, har inte fattat det där med krog och festande och fylla, känns som om jag missat något. Vet inte om jag skulle vilja veta heller.

Är det nervositet? Inför Det Stora Provet? Lite kanske. Jag vet att jag kommer bli besviken hur bra det än går för jag kommer alltid att önska att jag kunde gjort bättre. Och det här är alldeles för svårt för mig. Vad har jag gett in på?

Är det framtidsångest? Vet inte vad som händer sen. Otrygghet. Osäkerhet. Tappa kontrollen. Klart, jag är ju ett kontrollfreak.

Livet känns bara meningslöst. Varför, liksom? Allt som känns viktigt är, när man tänker efter, mest patetiskt. Jag vill göra något. Vet inte vad jag vill. Vill bara vara. Kan inte tänka. Kan inte. Kan inte. Kan inte.

Orkar inte. Allt är så tungt. Luften är tjock som mannagrynsgröt som kokat lite för länge. Jag måste liksom simma fram. Pressa mig fram. Orkar inte.

Fast egentligen är ju allt bra. Så varför?

Jag

Briljant. Wizkid. Effektiv. Intelligent. Trevlig. Intelligent. Underbaring. Kaffe. Ambitiös. Kreativ. Superhärlig. Brains. Kaffepaketsförvandlare. Alltid-därare. Kreativ. Hjälpsam. Begåvad. Übersmart.

Det är tydligen jag i ett nötskal. Enligt min klass. Vi fick skriva ett ord om varje person i klassen, det här var vad de skrev om mig. Jag är i alla fall inte snäll, och det är ju bra för det är ju det man skriver om dem som man inte vet något om, de som är tysta, de som är osynliga, de som är utanför. I nian var jag snäll. Det går framåt.

Egentligen låter det väl ganska bra. Så varför känns det inte så?

Skitsnack eller Minnen 5

Fredagskväll.

Disneydags.

Veckans höjdpunkt. Både mamma och pappa tittade på teve med mig och Kalle. Och Disneydags var så fantastiskt roligt. Jag tyckte bäst om Lilla Sjöjungfrun, Ariel var så vacker. Jag ville också vara en sjöjungfru och ibland lekte jag att jag var det. Kalle fick vara Sebastian eller Blunder. Det var så när jag var liten. Med min lillebror kunde jag vara lite bossy. På dagis var jag värsta tönten. Precis som nu :) Men jag var nog relativt snäll. Jag slog aldrig Kalle, men en gång slängde jag ut en planka genom fönstret i kojan och Kalle fick den i huvudet. Jag grät mer än han.

Den där serien om Långbens son, Max tror jag han hette, det var också bra. Men Kalle Anka tyckte jag inte så mycket om. Det var inga tjejer med där, ingen som jag kunde identifiera mig med. Det kan man göra en feministisk analys av. Kan man nog göra av varenda Disneyproduktion i och för sig.

Och om jag var tvungen att gå på toa så sprang jag det fortaste jag kunde (för det var på den tiden då det inte fanns time shift på teveapparaterna och det var till och med innan Axels kompis förvånat ropade Vilken liten teve ni har, och det var innan widescreen och platteve och vi var inte helt ensamma om att bara ha tre tevekanaler) och mamma ropade att jag skulle akta mig så att jag inte halkade och slog mig. Det gjorde hon alltid. Men jag kan bara minnas att jag halkade och slog mig en gång. Det var när vi kom hem sent en kväll, klockan var säkert halv åtta. Och jag gick på knäna i köket. Jag hade jackan på mig fortfarande och jag hade dragit in armarna i jackan så att ärmarna hängde och dinglade. Jag tror att jag låtsades att jag var armlös och benlös. Och då halkade jag och föll framstupa och kunde inte ta emot mig. Och det var näsblod överallt. I munnen. Och jag kräktes. Och det var kletigt och jag fick sitta i pappas knä och gråta.

Sen några år senare upptäckte jag att Disneydags började ju klockan sju. Så tidigt. När jag var liten så var det ju nästan natt när vi tittade på det. Alltid mörkt och mysigt. Och jag fick sitta i soffan tillsammans med mamma och pappa. Annars var jag och Kalle ensamma, det var tråkigt. Jag brukar inte vara nostalgisk, men Disneydags var bäst.

Jag minns Narnia också. Jag var sex år och gick på lekis och alla tittade på Narnia utom jag. Och en dag tog jag mod till mig och frågade mamma om jag fick se det. Jag hade aldrig frågat något sådant förut och gjorde det nog nästan aldrig mer. Mamma sa Vi får se. Sen tittade vi tillsammans och jag bad mamma läsa för det var på engelska och jag förstod ingenting (på tal om det, när jag började ettan och redan kunde läsa så tänkte jag att jag inte var ordentligt läskunnig förrän jag kunde läsa alla undertexter när filmen snabbspolades baklänges – på kinesiska, höga krav redan då, jag fortfarande inte läskunnig alltså). Och mamma läste lite sen orkade hon inte mer och gick och diskade. Och jag och Kalle satt där och fattade ingenting, bara att det var läskigt (min första hela rad av undertexterna hade förresten texten Och…, det var reprisen av Startrek).

Och jag minns Feber och Vi fem, det finns inspelat på många videoband. Och Ture Sventon. Mamma och pappa tittade ibland på såna där serier, som hade gått på teve när de var barn eller unga eller i alla fall yngre också.

Det var fredagskvällar. Det var mysigt och pappa åt en gång en Mumsmums på samma sätt som Ture Sventon åt temlor, i en enda tugga. Och vi skrattade och jag kan fortfarande sjunga alla signaturmelodier.

Gårdagens fredagskväll såg ut så här: Jag var hemma hos Jojje. Han bor vid världens ände på Vikbolandet. Och en del skulle sova över och för andra var det bara förfest och jag var där eftersom det var studentvecka och allt och det var verkligen meningen att man skulle gå ut. Och det hade varit en skitdag för jag var hemma hela dagen och mådde pissdåligt för allt var tyst och tomt (även när Kalle spelade trummor) och jag kunde inte hitta något att göra och jag orkade inte och allt var bara frustration, borde varit i skolan även om det inte var någon lektion. Och jag ville verkligen inte åka och jag grät lite, men jag hade lovat att några kunde åka med mig eftersom jag körde bil. Och vi skulle vara utklädda till lantisar och jag ville verkligen inte fast jag egentligen älskar att klä ut mig för det är alltid så svårt för man vet aldrig om man är för lite eller för mycket utklädd och man vill inte känna sig fånig och jag orkade bara inte. Gjorde det i alla fall, som jag alltid gör. Satt där hemma hos Jojje och grillade fast jag hatar att grilla och var mest tyst.

Sen började några prata. Om andra som inte var där. Och det var pojkvänner som stals och idioter hit och dit och så kan man bara inte göra och hon är så arrogant och jag har aldrig gillat henne och de säger så dumma saker. Och jag ville skrika Håll käften. Men har jag någonsin sagt något sådant? Och jag satt tyst och la patient oerhört koncentrerat. Och sen gick jag ut och klappade korna. Och det var svinkallt och jag trodde att jag skulle frysa ihjäl men jag kunde inte gå in. Och pest eller kolera vad ska man välja då. Önskar att jag vågade säga något och till slut viskade jag faktiskt att jag tror att det oftast är missförstånd. Och ibland lyssnar folk på mig för jag pratar inte så ofta och de blir lite paffa när jag gör det. Men sen fortsätter de prata i alla fall. Och jag trodde att jag skulle dö och det var tur att jag skulle köra hem och jag kunde säga att jag inte ville köra när jag var trött och de andra ville ju ändå komma in till stan så att de kunde gå ut på krogen. Och de frågade om jag skulle följa med och jag sa Nej, kanske en annan gång. Men jag tänkte väldigt mycket att jag vill inte. Jag vill inte gå ut med er och inte med någon annan heller. Jag vill hellre ha en eller några väldigt bra kompisar och vi kan sitta hemma och bara prata och sen kan vi gå ut och helst ska det vara i Paris eller Berlin eller London för jag vill bo i en stor stad där det är lite kult och lite romantik och jag önskar att jag levde i en annan tid. När man kunde dansa för jag gillar att dansa.

Så var min fredagskväll och det var inte kul. Fast det sa jag att det var. Och jag längtade ganska mycket efter Disneydags. Och jag hoppades ännu mer att mamma och pappa inte tittade på ett Veronica Mars-avsnitt utan mig och det gjorde de inte men de åt upp kladdkakan som jag bakat fast det gjorde inget för den var ändå misslyckad och jag skulle inte ha ätit den i alla fall.

Och fredagskväll är fredagskväll är fredagskväll. Och jag hatar fredagskvällar.

Gråtpromenad

Gråtpromenad. Bryt-ihop-promenad. Går på vägen och snyftar lite. Ett kvävt skrik. Gnyr. Tjuter. Orkar inte mer.

Panik för allt jag inte gjort. Panik för allt jag gjort. Ångrar att jag inte hjälpte till med städningen igår. Ångrar att jag inte följde med ut. Ångrar att jag var med i tisdags kväll. Ångrar att jag inte engagerat mig tidigare. Ångrar att jag inte varit mer anti. Ångrar att jag inte varit mer hjälpsam. Ångrar att jag inte gjort mer. Ångrar att jag sagt för mycket. Ångrar att jag sagt för lite. Ångrar att jag ljugit ibland. Ångrar det jag gjorde i lågstadiet. Ångrar hela jävla livet. Ångrar att jag inte dog då. Ångrar att jag någonsin föddes.

Aldrig bra nog.

Dåligt samvete för att jag säger nej. För att jag inte säger nej. För att jag gör för lite. För att jag gör för mycket. För att jag gör fel. För att jag är egoistisk. För att jag alltid sviker någon. För att jag inte kan slå knut på mig själv hur mycket jag än försöker. För att jag alltid är på fel plats på fel tid.

Aldrig bra nog.

Skulle vilja kunna något. Hjälpa någon. Göra något. Älska någon. Hata någon. Känna något. Annat än gråt.

Tänker ibland på min begravning. Om jag skulle dö nu, vad skulle sägas på min begravning? Vågar inte tänka.

Aldrig bra nog.

Det är något som inte stämmer för varför klarar jag det inte? Varför blir det bara fel när jag försöker? Varför kan jag inte? Varför orkar jag inte? Vart har det tagit vägen? Önskar, önskar. Något mer. Något över huvud taget. Ett ord, eller nåt.

Aldrig bra nog.

Dear Valarie

I need to write this in English just because of Valarie (she’s my English teacher). She’s the best teacher ever; well she’s sort of not at teacher any more since we had our last English class last week. I spoke with her a few weeks ago about examination and the future and that stuff and she said she could be my friend. I would love that. Maybe we had or first time as friends, and not as teacher-student, today. Or I don’t know, we were at school… I was the only student there because I was the only one who didn’t go to the pub last night. So Valarie and I spoke a lot. And then we went to Clas Ohlsson to buy iron-on paper because I wanted to make a new “Flute by Heart” t-shirt and she wanted to make t-shirts for her line dance company. I also want to do line dance.

And we talked about everything. About Joëlle. About shoes. About handbags. About Cambridge. About weather and Stockholm and Mary Poppins and stairs. She’s really nice to talk with. Easy. I wonder why it’s always much easier to talk with adults. Valarie’s sixty. She use to say she was like me when she was my age. I want to be her friend any way.

Veckan hittills

Måndag: mösspåtagning.

På med mössan. Tvingar mig att ha den på mig i en hel kvart tills vi får gå in i klassrummet för lite allvarligt samtal. Tvingar mig att le mot fotografen fast jag helst vill gråta. Ser på fotona efteråt hur påklistrat det ser ut. Står där med ett glas bubbel som man så festligt kan kalla Pommac. Tar en miniklunk bara för att. Ställer tillbaka glaset på brickan och Martin undrar om jag fått något att dricka för det är ett glas kvar och jag nickar glatt jadå. Ser en film om utbrändhet och stress och livet. Så uppmuntrande. Skönt att inte alla är så hurtigt glada och pigga och lyckliga. Inget mer i skolan efter ett. Panik panik, vad gör man när man inte har något jobb att göra? Åker buss till Söderköping, köper ett svart fint band för 18 kronor på tygaffären. Åker buss tillbaka. Dagens höjdpunkt: när busschauffören på vägen tillbaka lät mig åka gratis eftersom jag missat att mitt busskort inte fungerade i den zonen. Går på stan. Måste köpa äckliga underkläder och äckliga strumpbyxor att ha till klänningen. Bh-ångest, hatar provrum, hatar att lägga pengar på saker som jag ändå inte vill ha. Ska köpa skor också, hittar ett par fina. Skor är bra. Shoppa skor så bli du glad. Går till skolan. Asvarmt ute. Hatar det. Hatar att bli svettig. Som tur är blir jag nästan aldrig det. Sara blev chockad över min blodcirkulation när jag la min kalla hand mot hennes varma kind. Springer en sväng runt strömmen. Hade inte med rätt skor så det gjorde lite ont i fötterna men sprang ändå. Visning av huset så jag får inte åka hem. Pratar lite med Alexander när jag kommer tillbaka. Usch, pratar om framtid. Han säger att jag ska satsa på teknik och så för då tjänar man mycket pengar. Jag hatar pengar. Får mig bara att må dåligt. Går upp till mammas jobb. Pluggar engelska (sa jag inte att jag är värsta pluggisen som redan saknar skolan) medan hon har föräldramöte. Dricker MER och får dåligt samvete för det. Tvingar mig att le mot alla hennes kollegor som frågar så glatt om studenten. Säger inte att jag vill spy på mössan och festerna och alltihop. Åker med mamma hem, vi orkar inte tanka bilen. Hämtar Axel på fotbollsträning. Måste vänta i en kvart. Hungrig, men säger inget. Blir sur för att jag är hungrig. Axel blev inte uttagen till matchen. Hatar idiottränare som toppar lagen. Gör väldigt ont i mig för det gör ont i Axel, sympatismärta, igenkänningssmärta.

Tisdag.

Kommer till skolan tidigt, som vanligt. Fast ingen annan kommer vara där förrän typ två. Älskar att vara ensam i skolan. Har med mig symaskinen. Syr en väska. Den blir fin. Bra förmiddag. Pratar lagom mycket med lagom många lärare och kanske några elever. Bra. Lägger pärlplattor med Anna J. De går sönder men det gör inget för det finns lim och det är själva läggandet som räknas. Bra. Dansar vals, övning inför middagen idag. Lite kul. Känner mig lite fin. Sådär lite gammaldags som jag gillar. Och så får vi göra snurr och lyft och jag tror nästan att jag är en prinsessa. Fast jag hatar svettiga kroppar nära mig. För idag blir jag inte svettig för det är svinkallt. Sen: går till mammas jobb. Pluggar engelska tills hon är klar. Åker hem. Laserdome på kvällen. Varför skulle jag gå? Tänkte att jag skulle ångra mig om jag inte gick och egentligen tycker jag ju om min klass. Så fel man kan ha. Står inne i ett mörkt rum med självlysande saker, blinkande lampor och högt ljud. Känner paniken. Folk som springer omkring överallt. Jag fattar inte hur det jävla pistolen funkar. Får panik när folk någon frågar om det är kul för det är verkligen inte kul. Borde fattat att det inte var en bra idé det här. Jag hatar ju krig och skjutande och jag har aldrig spelat dataspel och jag somnar ju om jag är uppe efter tio och särskilt om det är på en plats som inte är hemma. Och svettiga kroppar och jag fryser. Och västar som luktar äckligt. Tänker att de har förstört huset när de byggt spelhall där, för jag kan se något fint där bakom, ser ut som en teater och pappa sa imorse att det var en gammal biograf. Varför är nya biografer så fula? Tur att det bara var bio för det tycker jag ju ändå inte om (om det inte är fransk film och bara fem personer i salongen, inklusive mig, och jag kan ta av mig skorna och krypa upp med benen under mig, och mamma är med och sen kan vi prata och kanske dricka te eller äta efteråt och det är en mysig dag när jag inte gråter, kanske bara lite). Äntligen ute. Vilken tur att jag var tvungen att gå upp klockan sex idag så jag kunde åka hem. Läskigt att köra bil när man är trött. Och massor av djur på vägen. Först en grävling, sen en hare, sen ett lila mjukisdjur och det gör lite sympationt för den som har tappat sitt gosedjur. Trött och sur.

Onsdag.

Lärarmiddag ikväll. Jag tycker ju om mina lärare, men trerätters ger mig ångest. Och måste man dricka vin? Vatten, jag vill ha vatten (så säger de i Svarte Bill, det gamla kassettbandet som vi hade i bilen, men de fick bara fiskleverolja, det vill jag inte ha). Vill att Valarie ska se min klänning. Vill att mamma ska vara hemma när jag gör mig iordning, det vill hon också sa hon imorse. Fast först ska jag hjälpa till med att duka, det ser jag inte fram emot. Tänker åtminstone inte vara med på någon vidrig brännboll. Aldrig i livet. Där går gränsen. Laserdome var det sista jag gjorde. Det hade jag faktiskt nästan lyckats övertala mig själv om att det kunde vara roligt, men icke sa Nicke. Volleyboll vet jag att det bara är skit. I alla lägen.

Minnen 4

Fantisera.

När jag var liten hade jag en egen låtsasvärld. Inte så att jag lekte med låtsaskompisar eller hade en hel värld inne i mitt huvud, andra fantasier. Det är nog inte så många som skulle kalla mig utseendefixerad. Varken nu eller då. Men mina fantasier handlade alltid om hur jag såg ut. Ofta om kläder. Jag kommer ihåg en klänning som jag tänkte på så många gånger att jag till slut nästan trodde att den var verklig. Den var ljuslila och ljusgrön, jag vet exakt vilka nyanser det var. Och så lite, lite ljusgul och svart. Det var färger som var fina ihop. Över hela magen och bröstet var det en enhörning broderad med pärlor. Sen hade den utsvängda ärmar, för det hade klänningen som prinsessan i Den hemlighetsfulla trädgården hade. Och hon var vacker. Det var jag också i tanken.

I mina fantasier fanns min kropp alltid med. Ibland tänkte jag att jag var supersmal. Och superlång, för det skulle man vara. Jag var så lång att jag var tvungen att gå på knä för att vara lika lång som alla andra. Och eftersom jag var världens vigaste gummimänniska så kunde jag böja knäna framåt istället för bakåt. Och så band jag fast fötterna vid låren och eftersom jag var så smal så var det ingen som märkte att mina ben var dubbelvikta när jag hade byxor på mig. Ibland var jag två meter lång och vägde fem kilo.

Andra drömmar var motsatta. Då var jag tjock. Jag hade sett något barnprogram där några tecknade figurer åt tills de blev jättetjocka. I mina fantasier gjorde jag också det. Jag blev rund som en boll. Det var läskiga drömmar. Då var det bättre att tänka att någon annan gjorde det. Särskilt någon som jag inte tyckte om.

När jag tänker tillbaka så känns det som om jag alltid haft ett konstigt förhållande till mat. Kanske är det en efterkonstruktion nu när jag vet hur det gick. Eller så var det genetiskt, eller så var det något som alla gick igenom, fast jag fastnade.

Jag tyckte också om att tänka mig till lite högre status. Jag var den som var äldst, typ nitton, det var en häftig ålder. Jag var sådär lagom hemlighetsfull och intressant. Jag var en sån som vågade göra det som ingen annan vågade. I drömmen var jag precis sådan som jag inte var i verkligheten.

Avundsjuk

Jag är väldigt bra på att bli avundsjuk på allt och alla. På dem som är bra på saker som jag inte är bra på eller som jag bara är lite bra på. På dem som vågar göra saker som jag inte vågar. På dem som har saker som jag inte har. På dem som mår bra. På dem som mår dåligt. På dem som har en intressant personlighet som alla andra blir nyfikna på. På dem som har vänner. På dem som inte har vänner. På dem som är nördiga. På dem som är socialt kompetenta. På dem som är lyckade. På dem som är lyckliga. På dem som är katter för att de är katter och kan vara just katter och fruktansvärt coola och inte bry sig.

Idag har jag varit modell. Pay har sytt en hel kollektion med kläder. Ascoolt (och otroligt avundsjuk, jag ska minsann också sy en egen kollektion, om typ tio klänningar är jag kanske klar). Första modevisningen med bara 1,60-modeller. Det var roligt, men läskigt. Och egentligen är jag ju emot modevärlden, men jag skulle ju vilja bli designer.

Sista skoldagen, sista lektionen. Hemskt. Hur ska jag överleva (observera: jag är seriös, inte ironisk (på riktigt))? Jag kommer sakna skolan så fruktansvärt mycket. Och vad ska jag göra nu sista veckorna? Aldrig i livet att jag festar, och absolut inte spelar brännboll. (Hatar bollsporter. Det spelar ingen roll om det bara är på skoj. Om man är så urusel som jag så är det inte ens roligt på skoj. Och jag kan inte ens låtsas att det är roligt, så hemskt är det.)

Sista religionslektionen diskuterade vi svåra frågor. Typ personlighet, valsituationer och sånt. Jag blir deprimerad av att tänka på det. Det slutade med att gulliga Mårten försökte hitta en lösning på mina problem, han verkade allvarligt bekymrad. Jag önskar att jag kände honom.

Och jag är avundsjuk på alla som inte sitter hemma en fredagskväll. Och jag är avundsjuk på alla som sitter hemma en fredagskväll utan att känna sig patetiska. Och jag är avundsjuk på alla som inte spenderat de senaste femhundraåttioen fredagarna hemma. Och jag är avundsjuk på alla som kan tycka om andra människor på riktigt. Och på alla som inte vill gråta. Och på alla andra också.

Misslyckas

Jag klarar inte av det här. Alla misslyckanden. Hur kan jag vara så dålig på allt? Jag klarar inte av att göra något som jag vill. Jag är värdelös.

Hade jag inte lovat mig själv att jag aldrig mer skulle tänka så? Det funkade i typ en och en halv dag. Värdelös på det med alltså.

Rent förnuftsmässigt så kan jag förstå att jag är lite bra. Jag fick alla rätt på högskolematten. Valarie säger att om hon kunde ge mig MVG++++ så skulle jag få det i både engelska och religion. Severine säger att jag alltid ligger en nivå över alla andra i franskan.

Men det är just det, jag är bara lite bra när jag presterar något, när andra säger att jag är duktig eller när jag lyckas bättre än någon annan. Jag vet, dålig självkänsla. Jag vet, idiotiskt att inte göra något åt det. Jag vet, jag borde inte tänka så här. Jag vet, det är patetiskt att hålla på och resonera fram och tillbaka såhär. Jag vet, jag skulle kunna ägna mig åt något mycket vettigare. Jag vet, jag slösar massor av tid på att klanka ned på mig själv. Jag vet, jag vet, jag vet. Men säg det till mig när jag ligger där på sängen och gråter och bara inte kan förstå hur jag kan vara så fruktansvärt värdelös.

Minnen 3

Sommarbarn.

Födelsedag mitt i sommaren. Det var det värsta som fanns. Min lillebror var alltid avundsjuk eftersom han ville vara ledig på sin födelsedag. Men jag förstod aldrig vitsen med att vara ledig då, kanske just därför att jag var det. Om man går i skolan på sin födelsedag får man hur många fler grattis som helst. Man får ett födelsedagskort från fröken. Och man får folk som tycker synd om en eftersom man måste gå i skolan på födelsedagen.

Fyller man år mitt i sommaren är alla som man vill bjuda på kalaset bortresta. Eller så glömmer de bort att man fyller år. När jag gick på lekis (för när jag gick på lekis hette lekis lekis, inte förskoleklass eller f-klass eller något annat krångligt som när min lilla lillebror gick på lekis) så fick alla barn som fyllde år på sommaren varsitt kort en dag precis innan våravslutningen. Då blev jag lite glad. Men det var inte samma sak som om jag hade fyllt år på en vanlig dag. Då hade jag fått en hel dag för bara mig. Nu fick jag dela den med massor av andra, och dessutom var det ingen som brydde sig för vi fyllde ju inte ens år på riktigt.

Jag hade en kompis som aldrig kom på mina kalas för hennes syster fyllde år samma dag (och fyller man år på sommarlovet har man självklart kalas på födelsedagen för alla är ju ändå lediga och man behöver inte vänta till helgen). Visst, jag förstod, men det kändes ändå som en förolämpning på något sätt, jag kände mig ändå övergiven.

En gång glömde min bästa vän bort min födelsedag. Hon var på landet istället. Och jag väntade och väntade och kalaset blev inte alls lika roligt utan henne. Så kan det gå om man är sommarbarn.

Dessutom fick man aldrig ha några statuskalas. Du vet, bowlingkalas, McDonaldskalas, biokalas, simhallskalas… Inte för att jag någon gång frågade, jag visste instinktivt att det var så. För på sommaren är det vackert väder och då ska man minsann vara utomhus och äta tårta och leka lekar. Det har regnat på varenda födelsedag jag haft.

Får väldigt dåligt samvete när jag glömmer bort födelsedagar. För jag vet hur ont det gör. Men jag är fruktansvärt bra på att glömma i alla fall. Och när jag kommer på det dagen efter känns det så pinsamt, så jag vågar inget säga även om jag egentligen vill. Då kan det vara en lite tröst att tänka att de kommer nog inte ihåg min födelsedag heller.

Så är det att vara sommarbarn.

Minnen 2

90-tal.

Kläder. Så viktigt. När vi rensade på vinden i helgen hittade jag mina gamla platåskor. Ljusblå i något halvglittrigt material och vit sula. Vad jag älskade dem. Till det ett par grå utsvängda byxor, också de i något halvglittrigt material. Och du kommer ihåg när man hade klänning över byxorna? Jag hade en ljusblå med smala axelband och under den, fastsydd i klänningen, en vit t-shirt med luva och ett glittrigt hjärta på ärmen. Då var jag stolt.

Och jag minns i tvåan. Ett par skor. Vi hade varit i England på semester den sommaren och jag hade fått skoskav och därför var jag helt enkelt tvungen att få nya skor. De var blå- och vitrutiga. Tygskor med snörning fram. Och klack, ganska tjock. Finfina.

Sen hade jag snickarbyxor, och doppade hängslena i toaletten. Och två luvtröjor som jag älskade, en gul och en mörkblå. Och en dag åkte snöret som satt i luvan, i kanten du vet, ut. Oj, vad jag grät.

Men jag fick aldrig några kläder med Barbie eller My Little Pony eller så på. Eller skor som blinkade. Och aldrig kläder från JC som var den enda affär som de som räknades handlade i. Bara från H&M, det var till och med så att de andra barnen kommenterade att mina kläder alltid kom från H&M. Utom dem som jag ärvt, och då var byxorna tajta nedtill, usch.

Egentligen frågade jag aldrig om något annat. Jag kände liksom på mig att mamma inte gillade Barbie på tröjor. Och jag vågade inte fråga. Och kläderna som mamma köpte var ju alltid fina. Verkligen. Det var bara det att de var fel. Så fel. Så fruktansvärt fel. Men mamma fick inte gråta. Det stod jag inte ut med. Och hon fick inte bli arg. Nu i efterhand så tror jag inte att mamma hade blivit varken arg eller ledsen om jag bett om en tröja med Barbietryck, men är man sju eller åtta eller nio eller tio år så är det svårt att veta. Vuxna kan vara så konstiga. Fast barn var ännu konstigare. Det var något där jag aldrig förstod. Något som jag aldrig nådde fram till. Jag undrar fortfarande vad det var som gjorde att jag tänkte annorlunda.

Minnen

Simskoleväder.

Tretton grader. Nästan spöregn. Jag var fem, sex, sju, åtta år. Först stod jag på kanten. Det var svinkallt. Jag vågade inte hoppa ner i bassängen för då fick man vatten i ögonen och näsan och munnen och överallt och då kunde man drunkna. Långsamt, långsamt gick jag ner för trappan. Minns att jag tyckte om simfröknarna (även de manliga hette fröken), men kan inte minnas varken namn eller ansikte. Men en var elak. Hon försökte få mig att göra något som jag inte ville.

Doppa huvudet var värst. Alla barn stod i en ring. Ett, två, tre, ner med huvudet, hela huvudet, inte ett hårstrå torrt. Jag stod kvar med huvudet tryggt ovanför vattenytan och tittade på de andra som kastade sig ner i det äckligt blöta. Vände snabbt ryggen åt dem så att det inte skulle skvätta i ansiktet på mig när de kom upp.

Sen skulle man koka kaffe. Ner med huvudet och blås genom munnen. Jag försökte göra det med ögonen och näsan ovanför ytan men det slutade bara med kallsup. Det blev ingen baddare för mig första sommaren.

Min bror vägrade förtvivlat gå ner i vattnet. Han byggde en koja under sin handduk. Efter tre år gav mamma upp.

Jag vågade inte vägra. Jag vågade gå ner istället. Efter ett tag blev jag ganska duktig och tog typ kandidat- eller magistermärket. Det var lite roligare när man kunde simma, men fortfarande samma väder, alltid. Tretton grader. Nästan spöregn. När jag kom upp var jag blå. Det var synd, för man kunde köpa glass i kiosken. Inte glassväder, sa mamma. Jag fick stenhårda kolor på fredagen istället. Där fastnade min tand, och min vän skrattade lite och sa att varför hade jag inte dragit ut den tidigare när den var så lös. Aj, aj. Så rädd för smärta. Ord gör tillräckligt ont.

Multipla personligheter

Ibland tror jag att jag lider av någon sorts personlighetsklyvning. Jag skrattar, studsar, flyger fram. Svävar över marken. Leker med livet. Som små bubblor i Lokaflaskan. Idéerna sprutar ut ur mina öron. Jag kan inte hejda mig själv. Som ett tåg vars förare tagit en tupplur och drömmer söta drömmar. Så plötsligt. Pang. Rakt in i bergväggen. Jag ligger på sängen och gråter. Min glädje behöver respirator för att ens kunna överleva. Där ligger den och maskinerna bredvid piper. Skrattet blev överkört av tåget. Likaså självkänslan, tilliten, förtroendet. Kan inte lita på någon, allra minst mig själv. Ett monster huserar i min kropp. Får den att göra saker den inte vill göra, får mig att tänka tankar jag inte vill tänka.

Varje stund, varje minut av mitt liv har sin egen Anna. Varje person jag möter, varje situation har sin egen Anna. Jag blir alldeles yr i huvudet. Vet inte vem jag är. Så förvirrad och vilsen. Och ingen som kan hjälpa mig.

Kanske är det hormoner. Kanske är det åldern. Kanske är det jag som är onormal.

Jag tror att den sjukdom jag lider av kallas ”att vara människa” eller ”att leva”. Det är en obotlig sjukdom. En dödlig. Svårdiagnosticerad? Ibland. Den sprider sig som en pandemi. Antibiotikaresistent. Ärftligt. Autoimmunt.

Jag kommer förhoppningsvis inte bli frisk på länge.

Jag ska bli estradpoet

Skrika, viska, fnittra, ropa ut mina ord och låta dem fastna på väggen mittemot och bilda blöta mönster som sakta rinna ner. Krama ut känslor ur varje millimeter av min kropp. Tankar som annars bara gör mig yr ska yrsla alla andra stackars publika hjärnor. Åsikter som inte vet om att de finns ska strömma ur min mun, färga mina läppar röda som läppstiftet jag hittade i mammas väska. Tre pallar hög och scenen gör mig vimmelkantig. Kan stå där barfota och vänta på att fotoblixtarna ska göra mig berömd.

Trygghetsbehov, du får inte följa med då. Plockar ur dig ur väskan, sätter dig på hyllan bland avdankade nallar och du blir aldrig mer kramad förutom då samvetskvalen hindrar mig från att lämna dig ensam.

Ordkonstnär. Längtar, vill vara. Sommarbarn, jag vet, jag vet. Behöver solljusenergi. Får ingen ordning på ögonblick, visioner. Nyfiken.

Ett sug i magen. Sitter där nedanför. Längtar upp. Önskar att det var min tur. En aha-upplevelse. Ny känsla. Erfarenheter är bra att ha. Aldrig gå för fort fram. Men orkar inte vänta.

Skaparglöd. Kom plötsligt tillbaka. Jag vill ha en blå kanin.

Sökes: egoboostare

Mest misslyckade människan i världen. Lyckas bara med sådant som jag egentligen inte vill göra. Sådant som inte räknas. De enda skolor jag kommer in på är de som jag inte vill gå på. Jag hatar mig själv. Jag gråter. Det gör så ont. Jag kan verkligen inte göra något alls. Alla krav trycker ner mig och jag är alldeles platt. Mosad mot vägen. Överkörd.

Det är nog det här som är en grop. En sån där som man måste ta sig upp ur. Men jag har väl aldrig riktigt övat på att klättra upp ur gropar. Inte den här sorten. Måste. Måste. Måste. Tänker att alla misslyckanden gör mig stark. Jag kämpar vidare och därför kommer jag att klara mig. Vem försöker jag lura? Tror jag att någon går på det där? Jag är ju värdelös. Jag kommer inte orka fortsätta längre, kommer ge upp. Lägga mig i sängen och bara somna. Aldrig vakna mer.

Varför försöker jag? Det är bättre att bara vara. Om man inte försöker kan man inte misslyckas. Det låter bra. Så ska jag göra. Min nya plan. Jag ska bli osynlig. Men jag vill ju bli sedd…

Och mamma och pappa med den idiotiska flytten. Jag orkar inte städa, rensa, röja, spara, slänga. Orkar inte ta ställning.

-         Släng skiten!

-         Men du kanske vill ha det när du får barn.

Vilka jävla barn vill jag skrika till mamma. Aldrig i livet att jag skaffar barn. Barn inskränker friheten. Barn fängslar. Barn förstör. Om sanningen ska fram så är jag rädd. Rädd att jag inte kommer att kunna älska ett barn. Att jag kommer att bli osocial som alltid. Man kan inte dra sig undan från ett barn. Rädd att jag kommer bli avundsjuk, svartsjuk på ett barn. Jag klarar inte av mänsklig kontakt. Måste kunna vara ensam. Dessutom har jag en liten föraning om att jag nog inte kommer kunna få några barn. Det skulle kännas ganska skönt.

Men jag vet att jag kommer att ångra mig sen. När allt är slängt och borta. Jag orkar inte tänka på vad jag kanske vill ha i framtiden. Jag orkar inte tänka på alla minnen. Har fullt upp med nuet.

Och mamma skriker, gråter, bryter ihop. Hon orkar inte med min tystnad, mina blickar. Jag älskar henne, men jag kan inte prata med henne. Hon vill för mycket. Hon vill lösa mina problem men hon kan inte. Det blir bara fel när jag försöker förklara. Bara ilska och tårar. Spring iväg.

Pappa blir bara irriterad. Anklagande. Får mig att känna mig ännu sämre. Egoistisk. Lat. Jag orkar inte. Orkar inte. Så trött. Trött.

Ulrika sa att sista Glödnumret inte skulle vara deppigt. Det skulle ge hopp. Med det så ska vi boosta egot. Åh, jag gillar det uttrycket. Det låter så… stockholm. Som något som Frances skulle kunna säga. Men jag vet inte om jag är rätt person att skriva texter. Jag behöver någon som kan boosta mitt ego. För jag kan definitivt inte göra det själv. Inte just nu. Jag behöver någon som kan säga att jag är bra. Som kan visa mig alla bra saker och få mig att glömma det dåliga.

Men det är svårt att glömma allt det dåliga. För allt är ju mitt fel. Mammas gråt. Lillebrors tandläkarskräck. Finanskrisen. Svälten. (Har skrivit det här förut va? Det brukar bli så, känner mig ungefär så hela tiden.) Hur egocentrisk kan man vara? Allt handlar inte om mig. Och jag har definitivt inga problem. Om man jämför. Men jag orkar inte jämföra. Kan det inte få vara synd om mig? Kan jag inte få vara en patetisk fluglort som ständigt klagar på sitt nästan perfekta liv? Dåligt samvete. Alltid.

Jag vill skicka ut ett massmail och be alla att ta hand om mig. Önskar att jag hade någon riktig vän som kunde rädda mig från att drunkna i självömkan. Önskar att jag var en sån vän som kan rädda andra. Känner mig inte som en sådan. Är nog mest krävande. En sån som bara tar och aldrig ger. Jag vill inte vara så. Jag vill vara stark. En sån som man blir glad av att träffa. Ännu mer krav. Och jag sjunker ännu djupare.

Städa

För tillfället känner jag att jag har dålig självkänsla, eller det är väl inte direkt en känsla, mer en vetskap. Fick reda på att jag inte lyckats tillräckligt bra på ett prov och ville bara gå och lägga mig och gråta. Kände mig genomrutten, värdelös, dålig. Sen fick jag tillbaka resultatet från ett annat prov. Det hade gått fantastiskt bra. Över förväntan, om jag nu hade kunnat ha lägre förväntningar och krav än max. Då kunde jag ha flugit fram. Hoppade lite i korridoren. En halvtimme senare fanns bara minnet av misslyckandet kvar.

Nu är det inte mycket kvar i skolan. Alla andra aktiviteter försvinner också. Helt plötsligt har jag något som jag tror kallas fritid. Jag hatar det. Jag hatar sommaruppehåll. Särskilt när jag inte vet om hösten innebär att allt börjar igen. Förmodligen inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Har många idéer, men orkar inte ta itu med något. Vill bara göra såna där rutinsaker där man slipper tänka, som matte eller fransk grammatik. Visst, man måste tänka lite, men det är inte som de stora projekten som behöver mycket aktiveringsenergi.

Pappa vill att jag ska hjälpa till att städa och röja inför flytten. Vindsrummen ska röjas och rensas. Alla mina gamla fula saker ska sorteras i Slänga och Spara. Jag vill inte. Jag orkar inte. Inte nu. Jag orkar inte hitta alla minnen. Vill inte gräva och rota. vill inte skrapa bort all skit som lagt sig ovanpå minnena, vill inte se. Jag har fullt upp med framtiden just nu. Den ger mig ångest och panik. Kan inte dåtiden få bara vara. Måste den upp? Samtidigt får jag dåligt samvete när pappa säger så. Känner mig ohjälpsam. Jag ska ju föreställa den perfekta dottern. Och den perfekta systern, den perfekta kompisen, den perfekta eleven… Hur länge kommer jag att överleva? Känner redan att jag misslyckats med allt.

Flytta. Tuggar runt ordet lite. Vill. Vill inte. En positiv sak är att jag kommer att bo nära Ulla. Att jag kommer att få ett rum där jag kan ha mina tyger. Att jag får inreda ett nytt rum. Att jag kommer kunna ha mina saker lite mer utspridda i huset utan att alla klagar. En negativ sak är att katterna kanske inte trivs. Vad ska jag göra om de försvinner? Tänk om det blir som i en snyftig Disneyfilm? Katterna försvinner eftersom de inte känner sig hemma? Jag blir orolig redan nu. En annan att jag kommer att sakna avskildheten. Det är så jävla mycket hus i Kimstad, visst, det är världens håla, men jämfört med Skärkind är det alldeles för mycket folk. Om vi ändå var tvungna att flytta kunde vi väl ha flyttat in till stan i alla fall? Kimstad känns bara så… fjuttigt. Det är liksom ingenting. Inte ens en förort. Sen kommer jag att sakna huset. Mitt rum. Trappan. Trädgården. Promenaderna. Köket. Vardagsrummet. Verandan. Jag har ju bott där hela mitt liv. Vännerna jag hade bor kvar, men är inte vänner längre. Men jag har ju inga vänner i Kimstad heller.

Tror jag måste gråta lite.

Värsta kändisbilen

För ungefär ett år sedan köpte pappa en ny bil (inget ovanligt, han gör det ooofta). Det är en mörkblå Triumph Vitesse, en cab. Jag kommer nog att få åka i den på studenten, även om pappa på allvar verkade tycka att studenten var en bra förevändning för att köpa en gammal Rolls Royce. Nåväl, bilen köptes av en ganska förvirrad, mycket stressad man som egentligen inte ville bli av med bilen, men sålde den efter en skilsmässa. Mamma, som läser mycket tidskrifter och magasin, upptäcker efter en tid att mannen som sålt bilen är grundare till klädföretaget Odd Molly (som föresten har en del fina kläder, bara alldeles för dyrt för min smak, snåla Anna köper bara kläder om det är gratis, annars syr hon dem själv, dessutom är det ett bra företag eftersom de inte använder sig av modeller som retuscherats till stickor (det vet jag eftersom jag intervjuat en man som brukar retuschera deras bilder)). I helgen läste mamma en ny tidning och upptäcker att frun som Vitessens exägare skiljde sig från var Victoria Tolstoj, känd jazzsångerska (som saknar luktsinne, enligt reportaget). Är det inte lite coolt? Vår bil!

Ibland måste man vara ytlig. Annars skulle jag drabbas av syrebrist så djupt nere vid botten som jag brukar simma.

Världens mest oengagerade

Igår var jag i Stockholm och gjorde antagningsprov till en musikskola. Vet inte alls hur det gick. Men det kändes bra i alla fall. Alla verkade så trevliga och snälla. Mamma följde med mig. Vi hade ganska mysigt i bilen hon och jag. Det blev inte så där krystat som det kan bli. Och jag tror att båda slappnade av lite. Det gick liksom inte att skynda. Det gick inte att tänka på allt som vi borde ha hunnit med om vi stannat hemma. Då gjorde det inte så mycket att vi fick leta jättelänge efter en parkeringsplats.

Mamma sa i alla fall att det hon hörde ut från provsalen lät bra. Det jag spelade alltså. Bach och Poulenc. Jag är glad att hon fick höra när jag spela tillsammans med pianisten. Annars tycker ingen hemma om när jag spelar. Det är ingen som säger det till mig så klart, vi är ju konflikträdda och kan inte ge kritik, då kan man ju såra. Men jag hör hur pappa säger att han förstår varför Molly går ut när jag spelar. Katterna är i alla fall ärliga. Men, det blir annorlunda med pianot. Flöjten och pianot kan leka med varandra. Just nu känns det som om det räcker med att mamma och lärarna som lyssnade fick höra. Jag är glad för att de fick höra mig. Det är en konstig känsla.

I alla fall, efter att jag spelat mina stycken var det dags för de Svåra frågorna. Om mina mål, mina drömmar, min framtid. Jag måste låta som världens mest oengagerade människa. Jag kan ju inte ljuga och något som jag inte står för. Jag vet ju inte vad jag vill. Just nu är jag inte särskilt målinriktade. Inte långsiktigt. Kan knappt tänka en vecka framåt. Egentligen är jag ju inte sån. Egentligen är jag en eldsjäl, både engagerad och målinriktad. Jag kan kämpa, tror jag, eller har det kanske försvunnit på riktigt? Men just nu är jag bara vilsen. Vågar inte göra något av rädsla för att stänga en dörr. Men det enda jag gör är att fängsla mig själv.

Vem är jag?

Från igår:

Det blir så hela tiden. Överallt. Det spelar ingen roll. Var, när, hur. Det här med ensamhet alltså. Jag längtar. Vill vara någons vän. Men klarar inte av det. Oavsett om det är på en danslektion, på nätet, i skolan, när någon kommer nära försvinner jag. Drar mig in i ett skal, vägrar säga mer. Är det det som kallas integritet? Snarare eremit, frånstötande, motbjudande. Det känns lagom svårt att vara halvanonym och skriva i en dagbok för någon som inte riktigt är någon särskild.

Längtan efter att bli sedd och omtyckt får mig att göra saker som jag egentligen inte vill. Jag blir någon jag egentligen inte vill vara. Jag känner mig överkörd av mig själv. Jag känner mig som en överkörare. Jag vill inte.

Men vem är jag? Är jag bara den kärlekstörstande? Den längtande? Eller den som inte vill? Anna går i skolan. Är duktig. Alltid, jämt. Skrattar lite ibland. Drar sig ändå undan. Lite udda, lite annorlunda. Lite osynlig, men inte som förut. Anna hemma. Undviker konflikter, råkar ut för dem ändå. Gör så ont. Känner att allt är mitt fel. Mammas huvudverk, broderns tandläkarskräck, finanskrisen, världskrigen, svälten. Allt är mitt fel. Anna dansar. Pratar lite ibland. Koncentrerad mest hela tiden. Anna spelar flöjt. Så professionellt. Skönt att slippa kallprat och allt personligt. Saknar kanske ändå något. Men Björn är bäst. Anna på Sensus. Pratar, det är skönt, orden kan komma ut, slappnar av lite, några kompisar, inga vänner. En annan sorts vänner, vänner att prata djupt med, överanalysera, reflektera, imitera. Anna skriver. Skriver, skriver, skriver. Orden vill ut. Vill aldrig ta slut. Bara ibland. Lite prestationsångest. Men mest skönt.

Så vem är jag? En teater, mängder av roller. En enmansshow vid namn Mitt liv. Jag spelar alla roller. Kan bli lite förvirrad. Kan aldrig riktigt slappna av. Känner att jag aldrig är jag. Men vem är jag?

Kände för att vara lite djup. Panik, panik. För inget särskilt. Livet, eller nåt. Längtar lite bort. Längtar lite hem. Vanlig söndagsdepression. Fast inte så farlig idag. Är distraherad.

Borde ha vetat

Det är idiotiskt att gå på en konsert ensam. Jag borde ha vetat det. Det är ju inte precis så att jag inte gjort det misstaget förut. Det var säkert bra musik och så. Det är lite svårt att lyssna på musiken när det är live, det är så mycket annat runtomkring. Sen är det ju meningen att all musik ska bli bra live på grund av stämningen. Är man ensam blir det inte riktigt så. Försökte ställa mig i klumpen och hoppa som en galning och låtsas att de runtomkring var mina kompisar. Men det fungerar inte så bra när man har någon form av klaustrofobi eller agorafobi, och inte klarar av att ha människor tätt runtomkring. Tvingade mig själv att stå kvar en stund i alla fall och ge det en chans. Men det var inte kul.

Vi kan låtsas att det var det, kul alltså. Vi kan säga det till alla som frågar. Vi kan låtsas att det var bra musik. Att det var roligt att träffa alla vänner. Och sen kan vi skriva lite i dagboken för att sanningen ska komma fram i smyg.

Så trött på mig själv. Jag vill ju inget hellre än att synas, att bli sedd, att bli omtyckt, älskad, att slippa vara ensam. Men när människorna kommer och vill vara med mig så drar jag mig undan. Orkar inte prata. Är ganska bra på den där första kontakten. Jag är nog en intressant människa första gången. Men sen har jag inget kvar att ge. Alltså jag har ju massor av intressen, men det känns som om jag nästan skäms över dem. Jag vill inte vara sämre än någon annan, men inte bättre heller. Eller, jag vill inte säga att jag är bra. Jantelag. Blir rädd när andra kommer för nära. Rädd att de ska avslöja min hemlighet, att jag bara utnyttjar dem för att slippa vara ensam. Rädd för att de ska avslöja alla mina andra hemligheter, dem som jag inte ens känner till själv, som jag inte vågar peta på. Längtar efter en vän.

Jag är inte arg

När jag var liten hade jag en bästis. Vi var oskiljaktiga. Åtminstone jag. Jag hade alltid en känsla av att hon kunde byta ut mig. Och det skrämde mig. Jag har ingen aning om ifall det är sant eller inte, men jag var ständigt rädd att förlora henne. Hon betydde så mycket för mig. När jag var tillsammans med K blev jag lite modigare. Jag blev värd något, jag blev någon. När jag var med K var jag en person som räknades för jag var hennes vän.

K var den perfekta kompisen. Hon hittade alltid på saker att göra. Hon fick mig att skratta. Ibland kände jag att jag kanske var lite lillgammal, lite för vuxen och klok. K fick mig att bli barnslig igen. Med henne kunde jag leka. Men vi kunde också prata och hon kunde lyssna. Hon fick mig att känna mig smart. Ibland lite för smart, det var så uppenbart att det var jag som var pluggisen. Som kunde allt i skolan och alltid var frökens favorit. Men som på fritiden blev vingklippt och inte längre kunde flyga fram och presentera någon kunskap. Som inte hade en aning om sådant som man skulle veta. Ibland fick K mig ändå att känna mig bra, som om min kunskap räknades. Fast jag egentligen så väl visste att det spelade ingen roll att jag kunde hela multiplikationstabellen och alla landskapsblommor när jag varken hade sett Skilda världar eller kunde spela fotboll.

Sen förändrades något. Tvåsamheten blev mångsamhet. Det var inte längre bara hon och jag. Det var andra som också ville ha K, och som K ville vara med. Jag klarade inte riktigt konkurrensen. Jag var ledsen. Ibland kanske arg, om jag hade kunnat bli arg. Mest var jag ensam. Det gjorde ont.

Kanske växte vi ifrån varandra, kanske var vi som två pusselbitar som nästan passade ihop, du vet två bitar som får sitta tillsammans tills man hittar en bättre kombination. Pusselbiten som var jag fick ligga ensam på bordet ett tag medan K på en gång sattes samman med några andra. Efter ett tag sattes jag ihop med några andra bitar. Var de rätt?

Jag började tänka. Tänka på vår tid tillsammans. På allt som gjort ont och allt som varit längtan, och allt som varit ensamt och jobbigt, och tråkigt och trist och långtråkigt, och alldeles, alldeles underbart. Och jag började skriva och orden strömmade ur mig. Det var som att välta den första dominobrickan och sen trillar resten också, du vet som i den där reklamen för clas ohlson. Jag ville berätta. Lite ville jag ta revansch på alla som övergav mig. På alla som inte älskade mig. På alla som inte såg mig. På alla som såg men som låtsades som om de inte gjorde det när jag gick genom korridoren och aldrig fick höra ett hej.

Nu är jag lite kluven. Gjorde jag rätt? Alla tankar, allt det jag skrivit och hävt ur mig. Det känns som om jag anklagat någon. Har jag anklagat dig, K? Det var inte meningen. Jag vill ju inte såra. Jag vet ju att ord kan göra så ont. Har jag gjort det själv nu? Har jag sagt för mycket? Jag kan ju bara säga det jag vet, om min verklighet, om mina upplevelser. Kanske var det jag som missförstod. Kanske var allt mitt fel. Jag är inte arg på någon, men nu är jag lite arg på mig själv. Det är ett samvete som skaver där inne. Har jag lämnat ut någon? Har jag gjort illa? Jag önskar att jag inte gjort det. Jag hoppas att jag inte gjort det. Vill inte bli en sån som utnyttjar andra för att bli framgångsrik. Ensamheten har hjälpt mig ibland, men ibland gör den mig galen. Jag vill ju bara bli omtyckt.

Anna träffar kändisar

Igår träffade jag Grynet. Eller det var inte Grynet utan Elin Ek. Jag var på en föreläsning med henne. Helt sjukt bra! Efteråt kände jag mig helt glad. Elin (nu säger jag Elin, för jag har faktiskt kramat henne) sa att hennes motto var att alltid försöka ha lite roligare. Som när man dammsuger. Då kan man ha skorna med superhöga stillettklackar som man aldrig kan ha annars. Jag tror att jag ska börja ha på mig mina rosa prinssesstofflor med svandun på när jag diskar.

Sen träffade jag Frances också på föreläsningen. Åh, så glad jag blev. Det var så länge sen och jag blir verkligen glad av att träffa henne. Kram på en gång. Och så är hon så bra att prata med. När hon säger att det kommer lösa sig så tror jag faktiskt att det kommer att göra det. Det känns så skönt.

Jag kände mig nästan inte ensam alls på föreläsningen. Först kände jag Alva och Madeleine, sen Sofie, sen kom Frances och Marie och jag blev jätteglad, sen Linnéa, och så såg jag Lovisa också och vågade prata lite. Det var en bra kväll.

Nu har jag träffat ganska många kändisar, typ tre. Bara den här våren. Först Jonas Hassen Khemiri, min skrivaridol, vars böcker får mig att gå på högvarv, bli alldeles yr, tappa kontrollen och bara vara. Sen Kitty Jutbrink, som boostade mitt självförtroende till max genom att säga att hon tyckte att jag inte verkade vara tyst och tråkig. Och nu Grynet, som verkligen fick mig att skratta. Lite coolt. Ger mig mersmak.

Franska influenser

Jag är lite glad idag. Åtminstone var jag det tills jag skar upp tummen på osthyveln när jag skulle laga mat. Idag var det språkcertifikat igen, den här gången franska. Och för en gångs skulle kände jag mig inte övergiven och ensam i en ny och hemskt otäck stad. Några kompisar från skolan var med och jag träffade flera intressanta och trevliga och bara helt underbara Linköpingsbor. Särskilt en Maria. Min första tanke var: var har jag sett henne? Kunde inte komma på det, och blev så glad när hon kom ihåg mig. Hon kom ihåg mig från mässan, hon kom ihåg min kaffeklänningar. Jag blev liksom varm, fast det blåste snålt som attan. Sen gick provet som en dans, eller nåt.

Efteråt gick vi på fotoutställning, Maria och jag. Le petit soldat (passande med en fransk titel, non?) av Helena Blomqvist. Det spritter i hela min kropp av skaparlust. Jag vill också. Hon gör helt fantastiskt underbara fotomontage. Så vackert, så genomtänkt. Och under ytan finns en underton av hemskheter och skräck, något som skaver sönder idyllen. Bilder får mig att tänka på Agatha Christies pusseldeckare. Så söta och oskyldiga på ytan, så grymma och mordiska bara en millimeter ned. Jag älskar känslan av svunnen tid, minnen. Jag drömmer om att göra en resa till England. En fotoresa. Åka runt på den engelska landbygden och fånga stämningen och atmosfären på storstilade, mysiga herrgårdar. What a pity, att jag inte kan fotografera.

Kanske var det franska influenser. Fransmän är kanske lit mer öppna och mindre blyga. Jag vågade i alla fall prata. Och jag njöt av det. Jag tror att jag slappnade av. Jag längtade inte bort, jag längtade inte hem. Underbart.

Gråtblöt måndag

Pratade med Valarie idag. Då grät jag. Det var så skönt att bara ösa ur sig allt och få gråta lite. Är det helt sjukt att den jag tyr mig till är min engelsklärare? Men det känns som om hon känner mig minst lika bra som någon annan, om inte bättre. Mamma blir bara arg och sur eller ledsen och sur eller förtvivlad och sur. Jag vet att hon bara vill hjälpa, men hon kan inte hjälpa. Det är inte som när jag var lite och kuckelimuckmedicin var allt jag behövde. Mamma kan inte göra mirakel längre, jag har växt och blivit för stor, och mina problem har blivit ännu större. Och jag kan definitivt inte prata med någon i skolan. Det är en månad kvar till studenten (exakt), och det är meningen att det här ska vara den lyckligaste tiden i mitt liv. Men jag vet inte när jag mådde så här dåligt senast. Nu är jag fri, inget mer skoltvång, inga mer läxor, jag kan göra vad jag vill. Och jag får panik.

Jag kanske inte är skapad för att leva i livet. Jag kanske bara passade i skolan. När man läser intervjuer med halvkändisar och helkändisar och andra kändisar så brukar de alltid säga att jag passade aldrig riktigt in i skolan, det blev bättre efter studenten. Men vad händer med dem som passade på gymnasiet? Som alla lärarna tyckte om? Som klarade allt plugg med guldstjärna i kanten?

När jag slutade nian avslutades tre fruktansvärt hemska, pissdåliga år. Det kunde bara bli bättre. Nu avslutas tre år under vilka jag känt mig levande, under vilka jag tagit revansch på alla de som tryckte ner mig innan. Det kan bli sämre. Och jag är rädd för det.

Vad gör man?

Vad gör man när allt känns tungt som bly? När fötterna vägra lyfta från jorden? När huvudet faller ner från halsen, ner på gatan studsar ut bland vrålsnabba bilar och mosas så att blodet sprutar lika häftigt som när man råkar vrida på vattenkranen på max när man är nyvaken och sömndrucken? Vad gör man när kroppen blivit ett skal? Ett skal utan innehåll? En konservburk vars vita bönor i tomatsås åts upp till middag? Vad gör man när ingenting längre kan locka fram det minsta leende? Åtminstone inget äkta, för fuska går ju alltid. Med envishet och långa styrketräningspass kan kindmusklerna övas upp tills de orkar dra mungiporna upp till öronen i ett leende lika äkta som mina ray ban-glasögon som pappa köpte för tio euro på en marknad i Aten.

Våndas inför ännu en vecka. Längtar redan till nästa helg. Har redan glömt hur söndagsångesten rev i mig i förmiddags. Orkar inte mer nu. Orkar inte träffa någon. Orkar inte tänka. Orkar inte, inte, inte.

Kan ingen komma och säga Anna, hur mår du, vill du ha en kram. Kan ingen se att min värld har rasat samman? Kan ingen förstå att jag skriker på hjälp, även om det inte syns? Kan ingen se utan att jag behöver visa? Kan ingen höra utan att jag behöver tala?

Läser en bok och gråter lite för att huvudpersonen är så elak. Målar taket och gråter lite för att damm ramlar ner i mina ögon. Tänker och gråter lite för att allt är så tomt. Gråter lite och gråter lite till för att jag gråter för att jag är patetisk för att jag har egentligen inget problem och jag vet att de flesta har det värre. Gråter lite i alla fall.

Längtar efter sommar och sitta på altanen och solsken som skär sönder ögonen och värme som bränner sönder knäna och svettar mina händer kladdblöta. Längtar efter höst och sparka löv och hoppa och låtsas vara en människa i en H&M-katalog som alltid ler och är fin och har många vänner att träffa i lövhögen. Längtar efter vinter och inomhus i en fåtölj med gigantisk kopp te att hålla händerna runt och känna värmen sakta sprida sig från kopp till fingertopp till resten av kroppen. Vet att längtan alltid är bättre än verkligheten. Kan man vara lycklig om man ständigt lever i drömmen frågar Christian? Absolut säger Anna för verkligheten, nuet, idag, gör alltid besviken, drömmen kan man lita på, den sviker inte. Men skapar också lite gråt, för den är, just det, en dröm, och inte lever jag en dröm. Och allt är fjuttigt, allt är fånigt, allt är dumt, allt är tråkigt.

God natt.

Mattenörd med lokalsinne och städångest

Igår var jag lite stolt över mitt eminenta lokalsinne. Jag var i Linköping och skrev språkcertifikat i tyska. Och jag lyckades köra in till stan utan att köra fel. Jag hittade till Folkuniversitetet. Efteråt skulle jag träffa några tjejer på Linköpings universitet (jag ska nämligen börja recensera böcker på dagensbok.com, är det maniska Anna som varit framme och tagit på sig ytterligare ett uppdrag för att slippa känna sig tom och ensam, snart kommer jag gå in i väggen), men när provet var slut var det ett bra tag kvar till dess så jag bestämde mig för att gå en promenad. Jag är inte särskilt ofta i Linköping och vet inte riktigt var alla platser ligger, men jag tänkte i alla fall gå till Trädgårdsföreningens park och se om de japanska körsbärsträden fortfarande blommade (japanska körsbär och magnolia är mina favoritblommor för de blommar först och de är rosa). Och jag hittade dit. Och jag blev alldeles varm inombords när jag såg de rosa blommorna. Sen gick jag inte vilse i parken. Då fick jag för mig att jag skulle gå till strömmen, där har jag inte varit sen jag var inlagd på avdelning 40 och det var typ fyra år sen och på den tiden var jag lite borta eller inne i mig själv så jag hade inte riktigt koll på var strömmen låg, men jag kom ihåg att det var fint där. Och, jag hittade. Sen hittade jag tillbaka igen. På vägen till universitetet körde jag bara fel en gång, i den gigantiska rondellen, men jag lyckades ta mig tillbaka. Ganska imponerande.

Idag måste jag plugga matte. I vanliga fall är jag en mattenörd. Jag älskar att klura länge på ett problem och när jag till slut hittar lösningen så känner jag mig fruktansvärt nöjd. Sen gillar jag att kunna svänga mig med ord som diofantiska ekvationer, linjär algebra, invertering, funktionsanalys… Men just nu känns det mest jobbigt. Har skjutit upp en del så det känns lite stressigt, och frustrerande när jag inte fattar på en gång och känner att jag inte har tid att gå in på djupet för att förstå.

Måste städa mitt rum också. På tisdag kommer någon hit och fotograferar huset. Det ska säljas. Jag vill inte. Jag vill inte att någon annan ska bo i mitt rum. Och särskilt inte just nu. Nu känns det som om allt omkring mig flyter, svävar, snurrar runt. Ingenting är fast eller stadigt. Och nu ska hemma försvinna också. Och städningen bara stressar. Hinner inte, orkar inte. Sa jag inte att de inte fick göra något sånt här förrän efter studenten när allt var lugnt? Eller åtminstone under studentveckan när alla andra bara festar? Städningen och jag har ett komplicerat förhållande. Jag avskyr när det är stökigt och smutsigt, men jag avskyr att städa också, oftast. När jag städar vill jag att det ska synas. Därför måste jag vänta tills det har blivit riktigt smutsigt och jag verkligen äcklas av att gå in i rummet. Då städar jag och det är nästan roligt de första tio minuterna, sen biter jag ihop och gör resten av ren envishet. Men jag älskar känslan när allt är klart. Jag erkänner, den här superstädningen gör jag typ en gång i kvartalet, högst. När jag flyttar hemifrån ska jag bli bättre (förhoppningsvis på att städa, antagligen på att hitta på ursäkter att inte göra det).

Det här med självkänsla

Diskuterade självkänsla häromdagen. Vad är självkänsla egentligen? Det som jag inte har.

Min självkänsla är beroende av prestationer. Om jag inte ständigt presterar något upphör jag att existera. Genom mina prestationer kan andra se mig och jag kan se mig själv.

Det är så lätt att analysera och säga vad jag gör för fel. Det är svårare att sluta, att hitta ett sätt att må bra. Och vill jag verkligen må bra och ha den där självkänslan som kompis? Det är ju min ångest, mina krav, min ensamhet, min nedstämdhet, allt jobbigt, tråkigt, hemskt som ger mig inspiration till att skriva eller måla eller göra något annat. Det är ju alla mina problem som gör mig till den jag är. Problemen har tagit över mig, de har blivit en del av min identitet, nu är jag rädd för att släppa dem, för vad är jag utan dem? Är jag något alls? Jag kanske bara är en gigantisk hög med problem som ingen egentligen vill ha?

Det finns nog de som skulle säga att jag har bra självkänsla. För utåt är den kanske bra. På ytan. Fasaden. Jag kan le. Jag kan till och med lura mig själv att jag är glad. Att jag trivs. Men sen kommer jag på mig själv med att räkna minuterna tills det är dags att gå hem. Tills jag kommer hem och kan lägga mig på sängen. Krypa ihop och bara gråta. Gråta för att allt är så eländigt. Gråta för jag vet inte vad. Var kommer tårarna ifrån, det känns ju så tomt inne i mig? Jag vill gräva mig in i eländet och bara vara där. Tycka synd om mig själv. Utforska depressionen, ensamheten, ångesten. Överanalysera. Tränga in i varje hörn. Fan, vad patetisk jag är.

Finns det falsk självkänsla? Jag tror att det finns människor som har dålig självkänsla utan att veta om det. Eller snarare så här: de vet innerst inne att de har dålig självkänsla men ljuger för sig själva. Vissa har blivit så skickliga lögnare att de inte ens märker att de ljuger. Det kan vara en tröst ibland att tänka att de människor som får mig att må dåligt och känna mig värdelös egentligen mår lika dåligt själva. De har dålig självkänsla och måste trycka ned andra för att bekräfta sig själva. Fast just då kanske det inte alltid hjälper.

Förhoppningsvis är det en fas att gå igenom. En storm att rida ut. En period som kommer ta slut. Förhoppningsvis mår jag bättre sen. Kommer kanske underfund med att det egentligen inte är så hemskt, att det bara är jag som tycker om att leka martyr. Kanske är det så att alla har ett visst mått av ilska och hat inom sig, och eftersom jag aldrig är arg på någon som tränger det in i mig själv istället. Äter upp mig inifrån. Fräter sönder inälvorna. Bränner hål på allt det goda.

Förlåt.

Om lycka

Skrev en filosofiuppsats idag om lycka. Vad är lycka? Hur blir man lycklig? Är lycka något att sträva efter? Såna djupa frågor.

På vägen till skolan hade jag en snabblektion i filosofi på tjugo minuter med min lillebror. Det slutade med att han sa: Ska du bli sinnessjuk nu? Ja, filosofi känns ungefär så. Man tänker och tänker och förstår bara mindre och mindre.

Tillbaka till lyckan. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle då jag varit riktigt lycklig. Kanske var jag det när jag var liten, men när jag tänker tillbaka kan jag bara minnas ensamhet och utanförskap. Var jag lycklig när jag fick bestämma allt när jag var liten och lekte med lillebror? Nej, då fick jag dåligt samvete för att jag bestämde. Var jag lycklig när jag lekte med alla andra flickor i byn? Nej, jag var jätteblyg och längtade efter att de skulle gå hem, amtidigt som jag var rädd att de skulle överge mig och lämna mig ensam. Var jag lycklig när jag gick i skolan? Nej, alltid rädd för att göra fel. Var jag lycklig i Kroatien eller Frankrike, på semestern? Nej, rastlös och otålig.

Antagligen har jag för höga krav på lyckan. Lycka behöver inte vara ett överväldigande lyckorus. Lycka kan vara vardagsglädje, småsaker som lyser upp tillvaron som en ljusslinga till julgranen. Men jag är nog ingen vardagsmänniska. Jag är inte lagom. Jag kan inte tycka om småsaker. Mina krav svävar skyhögt uppe bland molnen, självklart kan jag inte bli lycklig av något litet fjuttigt som kan hända vilken dag som helst.

Pratade med Christian om det, han sa att om man har höga förväntningar på livet och sig själv och de blir uppfyllda, så är ju allting bara som det ska vara. Det är godkänt, om det blir sämre så blir det underkänt. Superbra finns liksom inte med på skalan.

Jag älskar självhjälpsböcker. Kanske för att jag vill bli lycklig. Jag slukar alla råd med hull och hår, lär mig allt om hur jag ska göra för att bli lycklig. Men jag lever knappast som jag lär, tror mest att jag blir olyckligare av att fundera så mycket över lyckan.

Men, stor konst skapas under stor lidande. Jag kommer aldrig bli berömd om jag inte mår dåligt. Vill jag bli berömd eller vill jag må bra? Om sanningen ska fram väljer jag kanske berömmelsen. Visst låter det hemskt? Jag skäms för att säga det. Men jag vill ju bara att någon ska se mig. Läste om att jakten efter hög status egentligen handlar om jakten efter att återfå den villkorslösa kärlek som man fick när man var baby. Om man inte kan få äkta kärlek så är det bättre att andra vill vara med en för att man är framgångsrik, än att andra inte vill vara med en alls. Jag tror kanske att ingen någonsin kommer kunna älska mig bara för den jag är (just nu känns det som en omöjlighet), och därför vill jag bli framgångsrik och berömd för att kunna få bekräftelse.

Nog pratat om denna olyckliga tilldragelse som kallas lycka. Morgen mache ich ein Deutschzertifikat. Hals- und Beinbruch!

Lite gråt och lite glad

Ligger på mammas och pappas oändligt stora säng. En känsla av gigantisk tomhet och ensamhet trycker ner kroppen i madrassen. Drar upp knäna mot bröstet. Blir en liten boll. Känner tårarna rinna nerför kinderna. Struntar i fåfängda försök att hålla dem tillbaka, är ju ändå ensam. Ingen ser och ingen hör. Vill skrika, men ingen att skrika åt. Vill prata, men vill lyssna. Ensamheten, den stora, hemska.

Försöker läsa en bok på tyska. Så många borden och måsten. Så många krav. Så dåligt samvete, över svikna drömmar, vänner, löften. Handen slappnar av och boken faller igen. Låter ögonlocken falla med den. På mammas och pappas oändligt stora säng. Sover. Så liten och ensam. Så obetydlig. Vad skulle hända om denna lila kropp inte längre fanns? Skulle någon märka? Kanske mamma som ringer och väcker. Frågar oroligt om sömndruckna, raspiga rösten. Säjer oj och förlåt, lägger på.

En lillebror kommer hem. Fikar lite. Pratar om hans skoldag, om debatt och moderater och socialdemokrater. Om italiensk politik och smutskastning. Känna sig lite smart och kunnig. Vill inte gå ifrån bordet. Vill inte tvingas hitta på något att göra. Känsla av förfärlig meningslöshet.

Kör bil i regnet. Rädd för vattenplaning, krockar, sladdar. Övervinner kanske rädslan lite. Lyssnar på åskan, ser blixtar. Tänkte inte att det kunde regna får springa i bara tröjan. Kommer fram som en dränkt kattunge. Älskade Björn. (Låter kanske perverst. Vet inte.) Öppnar dörren och släpper in. Torkar lite i ansiktet. Spelar lite flöjt. Går nästan bra. Känns bra. Och Ronda hälsade. Blir lite glad.

Kommer ut igen och solen skiner. Går genom centrum mot parkeringen. Känner en doft, en blandning av blöt asfalt, nytt och fräscht solljus, en parfym från hon bredvid. Påminner mig om Frankrike. Så fint. Semester. Ledighet. Avslappnad. Längtan är alltid bättre än verkligheten. Kännes bra. Energin strömmar in liksom.

Lyssnar på radion. De pratar om en amerikansk författare vars namn jag varken kan uttala eller stava. Verkade intressant. Han skrev: Love is not a way to treat a friend. Fint.

Inte outbytbar

Pratade med Frida idag om att inte längre känna sig behövd eller ens välkommen. Både hon och jag har alltid tillhört dem som alltid lyckats. Eller aldrig misslyckats. Det har alltid funnits någon som välkomnat oss med öppna armar. Någon som på en gång säger att de är så glad att se oss.

Nu är det inte längre så. Det är inte självklart att det finns plats för oss på högskolor och universitet och folkhögskolor och jag vet inte vad. Trots toppbetyg är inget längre självklart. Vi har precis förstått att det finns något som heter konkurrens. Att det inte är så att alla automatiskt förstår att vi är fantastiskt fina människor som absolut förtjänar en chans. Vi har lärt oss att det finns fler som vi. Vi är inte outbytbara. Det känns lite hemskt.

Modigt

Gissa vad jag har gjort idag? Jag har varit på audition. Lyssna på ordet. Säg det långsamt. Låt varje stavelse smälta på tungan. Audition. Smaka på kombinationen Anna och Audition. Det skär sig lite, men blir nog en spännande blandning. Som sött och salt.

Jag, som har halvt utvecklad social fobi. Som har svårt för att prata med mina vänner. Som är blyg och inte vågar ta kontakt. Helt plötsligt blev tysta Anna alldeles crazy och fick för sig att hon ville bli musikalartist. Det stod i annonsen att man inte behövde varken sång- eller dansvana, det kändes ganska tryggt. Visst, jag dansar och jag älskar det, och sjunga är ju helt fantastiskt. Men både dansen och sången kan nog beskrivas med orden ”hellre än bra”.

Så jag tog mod till mig, tog på mig mina färgstarkaste kläder (tänkte att då syns jag i alla fall och då kommer de ihåg hur jag ser ut, det är nog bra, lite var det nog för att ingjuta mod i mig själv också) och åkte in till stan. Jag förstår inte hur jag vågade utsätta mig för risken att misslyckas, risken att inte känna mig tillräckligt bra, tillräckligt begåvad, duktig, talangfull, lyckad. Men jag gjorde det i alla fall.

Jag darrade och jag kan inte påstå att jag var någon ny Celine Dion på scenen. Men jag vågade och jag är lite stolt över mig själv. Nu är det bara att vänta på domen. Men egentligen gör det inget om det inte gick bra. Det var ju ändå första gången och mina förhoppningar håller sig nere vid fotknölarna. Och jag är åtminstone en erfarenhet rikare.

Djupt

Leker, låtsas vara djup. Läser Nietzsche och Freud. Överanalyserar mitt liv och finner bara meningslöshet. Vad strävar jag efter? Vad vill jag? Söker en mening, ingen i sikte. Bara sjukdom och ytlighet.

Skriver en uppsats på franska om Mayotte. Där är 22 % av invånarna arbetslösa (le chômage). Varför klagar vi? On ne peut jamais devenir content.

Har två kandidater till dagens ord: översjöisk (det är vad Mayotte är, en översjöisk del av Frankrike, den underbara översättningen av d’outre-mer) och bourgeoisie (jag tror det betyder typ borgerskap, kapitalister, alltså dem som vi inte ska tycka om)

Helgdepressionen har slagit till. Jag blir rastlös och dödstrött. Måste, vill. Vill inte, orkar inte. Väntar på att tiden ska gå så att jag snart kan bli jättestressad och besviken för att helgen redan är slut. Längtar bort, vill komma hem. Så vilsen, så vilsen. Varför är jag här?

Vill gå ut, solen skiner. Vill bli belyst och uppvärmd ända ned i tårna. Men har ingen ork och ingen lust. Vill, vill inte. Vill bara sitta här. Vill göra något annat, något viktigt. Längtar bort, vill komma hem.

Panik och ångest. Vill inte vara kvar. Kan ingen komma och krama mig? Vill vara stark och glad. Vill vara liten och rädd. Längtar. Längtar. Längtar. Efter vad? Vet inte. Visshet. Eller nåt.

När jag var liten hade jag en kompis. En vän som jag avgudade. Hon var allt det som jag vill vara men inte var och aldrig blev. Hon var modig. Hon var full av idéer. Hon var rolig. Fick mig att skratta. Hon var de tre S:en, stark, snabb, snygg (man var inte sexig då, men kanske var hon det ändå). För henne var allt så självklart. Hon visste allt och hon kunde säga vad hon ville. Jag gick alltid en bit bakom. Kunde aldrig riktigt hänga med. Flängde som en vante där bakom och undrade ständigt när hon skulle upptäcka vilken tönt jag var. Jag minns när vi var på cykelutflykt. Hon cyklade så fort att jag ständigt var en lång bit bakom. Det var som om knivar skar in i mina lår och vader. Jag hade blodsmak i munnen. Jag tänkte: Nu dör jag. Jag ville kasta mig av cykeln och somna i diket och bara ligga där och titta upp mot himlen. Jag som nästan aldrig svettades badade i floder av salt, äcklig svett. Men jag vågade aldrig säga: Vänta. Då var vi bara vi två och hon väntade på mig ändå. Men sen orkade hon inte vänta mer och jag blev ensam kvar i diket. Till slut gav hon upp hoppet om mig och insåg att jag inte var det äventyr hon sökte. Hon förstod slutligen att alla andra hade så mycket mer att ge. Och jag blev ensam kvar. Vi ses ibland, på bussen och så. En gång pratade vi länge, bara hon och jag. Sen kom någon och jag blev åter igen tolv år och osynlig. Så osynlig. Så liten. Så värdelös.

Manodepressiv, Veronica Mars och olagligheter

Jag tror att jag fått en släng av manodepression. Mitt liv är verkligen upp och ner. Ena stunden är världens undergång skrämmande nära. Nästa sekund har jag hur mycket energi som helst. I onsdags var allt svart. Kände mig svimfärdig och matt, trodde att jag skulle gå in i väggen, eller slås ned totalt av ångesten.

Egentligen har ingenting förändrats. Världen är likadan där utanför. Lika obarmhärtigt härligt solljus. Lika skönt nästan-sommar-väder, lika vackra vitsippor. Lika mycket lidande, lika mycket svält och död och krig. Ändå är jag glad idag. Jag svävar en bit över marken. Vet inte varför, egentligen är jag ju oändligt ensam här hemma, gör inget förutom att plugga och skriva i en dagbok på ett forum någonstans i detta gigantiskt stora Internet. Energin fyller mig, den pyser ut ur mina öron. Plötsligt spelar det ingen roll att jag inte har någon att dela dagen med.

Mina idéer bara sprutar ut för tillfället. Jag skriver på bloggen, jag har nästan kommit på vad jag ska skriva till det pedagogiska materialet, jag spelar flöjt som en galning och skrämmer ihjäl katterna, jag har skickat in en bild till en tävling där man kan få bilden tryckt på en bricka, jag har till och med varit ute och sprungit. Vart har mitt svarta, ledsna, oändligt trötta jag tagit vägen? Jag blir nästan rädd.

Jag vet, det brukar vara så här. Energin sprudlar, sen kommer monstren tillbaka, sen kommer glädjen, sen ångesten. Kan bara njuta av att vara på vågens topp en liten stund innan jag sjunker till botten igen.

Molly hatälskar det här vädret. Stackarn har så tjock svart päls att hon blir jättevarm och helst vill ligga i skuggan och sova. Men hon tycker om att rulla sig på grusvägen och se ut som en sandhög när hon kommer in. Åh, jag älskar henne då, lilla tjockisen.

Firade inte valborg alls. Var hemma, spelade flöjt (just nu ligger jag i hårdträning inför den viktiga, viktiga, viktiga examinationen), såg ett avsnitt av Veronica Mars. Förutom Doctor House är det bara Veronica Mars jag ser på teve, eller föresten Morden i Midsommer, Poirot och Miss Marple ser jag ju också. Fast just nu är det bara House som går på teve. Fick Veronica Mars-boxen i julklapp och ser ett avsnitt då och då. Hon är cool. Och jag gillar låten.

Annars är engelska deckare (fast bara mysiga pusseldeckare, inget läskigt) min favorit. Har försökt att analysera mitt filmtittande men kommer bara fram till att jag knappt har några åsikter alls, jag somnar oftast när jag ser på film och den klaustrofobiska känslan inne i en biosalong tycker jag inte om.

Pärlplattor. Jag vill göra pärlplattor. Anna pratade om det igår. Vi sa att vi ville sätta upp pärlplattor på stan. Gatukonst. Det är nog lagom olagligt för mig.

Vårkänslor??

N får mig verkligen att må dåligt. Hon gör inget särskilt, inget som jag kan sätta fingret på. Hon bara tar all min energi. Jag stör mig på varenda ord hon säger. Varje steg hon tar med sina höga pumps, ljudet av klackarna (hon kan inte gå i högklackat utan knäar och det blir inte alls det där härliga, respektingivande, samtidigt utmanande klipperiklappet). Och jag hatar mig själv för att jag hatar henne. Jag vill inte vara elak, jag vill inte snacka skit, jag vill inte gå bakom ryggen, jag vill inte vara falsk. Men hon får mig att bli det. Och jag hatar henne för det. Och jag hatar mig själv för att jag hatar henne.

Övade skalor hela söndagen. Bra sätt att inte behöva tänka på hemskheter och jobbiga saker. Jag som hade tänkt att jag skulle börja skriva trevliga saker här. Jag började ju faktiskt med att skriva att jag var trött på att må dåligt. Det blev bara värre. Misslyckade jag kan inte ens hålla ett sånt fånigt litet löfte.

Jag har bojkottat Valborg. Och nyårsafton och midsommarafton och Allahjärtansdag och alla andra dagar som bara är till för att man ska känna sig ännu mer ensam när man inte har några vänner att fira med.

Kanske skickar jag en namsdagshälsning till farmor. Hon heter Valborg. Det är faktiskt inte ett fint namn, får mig att tänka på landflutna blåvalar som ligger på stranden och ruttnar. Men farmor är fin. Hon är oerhört vacker, jag kan bara föreställa mig hur hon såg ut när hon var ung. Fast hon är som jag. Hon har inte så mycket att säga, så det blir ganska tyst när vi pratar hon och jag. Hon pratar mest om alla sina krämpor.

Jag önskar mig en sagovår. Som i Astrid Lindgren-böckerna. Jag älskar dem, en sån vill jag leva i. I glädjen och skrattet och gemenskapen. Trygga äventyren, absurda tokigheterna, verkliga overkligheten. Vill ha. Och en salighetssak. Då skulle allt vara så perfekt. Varför kan inte mina problem botas av en glad Alva?

Hjälp

Vad ska jag göra? Snälla, hjälp. Jag hatar mig själv. Så äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. ÄCKLIG ÄCKLIG ÄCKLIG. Jag vill dö. Kan inte prata med någon.

Fan, fan, fan. Jag vill inte, vill inte, vill inte.

Hjälp.

Så trött

Jag är så trött på att må dåligt. Så trött på att jag alltid skriver av mig här om att jag mår så dåligt. Så trött på att vara trött på att må dåligt.

Kan inte solen smitta mig med lite energi istället för att göra mig ännu tröttare och deppigare. Frida och jag myntade ett nytt uttryck på fysiklektionen idag. Efter alldeles för många filosofiska funderingar kring mesoner, myoner, antielektroner med mera med mera, så sammanfattade vi vårt motto inför livet med ”Ta från de onda och ge till de trötta”. Det finns nämligen partikelfysiska reaktioner som inte kan förklaras med annat än att en elektron tar energi från sig själv i framtiden. Det borde människor också kunna göra, ta energi från sig själva i framtiden alltså, eller ännu bättre: ta energi från andra. Men man måste ta energi från onda människor, annars är det elakt. Fast egentligen tror vi inte att det finns onda människor. Men det finns onda handlingar och man bör ta energi från människor som gör onda handlingar så att de inte orkar göra så många onda saker.

Är hela världen lite deppig? Eller känns det bara så? Upptäckte igår att jag inte upptäckt tidigare att Cornelia klippt sig. För två veckor sen. Vad har jag gjort? Levt i min egen värld, med dubbla solglasögon och skygglappar mot omvärlden. Är jag på väg tillbaka? Kanske, kanske inte.

Framtidspanik är mitt ord just nu. Jag längtar efter frihet, eller nåt, men jag tror inte jag klarar det. Är alldeles för trygghetsberoende. Vill inte vara det. Vill vara någon sorts bohem, eller nåt.

Sen skulle man kunna göra en cirkusföreställning inne i bullen. Och sen släcks ljuset. Och så blir allt svart. Eller nåt. Ja, jag vet inte.

Så känns det. Eller nåt.

Skulle vilja

Skulle vilja säga något smart. Vet inte vad. Inga tankar. Bara tomt. Är det livet? Ska det vara så?

Skulle vilja vara glad. Lite grann. Ibland. Bara sådär. Inte riktigt veta varför. Bara vara. Bara finnas.

Skulle vilja vara en vän. Någons vän. Någon som behöver mig. Någon som vill behövas av mig.

Skulle vilja vara vanligt. Helt vanligt ovanlig. Unik. Jag vet. Det är jag. Eller inte.

Skulle vilja synas. Bli sedd. Av någon. Vet inte vem. Ingen roll att spela. Jag vill. Jag vill.

Skulle vilja vara någon. Någon. Du vet. Någon. En människa. Med skugga, lukt och allt. Och så.

Skulle vilja. Vilja vara. Bara vara. Vara. Vara jag. Jag.

Lite skit

Förra veckan var skit. Då låg jag på botten och kippade efter andan. Nu är det lite bättre. Kanske bara är tjugo meter under ytan, eller så. Alltid lite bättre. Men då får jag dåligt samvete för att jag mår bättre när andra mår dåligt. (Jag vet att jag är en idiot)

Jag är fet och ful. Äcklas av mig själv. Av mina ben och armar. Mitt liv är så misslyckat och patetiskt. Kan inte ens vara ordentligt sjuk. Eller frisk. Eller nåt.

Jag hatar mittemellan.

Gjorde chailatte idag. Sånt som jag drack i Barcelona. Hade inget recept (bara ett på spanska, men det räknas inte för jag kan inte spanska), men det blev nästan gott. Men det känns så fjuttigt. Här är mitt liv: en chailatte (som bara är nästan god)

Undrar hur många det finns som mår sämre än mig nu? Här inne i min egen lilla bubbla känns det som om mitt liv borde vara det allra gråaste.

Sov en stund i pausen på mattelektionen. Det var så kallt. Gåshud överallt. Ville gömma mig på toaletten en stund, men sen kom jag på att jag känner ju ändå ingen av alla snobbiga mattesnillen så det spelar ingen roll om de ser mig snarka med öppen mun.

Finns det någon som tycker om mig? Som inte gör det för att de råkar vara min mamma? Jag vet inte. Känns inte som det just nu. Sitter här och kollar mailen var tionde minut, men det är aldrig några nya mail. Tittar i brevlådan men det kommer ingen post till mig.

Sitter i klassrummet och pluggar som en galning. Tänker att jag ska gå ut i korridoren och prata med någon. Men vet inte vad jag ska säga. Hatar när jag bara sitter tyst, men jag har ju inget liv att säga något om. Vädret är så grått. Vädret är så fult. Vädret är så kallt. Vädret är så tråkigt. Du är också tråkig Anna. Kunde du inte hitta på något roligare att skriva? Det börjar bli tjatigt det här med ensamhet och depp. Försök vara lite unik för en gångs skull. Inte så förutsägbar.

(Saknar dig fortfarande. Såg ditt skrivbord idag. Malin sa att du hade varit stolt över mig eftersom jag sökt en franskkurs. Vet inte. Bara borta. Liten klump i bröstet för att du redan är en aning bortglömd.)

Flytta?

Ikväll ska vi titta på ett hus. Jag vet inte om jag vill. Om jag vill flytta. Mamma och pappa och K och A verkar så engagerade. Jag hänger inte med. Helt plötsligt blev allt så seriöst. Pappa brukar ofta titta på husannonser och så, och prata om hur husen ser ut, trevligt läge, renoveringsobjekt och allt det där. Men nu är det liksom på allvar.

Jag har bott på samma ställe sen jag föddes. Då kanske det är dags att byta miljö. Men nu ska jag väl ändå flytta hemifrån snart. Vill jag inte ha allt det vanliga och invanda att komma hem till då? Känner mig så egoistisk.

Orkar inte riktigt bry mig. Det är så mycket på gång just nu, jag kan inte koncentrera mig på ytterligare en sak. Orkar inte ta ställning.

Och så det här med att flytta hemifrån. Vissa stunder vill jag inget hellre. Jag är så trött på alla som inte släcker lamporna på kvällen, så att jag måste vakna på natten för att släcka. Jag är så trött på alla som lägger saker på fel ställen. Jag är så trött på att aldrig få ta plats, aldrig få bestämma, aldrig få vara ensam, aldrig få göra det jag vill. Vill vara fri, vill ta kontroll. Samtidigt är jag rädd. Skulle jag klara av att vara ensam? Skulle jag fastna i mörkret? Kan jag ta hand om mig själv? Är jag frisk? Rent ekonomiskt: har jag råd?

Panik, panik. Varför måste jag välja hela tiden? Varför kan inte allt bara flyta fram som en liten barkbåt i strömmen? Varför måste allt vara så svårt. Jag hatar val, hatar att välja bort. Ta ställning.

Fast jag tycker nog att det är lite spännande med huset också. Mamma och pappa har pratat så mycket om det. Det hemska rutiga plastgolvet med psykedeliskt, epilepsiframkallande mönster i alla tänkbara färger. Marmorimitation överallt. Grekiska väggmålningar. Så fult så det är inte sant. Jag måste bara se det. På sätt och vis vill jag att det ska vara så fult, kanske lukta lite mögel också, så att flytten inte blir av. Ändå känns det som om det skulle vara lite roligt att inreda och göra i ordning ett nytt rum. Jag gillar ju sånt. Nya möjligheter.

Jag är lite rädd. Som en blomma som slits upp med rötterna. Vet inte åt vilket håll jag ska vända mina blad för att få solljus och näring. Blir så förvirrad av alla lampor runtomkring. Varför kan jag inte vara en sån person med intuition? Som bara vet vad som är rätt? Finns det såna människor? I så fall vill jag vara en av dem. Ibland verkar det som om alla är osäkra. Alla mår dåligt. Jag ville tro att det bara var jag, då hade jag haft något unikt. Men jag är inte ensam. Kanske är bra i och för sig. Ser ni? Jag kan inte ens bestämma mig för en sån sak. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Panik, panik.

Jag idag

dansare

terroristexpert

grym

nöjd

ganska glad

bara lite ångestdrabbad

äntligen färdig

orkar inte oroa mig mer

studsig

uppåt

bra dag

hemma

En glad fasad

När någon frågar mig hur jag mår säger jag alltid bra. När någon frågar mig om jag sovit gått flyger ett ja ur min mun. Även om jag mår pissdåligt och legat vaken hela natten. Automatiskt säger jag ja, bra. Jag behöver inte ens tänka efter. Det ska ju vara bra. Världen ska vara glad och trevlig, det blir så jobbigt annars. Och jobbiga saker ska undvikas. Till varje pris.

Men just nu känns det som om det håller på att bildas små sprickor i fasaden. Långsamt håller den på att rämna. Jag orkar inte le, orkar inte skratta. Jag vill bara gråta och även om jag inte gör det så är det en alltför stor ansträngning att tvinga mungiporna uppåt. Min kropp dras ned mot marken. Varje steg kräver så mycket. Mina läppar har klistrats ihop. Varje ord tar så mycket energi. Jag orkar inte mer.

Snälla någon, spruta in lite energi i mig. Lite glädje. Lite skratt. Lite lycka. Det var så länge sen. Ute lyser solen, men den kan inte värma mig. Herregud, vad romantiskt poetiskt det låter. En frusen själ. Det är väl bara att stoppa in den i mikron? Nej, står det på förpackningen, tål ej mikro, ugn, spis eller vattenbad. Kan endast värmas av kramar.

Jag har letat överallt efter någon att prata med. Men när de kommer drar jag mig undan. Orkar inte. Kanske är jag för evigt dömd att leva i ensamhet. Det är bara att vänja sig. Tusen ensamma dagar, upprepa, upprepa. Igen och igen i en evighet.

Snälla någon, kan jag inte få vara liten igen? Kan jag inte få bli ompysslad och omhändertagen? Visst längtar jag efter självständighet, frihet, oberoende. Men jag orkar inte. Orkar inte mer. Hatar allt. Radera, radera. Sudda. Ta bort.

Tillbaka

Tillbaka i skolan. I vanliga fall brukar jag längta till skolan på lov och helger. Brukar bli rastlös och orolig. Ledighetsångest. Det känns som om jag vill göra massor, men jag orkar inte. Det händer inget roligt. Jag längtar efter någon att prata med. Någon som sprättar sönder min ensamhet. I skolan kan man alltid kallprata lite om plugget och suck och stön, nu är det snart slut. Hemma blir det bara tyst.

Det gör så ont att tänka att jag är ensam. Det gör så ont att tänka att jag sitter här och skriver för att jag inte har någon att dela stunden med. Det gör så ont att tänka att mina toppbetyg kanske orsakats av lit för mycket ensamhet.

Men nu kändes det faktiskt inte alls roligt att komma tillbaka till skolan. Jo, lite kanske, till ljudet av andra människor. Men just nu är allt bara stress, stress, stress. Jag vill vara sjuk. När jag blir stressad stänger jag in mig i mig själv och blir ännu tystare än vanligt. Önskar att jag kunde slappna av.

Stort och smått

Varför blir roliga saker så jobbiga? Varför kan jag inte ha så där superkul som alla andra verkar ha? Åtminstone ibland. Varför har jag dåligt samvete vad jag än gör?

Jag vill göra saker som jag tycker om. Men då känns det som om jag sviker någon. Jag vill skriva. Det är min dröm. Jag vill skriva en bok. En bok som alla läser. Något stort. Men då känns det som om jag kommer glömma bort allt vanligt. Allt det där lilla, som ändå är så viktigt. Jag längtar efter att göra storverk. Jag vill göra skillnad. Men vad är egentligen viktigt? Alla säger att familjen och vännerna är viktigast. Men jag har inga vänner. (Så känns det i alla fall, jag känner hur många människor som helst, men det är bara ytligt. Det är ingen som egentligen vet vem jag är. Det är ingen som jag vågar släppa in innanför mitt skal. Det är ingen som jag kan prata med. Jag kan bara vara glad och rolig och skratta och vara smart och duktig. Jag kan aldrig vara den där lilla Anna, som vill bli kramad.) Och det känns som om min familj bara stänger in mig. Jag älskar dem, men de tar liksom all min energi. Det blir bara krav.

När jag gör något som är för min egen skull (tror jag) så får jag dåligt samvete och blir nästan ledsen när jag tänker på att mamma kanske inte vill att jag ska göra det. Egentligen vill hon inte hindra mig eller trycka ner mig, hon vill bara ta hand om mig. Men hon kväver mig.

Jag vill ta plats. Jag vill synas. Jag vill göra något stort. Men allt det lilla håller fast mig. Jag längtar efter trygghet och närhet, samtidigt vill jag bli fri. Jag vågar inte säga något, samtidigt vill jag skrika ut hur jag mår, vad jag tycker, vad jag tänker. Jag vill att någon ska se mig och tänka ”där är Anna, hon är bra”, samtidigt kan jag inte tänka det själv.

Varför måste allting krocka? Varför måste man välja? Och varför kan jag inte göra det jag vill göra?

Det finns så många saker, jag inte kan förstå, att somliga är stora, och somliga är små. Att somt är svart och somt är vitt och skillnaden på mitt och ditt. Och dur och moll och troll som troll och man är fri från melodi.

Det finns så många saker, man måste ej förstå, och somliga är stora och somliga är små. Jag är ett mumintroll som tror att världen kanske är för stor. För mig.

Jag älskar mumintrollen.

Kom över det

Jag är en sån person som går och grubblar på saker som hänt hur länge som helst. Jag är aldrig nöjd med något jag gjort och tänker alltid att jag kunde gjort det mycket bättre. Jag kan gå i flera dagar och gräma mig över ett litet ord som jag sagt, eller inte sagt. Och det gör mig galen. Att aldrig bli fri från det förflutna, aldrig kunna säga att gjort är gjort. Varför gör jag så? Varför är jag aldrig nöjd? Varför har jag alla dessa krav på mig själv? Varför måste jag vara perfekt?

Att inte vara nöjd med att göra något bra, utan alltid kräva att jag ska göra det bäst, innebär det samtidigt att jag nedvärderar andras prestationer? Jag vet att jag är duktig. Jag har alltid varit den duktiga dottern som hjälper till. Jag har alltid varit den duktiga skoleleven med alla rätt och högsta betyg. Jag har alltid varit aktiv och engagerad i allt och alla. Genom att inte vara nöjd med mig själv, trots att jag rent objektivt kan se att det jag gör är bra, innebär det att jag anser att alla andra som inte är lika flitiga och presterande är sämre? Jag tror inte det. Jag kräver inte att någon annan ska göra något perfekt för att den personen ska vara bra. Men om jag betraktar mig själv som värdelös när jag har två fel på ett prov, då borde väl det innebära att de som har fler fel är ännu sämre? Men, nej! skriker någon inom mig, det är ju jag som är sämst. Men på ett sätt ser jag kanske ändå ned på alla andra, jag litar inte på att någon ska klara av att göra allt lika bra som jag, därför begär jag inte det.

Varför måste just jag vara bäst på allt? Varför måste just jag vara en övermänniska? Det är ju helt absurt. Åh, det här är ju helt sjukt! Var kommer alla krav ifrån? De får mig att må så dåligt. Ibland vill jag bara dö. Det känns som om en ångvält kör över mig, fram och tillbaka för att verkligen trycka ned och mosa in mig i asfalten. Kan den inte bara lämna mig ifred?

Tänk vad mycket bra tankar jag skulle hinna tänka om jag inte ägnade så mycket tid åt att grubbla åt alla pyttesmå misstag som jag någonsin gjort. Tänk vad mycket roligt jag hade haft. Tänk vad jag kunde ha njutit av livet. Jag vill ha någon som kramar mig och kan trösta mig och säga att jag är bra. Fast jag vet att jag kommer ändå inte tro på det.

Det är det här med självkänsla, jag vet det. Och jag vet att det är ett problem. Jag vet att det hindrar mig, det låser in mig, det trycker ned mig, det stänger in mig. Det får säkert andra att må dåligt också. Alla dessa krav får mig att bara tänka på mig själv, hindrar mig från att se andra människor. Jag antar att det ibland får mig att bete mig vidrigt, jag vet inte för jag är så inne i mina egna tankar. Jag tror att jag är efterhängsen, ignorant, nedtryckande, irriterande, slemmig, ful, elak, egoistisk, pessimistisk, klagande, arrogant… Listan blir hur lång som helst. Jag vill ju bara bli omtyckt, älskad.

Varför är det så viktigt att vara lyckad? Varför mäts mitt värde i prestationer? Jag törstar efter bekräftelse, men när någon säger att jag är bra så håller jag för öronen och övertygar mig själv om att det är en lögn. Varför kan jag inte lita på någon? Varför blir allt jag gör bara fel? Finns det ingen som kan hjälpa mig? Herregud, vad rörigt och snurrigt allt blir. Jag vill bara lägga mig ned så att alla tankar kan sjunka till botten och gömma sig och glömmas. Jag vill vara ifred, men jag vill inte vara ensam.

The Opposite of Hallelujah

I took my sister to the ocean

But the ocean made me feel stupid

Those words of wisdom I had prepared

All seemed to vanish into thin air

Into the waves I stared

I picked up a seashell to illustrate my homelessness

But a crab crawled out making it useless

And all my metaphors fell flat, down on the rocks where we sat

She said: where are you at?

Sister, it’s the opposite of Hallelujah

It’s the opposite of being you

You don’t know because it passes right thru ya, you don’t know what I’m going through.

We made our ways home on the bikes we had borrowed

I still never told you bout unstoppable sorrow

You still think I’m someone to look up to, I still don’t know anything about you

Is it in you too?

You’ve got so much to live for

Little sister, you’ve got so much to live for

But sister, it’s the opposite of Hallelujah!

It’s the opposite of being you

You don’t know because it passes right thru ya, you don’t know what I’m going through.

Så känns det ibland. Jag försöker förklara men det är ingen som förstår. När jag säger det blir det bara fel. Sådant som är stort för mig blir litet i deras öron. Att sätta ord på tankarna är som att sticka hål på en ballong, tankarna som verkade så smarta och bra blir som trasiga ballonger, värdelösa. Jag kan inte förklara. Du kan inte veta. Du kan inte förstå. Jag har försökt, det har slutat likadant varje gång. Nu ger jag upp. Jag accepterar att jag är ensam med min sorg, med min ångest, med mina problem, med mina bekymmer, mina tankar, mina känslor, mitt liv. Du förstår inte vad som är viktigt, dina ögon ser inte vad mina ser.

Doktor House och jag

Jag hatar teven. Den är stor och ful och samlar damm. Dessutom går det aldrig några bra program på den (eller det kanske det gör, fast jag inte upptäckt det). Jag ser nästan aldrig på teve. Då missar man en hel del samtalsämnen eftersom Ugly Betty, Let’s Dance och One Three Hill är ständiga inspirationskällor till diskussioner. Det finns bara en serie som jag slaviskt följer (det enda program jag faktiskt ser utan att samtidigt läsa en bok) och det är Doktor House.

Jag älskar House. Han har allt det som jag inte har. Han är elak, han är cynisk, han bryr sig inte om vad andra tycker, han uppför sig som en skit, han drar dåliga skämt, han generar andra, han bryter mot regler, han irriterar och han får aldrig dåligt samvete. Dessutom är han jävligt smart (fast det är ju jag också, eller nåt) och han kan typ allt (spela piano, gitarr, schack, trolla, är allmänt allmänbildad m.m, m.m.). Ibland önskar jag att jag var mer som House och inte var så beroende av att ständigt vara omtyckt och älskad. Jag vill ibland vara hård som House istället för kärlekstörstande. Fast innerst inne vill nog House också bli omtyckt.

Dessutom lär man sig massor av bra läkartermer av att se på House, typ lupus och biopsi. Dem kommer jag nog aldrig få användning av (om jag inte blir läkare och det kanske jag blir förresten för jag kan ju inte välja något bra yrke och då kan jag ju lika gärna bli läkare). Sen älskar jag problemlösning. Det är därför jag läser alla extra mattekurser som går att läsa.

I ett avsnitt var det någon som antydde att House ville ha någon mental störning, till exempel Asbergers, och det tror jag att han vill. Ibland vill jag också det. Bara för att få vara annorlunda och kunna kämpa mot något och därför kanske lyckas. Och så är det ju lite coolt att ha fotografiskt minne, vara übermusikalisk eller kunna hela telefonkatalogen utantill. Och jag är ju ändå inte så bra på det här med att vara social. Fast vid närmare eftertanke är det nog rätt bra att vara vanlig också. Även om jag hatar det. Nästan lika mycket som jag hatar teven.

Bra saker

-         Solsken (märks ännu mer när det är frånvarande)

-         Te (jag blir kissnödig, men det är det värt. Världen godaste te är marsipante från Lübeck, men det är slut nu.)

-         Utflykter (jag längtar efter en utflykt. Vet inte riktigt vart. Någonstans där man kan dricka te.)

-         En fin vattenkokare

-         En symaskin

-         Mina skönaste mjukisbyxor från Dansstudion

-         Tuschpennor i många färger

-         Glada människor (det kallas energigivare, såna människor som man blir alldeles glad av att se, som inspirerar och peppar och får en att må bra)

-         Franska (världens vackraste språk. Jag längtar till Frankrike så att jag får prata igen, även om jag inte är så duktig)

-         Okomplicerade saker (sånt som inte ställer massa krav på att man måste ändra på sig. Jag vill vara jag och jag vill duga. Och jag tycker inte om krångliga datorer som säger att jag måste uppdatera program för det tar så lång tid)

-         Söta katter (särskilt Molly och Cissi – världens sötaste (och tjockaste))

-         Schema fullproppat av roliga saker (tyvärr händer det alltför sällan, men jag gillar när man inte måste hitta på saker själv, inte för mycket i alla fall, då kommer rastlösheten)

-         Checklistor (min personliga favorit)

-         Musik (I love Jens Lekman, jag försvinner till en annan värld)

-         Fina mail (jag älskar att titta i mailboxen och se röda små flaggor på olästa mail om roliga saker)

Minnen och vackert väder

Ibland känns livet ganska bra. När det är soligt och fint väder. När man har fått ett jobb (ingen vidare lön, men lite kulturpoäng får man väl om man jobbar som bokrecensent?). När lovdepressionen ännu inte dykt upp. När livet tycks vara en perfekt blandning av greppbarhet och vision.

Klippte till min lillebror igår. Hans hår alltså. Übersnälla, duktiga, präktiga Anna skulle aldrig slå en bror på riktigt. Är ganska nöjd med mitt verk. Han ser nästan ut som en tjej bakifrån, men tänk inte så inrutat, tänk individ inte kön. Vågar inte säga att han är söt och ser ut som Kristoffer-Robin.

När jag var liten gick jag påskkärring. Har alltid älskat att klä ut mig, spela teater, vara någon annan, någon som inte är blyg och tyst och försiktig. Med värsta bästa utklädnaden blev kung på Blåkulla. Men grannarna fattade inte alltid det. En skrattande gubbe tog en av mina maskrosor och smetade gul färg på min arm och skrattade. Måste varit ett riktigt trauma för jag minns det än. När vi genade genom hagen fastnade de långa kjolarna i taggbuskarna och det tog oss en evighet att komma därifrån fast omvägen bara tog tio minuter.

Jag vill skriva ner alla mina minnen. Ibland är det som om jag fortfarande var sex år, allt finns kvar. Skräcken, gråten, skrattet, skammen. Jag längtar inte tillbaka men saknar världssynen ibland. Jag vill leva sådär mitt i nuet, inte många år framåt. Fast perspektiv är ganska bra, då behöver man inte överanalysera och man behöver inte gråta över ett litet ord.

Om skönhet

Du är fin. Du är unik. Du är vacker och värdefull. Du duger precis som du är. Ingen kan vara bättre än du. Skönhet är inget statiskt statsstyrt fenomen, det är något individuellt och högst personligt. Varje människa, varje tänkande varelse, har sin egen uppfattning om vad skönhet är. Skönhet är minnen, ljuvliga minnen. Skönhet är en syn som plockar fram den mentala bilden av en ljuvlig stund. En blick som får dig att minnas sommarmorgonen med frukost i trädgården, som får dig att minnas vintern myskvällar framför brasan. Skönhet är ett par glittrande ögon, ett sprudlande skratt, en grop i en haka, ett smittande leende. Skönhet är mjuka händer, en fräknig näsa, söta öron, babyhår som krusar sig i panna. Du är vacker för du är du. Jag är vacker för jag är jag. Tillsammans är vi oslagbara.

Trodde du verkligen på det där? Trodde du verkligen att du var något? Att du skulle vara fin? Att du skulle vara något annat än en osynlig slemhög? Ditt hår är stripigt, din näsa sned, dina tänder är gula, din haka finnig. Du är ful. Ful, ful, ful. Hör du det. Det är ingen som säger det rakt ut, för de är alla så falska. Men alla tänker det, det vet du ju. De tänker att det är tur att de åtminstone inte är lika fula som du. Du är äcklig, du är värdelös, du är vidrig, du är förskräcklig. Det är knappt att man vill ta i dig, inte snudda vid din stinkande kropp, inte ens torka skorna på dina fula byxor. Inte se dig, inte höra din gälla, hemska röst. Du vet ju hur man ska se ut, det är väl ganska tydligt? Så varför gör du inget? Om du nu är så där ful och inte gör något åt det får du skylla dig själv. Du är inte värd vår blick, du ska inte tro att du någonsin kommer att vara någon.

Nej, jag lovar, det är inte så. Du är bra. Låt dem inte göra illa dig. Du vet, ta ingen skit. Lyssna inte på dem. Du är värd mer än så. Du är som vaniljglass med chokladsås. Du är som bakelserna på Lindahls konditori, du vet de där grodformade, av marsipan. Du är som de där jordgubbarna mitt i säsongen, du vet de som är sötast och godast. Så söt att man bara vill äta upp dig. Du är underbar. Fantastisk. Fin som snus. Du vet det finns någon för dig, det finns någon som ser dig, som ser dig som du är, utan deras trasiga glasögon som förvränger bilden av dig och förstör dig. Jag ser dig. Jag längtar efter dig. Skönhet är insida. Och din är den vackraste. Skönhet är lite utsida, och din är fin, du är du och jag gillar dig. Dina händer, ditt hår, dina ögon, dina kinder, din panna, din näsa, dina läppar, dina tänder, din tunga, dina öron, din nacke, dina axlar. Hela du är perfekt. Hör du det? Perfekt. Låt dem inte trycka ned dig.

Förkylda tankar

Jag hatar solen när jag är förkyld. Men just det, jag är inte förkyld, för om man inte låtsas om förkylningen så finns den inte. Syns inte, finns inte.

För några veckor sedan var jag på en föreläsning med Jonas Hassen Khemiri, det är nästan min idol. Han berättade om anomalier. Saker som inte passar in i ens världsbild. Och som vi därför ofta omedvetet suddar bort. Jag kom att tänka på det nu, vet inte varför. Men det är sant. I min värld kan jag inte bli förkyld, därför suddar jag bort förkylningen. I min värld kan människor inte dö bara sådär, därför försöker jag sudda fram dem igen.

Vi vill att världen ska vara vit och svart, det blir så mycket enklare då, vi slipper tänka så förbannat mycket. Men världen är typ alltid grå. Allt är grått. Alla är onda och god samtidigt. Saker och ting är aldrig perfekta och aldrig värdelösa. Prästen sa att sorgen är randig, ibland känns allt helsvart, ibland nästan vitt, men oftast är det grått, och ledsenheten finns där i bakhuvudet och kastar en skugga över dagen.

Fördomar finns det gott om. Och jag hatar att jag alltid har så många fördomar om allt och alla. Jag vill öppna ögonen som ett barn. Jag vill se världen när den är nytvättad. Men om jag försöker så kommer alltid någon idiot och trampar sönder mina ögon med ett splash-ljud.

Jag ska bli en social succé för jag har läst en bok och nu vet jag hur man gör när man pratar med folk. Men jag tror inte att det kommer funka på mig för min tunga är nog lite handikappad.

Jag tror jag längtar efter någon.

Minnesstund

Innan hade jag en fruktansvärd huvudvärk. Jag ville inte säga hej då. Ville ha dig kvar. Ville inte acceptera. Saker som det här händer inte.

Jag såg dödsannonsen i tidningen för några dagar sedan. Christelle. Din dotter skulle ha hetat Christelle. Så vackert. Gud, så söt hon hade varit. En sån där unge som man bara vill äta upp. Och hon fick aldrig ens födas.

Vi hade en minnesstund på skolan idag. Det var många som sa så fina saker om dig, men jag orkade inte säga något. Det blev liksom för tungt. Det kändes som om mina tankar vandrade runt i ett djupt träsk, varje steg, varje tanke var ansträngande att tänka.

De berättade om minnen, och jag kunde bara gråta. Du var aldrig lagom. När du var glad så var du sprudlande, skrattande överlycklig. När du var arg så var du jävligt förbannad. När du var ledsen så grät du.

Jag visade Valarie skorna jag köpte i Barcelona på förmiddagen. Då tänkt jag på dig. Du älskade skor, som jag. Men du fick aldrig se mina Barcelonaskor. Du hade älskat dem.

Du hade drömmar. Man brukar säga att det är aldrig för sent, nu är det det. Du var aldrig rädd att säga vad du tyckte. Jag önskar ibland att jag också kunde göra det.

Jag skulle nog vilja gå på begravningen. Men jag vet inte om jag vågar. Jag kände dig ju inte riktigt på det sättet, kanske. Jag är rädd för att störa, för att vara fel. Är jag egoistisk om jag vill ta en sista minut av din icke-tid för att säga adjö? Men hade du inte varit glad om det var mycket folk på din begravning? Om jag vore död hade jag velat att det var det, eller kanske inte, då hade det ju varit fler ledsna. Åhh, jag vet inte. Allt är bara svårt och tungt och jobbigt. Jag är så trött av allt gråtande. Jag saknar dig.

Vårkänslor

Solen får mig att sväva fram. Den värmer upp min frusna själ och min blåkalla hjärna. D-vitaminet strömmar in i min bristsjuka kropp och jag tror att mungiporna sakta börjar minnas hur man gör när man ler. Värmen lyfter alla problem från mina axlar, nu ligger de cirka fem centimeter ovanför och känns inte så tunga längre.

Mina fötter hoppar, skuttar fram utan att jag ber dem att göra det. Mina ögon ler utan att jag tvingar dem till det med hot om stryk. Mina händer darrar inte längre av köld när någon idiot ringer och jag måste ta av vantarna och ta upp mobilen och svara. Jag tror jag är glad.

Plötsligt vill jag bara sjunga. Utan att bry mig om hur det låter. Jag har börjat nynna igen när jag koncentrerar mig, det var ett tag sen, kanske ett gott tecken, jag gillar att nynna.

Längtar efter sommar nu. Längtar efter att göra ingenting och ha tråkigt. Fast när jag väl är där kommer kroppen skaka av otålighet, men just nu kan jag ju längta i alla fall eftersom jag har glömt bort allt det jobbiga, det är så lätt att göra det.

Snödroppe, är ingen tårdroppe. Ser de vita blommorna sticka fram och det känns bara ÅÅHHH… Vill krama någon. Hårt och länge.

Solen skiner, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då. Högt i topp går allas humör och det är det som susen gör. Smör.

Ord

Det finns så många konstiga ord. Jag vet inte vad hälften av dem betyder. Mitt senaste favoritord är dikotomi. Det betyder tudelning, eller motsatspar. Jag såg det första gången för några dagar sedan när jag gjorde ett ordförrådstest, jag hade aldrig hört det förut och frågade mamma svensklärare (observera inte svenskalärare) vad det betydde, men hon hade aldrig hört det heller. Senare på kvällen låg jag i sängen och läste en bok, och mina ögon dras till ett ord mitt på sidan, gissa vilket. Rätt! Dikotomi, så klart. Igår läste jag en annan bok och där dyker ordet upp igen, den här gången var det till och med skrivet med kursiverad stil. Det är ett underligt fenomen, när man just har upptäckt något som man aldrig tidigare sett så finns det plötsligt överallt. När pappa köpt en ny bil av något udda märke (vilket han gör relativt ofta) så vimlar det plötsligt av just den bilmodellen överallt.

Lyssnade på Lantz i P1 igår. Enligt henne var rimligt, månaden mars modeord. Det sades överallt, särskilt i samband med toppchefers löner. Rrrrimligt, skorrade radion ut alla exempel. Vad är rimligt? Jag hatar ordet, det låter så medelmåttigt lagom.

Ett annat ord som plötsligt dykt upp på flera ställen är Zeitgeist, ordagrant tidsspöke, men har betydelsen tidsanda. Ett riktigt modeord med andra ord. Tyskan fascinerar mig, jag älskar den krångliga grammatiken och den lätta läsförståelsen och alla hårda, kantig ljud som ei, sch… Schnuckie, Entschuldigung, Gesundheit.

Ord kan innehålla så mycket. Minnen, ömhet, kärlek, närhet. Ord kan vara så vackra. Sommardagg, rosenknopp, dysenteri (ingen trevlig tarmsjukdom, men ett trevligt ord), ögonlock, pepparkaka, hallon, ambivalens. Ord kan vara fula. Kräm, pluta, vagel, skorv. Ord kan fascinera och misstolkas, ord kan upprepas och förvisas, ord kan förmedla, förgöra, ord kan binda samman. Ord kan få mig att tappa fotfästet och ramla ner i avgrunden. Ord kan göra så ont. Eller göra mig så lycklig.

Drömmar och gropar

Ibland känns allt bara meningslöst. Tråkigt. Hemskt. Jag vill bara skrika ut hur dåligt jag mår och jag vill att någon ska komma och trösta mig. Jag vill gömma mig under täcket och jag vill att någon ska komma och hitta mig. Jag vill bara lägga mig ned på golvet och gråta och jag vill att någon ska komma och krama mig.

Ibland tror jag att jag drabbats av en släng av manodepressivitet. Ena dagen flyger mina drömmar iväg som små färgglada fjärilar, de förökar sig som råttor och de tycks kunna övervinna allt. Nästa dag har de blivit överkörda av en ångvält och mår inget vidare. Ena dagen har jag energi som rinner över (som när man kokar mjölk på för hög värme och det kokar upp lite för fort och fräser hela vägen ner till spisplattan och sen luktar det äckligt). Nästa dag har energin blåst bort och inuti mig är det tomt som i en öken.

Men kanske är jag egentligen glad för att livet är så. Det hade varit förlamande tråkigt om livet alltid var mittemellan, svenskt lagom. Visst hatar jag att jag alltid trillar ned i samma tycka-synd-om-mig-själv-för-jag-mår-så-dåligt-grop, men jag hade knappast orkat fara runt som en skottspole (som jag gör när jag inte deppar ihjäl mig) varenda dag.

Du vet

Du vet när man ligger i sängen på kvällen och inte kan sova. Och får för sig att man är kissnödig fast man egentligen inte är det och man har gått på toa tusentals gånger redan och är så trött att ögonlocken liksom trillar ned som plastsoldater utan ståplatta. Men man kan ändå inte somna för man ligger bara och tänker på hur fruktansvärt kissnödig man absolut inte är. Och när man springer ned för trappan och är sur för att man är så trött och för att toan på övervåningen aldrig kommer bli färdig för pappa blir aldrig engagerad och andan kommer aldrig att ramla ner. Och man sliter upp dörren till toan och där sitter en idiotisk lillebror och man bara stönar. Sen när man äntligen får komma in släcker man alla lampor för man har läst någonstans att det är lättare att somna om man haft det mörkt runtomkring sig innan. Sen kan man ändå inte somna och blir mer och mer frustrerad.

Du vet när man ska åka in till stan på morgonen med mamma och lillebror och man måste alltid vänta för alla andra är alltid så sega. Och man får alltid klättra in i baksätet på bilen för man kommer alltid ut först och då måste man sitta bak. Och om man någon gång försöker vara extra långsam så att lillebror ska komma ut först så fattar han aldrig vinken och står och tittar ned i någon isbelagd vattenpöl i typ tio minuter och man själv får sitta bak i alla fall. För man skulle aldrig få för sig att säga till honom att sitt bak själv din jävla idiot fast det är det man kanske tänker egentligen.

Du vet hur det är när man har såna här småsaker som man hela tiden hakar upp sig på. Som när folk inte släcker lamporna på toaletterna och man får som tvångstankar och måste släcka dem, fast man har jättebråttom och om två sekunder kommer missa bussen. Och om man inte släcker så går man och tänker på det flera hundra meter och sen måste man ändå springa tillbaka och släcka. Och sen måste man springa som en galning och backen blir sådär äckligt brant och lång och benen blir sådär fruktansvärt tunga och fötterna gör sådär oerhört ont. Och när man kommer till busshållplatsen så är bussen ändå alltid sen och du får stå och vänta hur länge som helst och frysa häcken av dig. Men om man chansar och tänker att bussen kommer inte än så kommer den att komma i tid för det har den gjort åtminstone en gång och då blir man jättearg på sig för att man är så klantig.

Du vet när det är sommar och man ligger på stranden och vantrivs eftersom man bara blir stressad av att ligga på stranden. Och man känner sig ensamt fånig eftersom man är där med familjen och inte med några coola kompisar. Så ligger man där och läser sin urtråkiga franska grammatikbok och har knäppt upp bikinibandet för att inte få en fånig rand på ryggen (inte för att man bryr sig för det är bara ytligt och man vill inte vara ytlig, lika lite som man vill vara fjantigt djupsinnig). Sen börjar det klia frenetiskt på ryggen och du bara måste sätta dig upp och klia och glömmer bikinibandet och bikinin åker ned och avslöjar dina obefintliga bröst och just då sitter snyggaste kille framför dig. Och du blir kokt kräfta i ansiktet och mamma säger du måste smörja in dig du är ju alldeles bränd.

Du vet när man tänker att man inte behöver plugga så mycket till provet, för man är faktiskt värsta smarta och klarar kursen utan ansträngning. Sen sitter man ändå där och pluggar ultraintensivt för självförtroendet är bottenlågt och man är nog kanske inte så smart fast man har MVG i alla ämnen och man går där och är ständigt nervös för att någon ska komma på att man egentligen bara är värsta supermedelmåttan, största bluffen, tidernas fejk.

Du vet ibland när man verkligen vill att det ska ha kommit ett mejl. Och man kollar mejlboxen cirka sjuttio gånger varje timme. Men röda flaggan dyker aldrig upp och man blir grymt besviken.

Du vet när bästa teveprogrammet utgått för att idioterna i Stockholm tror att hela Sverige vill se på hockey. Och man blir sådär superdupersur och mamma blir ännu surare för att man är sur. Och ni går runt varandra och luften vibrerar och dallrar och är som vattnet i vatenkokare precis innan det börjar koka.

Du vet när man har såna där bra dagar. När kassörskan på Ica kommer på att man kan ge rabatt på lunchlådorna från igår och man behöver bara betala fyrtio spänn fast hon annars brukar begära fyrtiosex. Och sen när man kommer köper bokpresent till lillebrorsan så halar man fram alla enkronor och femtioöringar och det räckte bara nästan och då ger hon en och femti i rabatt. Och sen träffar man favoritförfattaren, nästanidolen, och får boken man köper av honom signerad, och dessutom fem kronor rabatt där också. Ibland har man liksom värsta flytet, du vet.

Du vet, va? Ja, du vet, för du är som jag. Och du vet att jag vet. Att jag vet att du vet att jag vet att du vet att jag vet. Du vet.

Prestationsångest

Jag kommer snart ta död på mig själv med alla krav jag ställer på mig. Prestationskrav x1000. Gör jag inte allt prefekt kommer jag förvandlas till en vidrigt äcklig slemhög. Jag är inget utan mina betyg, utan mina noveller som publicerats, utan mina nomineringar och vinster, utan arbetserbjudanden och uppdrag. Jag är en lyckad människa, en sån som gör allt bra, bäst, men jag är inget annat. Utan prestationerna är jag bara ett tomt skal, totalt oförmögen att bara finnas, att leva, att skratta.

Skrev högskoleprovet idag. Jag borde inte ha gjort det. Precis när tiden gått ut för första provet kom jag på att jag missat en uppgift, jag trodde att jag skulle börja gråta. Nu har jag kollat resultatet. 1,9. Näst högst. Och jag är värdelös.

Varför gör jag så? Varför måste jag vara bäst för att inte vara sämst? Varifrån kommer alla kraven? De tynger ner mig som världens tyngsta ryggsäck. Jag blir sönderpressad och alldeles platt av tyngden från alla krav. Jag kan inte andas, inte skratta, inte prata. Jag blir så trött.

Mamma skäller ut mig och säger att jag är sjuk som har så orimligt höga krav. Hon säger att jag är sjuk som inte kan nöja mig med att vara perfekt. Men jag vet att hon är likadan, så hennes argument biter inte på min hjärna som är alltför smart för sitt eget bästa.

Egentligen vill jag inte ha det så här. Egentligen vill jag kunna leva. Jag har läst en bok om självkänsla, så jag vet att det är det som jag saknar. Och jag vet hur jag ska göra för att bli av med kraven, men jag kan inte lura mig själv. Jag kan inte lura bort kraven. De sitter där de sitter och får mig att bara vilja dö.

Livet

Livet.

Du vet den där ständigt närvarande elefantiskt gigantiska moraklockan som utan avbrott tick-tackar fram varje sekund av medvetande. Som stundtals är så irriterande enerverande att du vill sparka in glaset, rycka ut visarna och sprejmåla Fuck off! i neonrosa tvärs över urtavlan. Som stundtals tickar den ljuvaste musik som smeker dina trumhinnor och får dem att spinna av välbehag.

Så typiskt

Så typiskt. Jag har lyckats få ett sommarjobb, och inte vilket som helst utan ett supercoolt, som reseledare i Alperna. Meeeen, det finns ett problem. Man måste gå en reseledarkurs, vilket innebär en veckas hotellvistelse i Österrike. Låter toppen men jag kan verkligen inte åka iväg nu. När jag skickade in ansökan trodde jag aldrig att jag skulle bli utvald, och så blev jag det, och då måste jag tacka nej. Och visst, bara att ha blivit utvald känns ju häftigt, men det hade varit så kul att vara med, nu kommer jag antagligen inte hitta något annat jobb i sommar, så jag får väl gå runt här hemma och bli så där spattigt rastlös som jag blir så fort skolan slutar och jag ska försöka koppla av. Då kommer ångesten liksom ifatt. När jag inte har massa andra saker att fylla hjärnan så dyker den upp, lika punktlig som bussen aldrig någonsin varit. Jag borde vant mig vid det här laget, men ändå överrumplar den mig totalt och jag vet aldrig vad jag ska göra utan står bara där som ett fån och känner mig värdelös och meningslös och min självkänsla går rakt på grundet och sjunker till botten och drar med sig alla glädje och energi jag någonsin haft. Jag förvandlas till en dallrigt patetisk slemklump. Ett tomt skal, en vandrande zombie som inte kan göra annat än känna sig nedtryckt av alla krav och stressad över alla måsten men sakna ork att lyfta det minsta lilla lillfinger.

Imorgon är det en vecka sen. En vecka sen döden kom. Kom och tog någon bort ifrån mig, från dig, från alla. Jag kan fortfarande inte fatta, men antagligen har det börjat sjunka in, för jag skriver inte direkt till dig längre (fast nu gjorde jag det). Kanske glider du bort.

Tankar

Tuggade sönder tungan igår när jag åt Chicken Tikka. Det gör asont fortfarande. Så där ont ni vet så att man inte kan sluta tänka på det. Och man drar med den svullna biten av tungan mellan läpparna för att känna på den hela tiden. Jag vill räcka ut tungan och visa alla att Titta så ont det gör, fast jag gör inte det för jag veta att det ser jätteäckligt ut. Jag bara klagar lite fast jag själv hatar folk som går runt och klagar på småsaker.

Har gjort något konstigt med foten också. Det gör ont när jag går och jag borde verkligen gå till någon skolsköterska eller vårdcentral med den, för det här är nog inte bra. Men jag vill inte göra det för tänk om det är något allvarligt. Då känns det bättre att ignorera det för då kanske det går över av sig själv. Om man får bekräftat av en läkare att något är fel så blir det plötsligt så mycket värre, så mycket verkligare. Det här är visserligen bara lite ont i foten, jag har väl trampat snett eller så, men jag har sett för många avsnitt av House så jag har väl blivit något av en hypokondriker.

För tillfället känns livet ganska frustrerande. Massor av måste och borde. Men inga vill. Jo, ett vill, dra täcket över huvudet och bara ligga där en stund och vänta på att vårenergin ska komma och göra mig spralligt glad och pigg. Jag önskar att det kunde hända något roligt, inte bara dödsfall och snö.

Sjuk

Igår såg jag en dokumentär om en tjej som hade anorexia. Det känns så fel. Jag blir så arg på henne för hon fattar inte att hon är sjuk. Hon åt ingenting och jag ville bara banka in skallen på henne så att hon skulle fatta att hon kommer aldrig att bli frisk om hon inte gör något åt det. Sen kändes det också lite som om jag fick dåligt samvete för att jag inte är så sjuk längre. Jag känner mig liksom misslyckad, för jag lyckades inte ns bli ordentligt sjuk så att jag typ dog.

Ibland saknar jag nästan anorexian, den där riktiga anorexian när jag var så sjuk att jag blev matt hela tiden och alla tyckte synd om mig, eller kanske tyckte de mest att jag var tragisk och jobbig. Jag tyckte att jag var speciell som var sjuk, jag var minsann inte som andra. Jag tänkte att det blev som ett straff för alla dem som inte sa hej.

När jag såg programmet blev jag också medveten om att jag är nästan frisk nu, för jag kunde se det sjuka, och irritera mig på att hon inte gjorde det. Men jag vet också att jag kommer aldrig bli fri från tankarna. För när jag äter blir jag äcklad av mig själv, men jag äter i alla fall. För att jag måste, för att jag vill. Jag är livrädd för att få bulimi. Många som haft anorexi, typ hälften tror jag, får bulimi sen. Jag vill verkligen inte spy. Det fräter sönder tänderna.

När jag duschar tittar jag mig först i spegeln. Tittar på mina revben och axlarna. Tycker det ser äckligt fascinerande ut när man kan se benen under huden, som när man geggar runt med något riktigt kletigt och äckligt, som ändå är härligt och man kan inte sluta.

Jag får dåligt samvete när jag tänker på min familj, särskilt mamma, fast pappa och mina bröder också. Jag tror att jag har gjort dem illa. Fast jag vet inte hur mycket de bryr sig. Ibland tror jag att allt är mitt fel, men allt handlar nog inte om mig. Det är inte jag som får alla att må dåligt.

Så mycket

Det jag skrev igår var en text om mitt liv. Jag skrev den i samband med intagningsproven till Konstfacks illustrationsutbildning. En deluppgift var att med text och bild beskriva sitt liv fram tills nu. Det var lite läskigt att se att hela mitt liv fick plats på två A2-papper, var det liksom inte mer än så? Jag skickade in proven för någon vecka sedan och nu går jag och väntar på svar. Egentligen vet jag inte riktigt om jag vill gå illustrationslinjen, jag tror att det skulle vara fantastiskt roligt, men det finns så mycket annat som jag också vill göra.

Jag gillar så mycket. Allt som har någon ynka koppling till estetik är hur kul som helst. Jag älskar att måla och rita, och jag älskar musik, och dans, och teater.

Igår dansade jag. En hiphopklass med Ambra från Bounce. Det var coolt. Hon är ju en sorts kändis, men ändå vanlig och jättetrevlig. Dansen var helt fantastisk. När jag dansar fylls jag inifrån av galet glada känslor. Jag är completement koncentrerad på dansen och alla bekymmer bara försvinner. Ikväll är det jazz som gäller. Det passet är alltid så intensivt. Alla svettas och flåsar så mycket att det blir imma på fönstren (om det är kallt ute). Efteråt är jag helt utmattad men vibrerande lycklig.

Jag tänker fortfarande på döden ibland. Det kommer liksom små stick då och då. Är det sorg? För några sekunder känns allt oviktigt och jag orkar inte tänka. När jag gick till skolan var det som om fullt av småsten trillade ned i min mage. Plötsligt kändes det jättetungt och jag ville verkligen inte gå till skolan och se och känna och höra. Bara glömma. Men sen blir allt som vanligt igen och jag fortsätter tänka på läxor och prov, krav och måsten, önskningar och idéer, musik och dans och bilder. Är livet inte viktigare än så?

Mitt liv

Tänk dig den varmaste sommardagen för nästan nitton år sedan. Och du föds en månad för tidigt och är alldeles blå i ansiktet och har mössa för att hålla värmen och får ligga en stund i kuvös.

Tänk dig två år senare och det kommer en bror och du blir storasyster och många år efteråt när du har läst för många psykologiböcker tänker du att det är därför du alltid måste vara duktig och ta ansvar.

Du är fyra och fem och sex år och du går i skogen med dagis. Och alla barn börjar springa och dina gummistövlar är så tunga att du knappt kan lyfta fötterna och du hamnar alltid sist.

Du är sju år och det kommer en ny bror. Du är ganska avundsjuk på honom men älskar honom ändå och du överlever.

Du går i skolan och älskar att lära dig men du är ganska rädd och för det mesta tyst. Och du ser hur den tuffa slår den töntiga och du tittar och vågar inte säga något och allt är nog ditt fel.

Du är nio år och du träffar Björn och han lär dig spela flöjt. Han hjälper dig att hitta tonerna, rytmerna, musiken, glädjen.

Sen är du tretton år och du träffar Ulla. Du trodde kanske att du redan hade dem, men Ulla lär dig hitta ännu fler. Bilderna. Hon lär dig se färgerna, formerna, bilderna, världen.

Men tretton är ett oturstal och snart kommer mörkret. Anorexin kommer och river sönder dig och bygger murar mellan dig och alla andra och du är ensam, ensam, ensam.

Men molnen skingras till slut och solen går upp och allt blir lite bättre.

Du är femton år och hittar en annan identitet, en roll, en pjäs, en teater. Du står på scenen och du blir någon annan, någon som vågar allt du inte vågar själv.

Du är sexton och sjutton och arton år och du är ganska glad. Men kraven och stressen, och kraven och stressen. Och valen. Och du vill göra allt.

Du är arton år och hittar orden. Du skriver och skriver och allt liksom lättar.

Tänk dig att du är ganska ensam och längtar lite efter någon. Tänk dig att du har drömmar som flyger luftballong. Tänk dig att ångesten kommer ibland men inte så ofta längre. Tänk dig att du lever ett liv. Mitt liv.

Avtrubbad

Vanligheten börjar komma tillbaka. Jag minns vad jag gjorde innan jag fick beskedet igår. Och jag får dåligt samvete för att jag skrattar, skämtar och redan har glömt bort sorgen. När jag skriver kommer minnet av igår, minnet av chocken, minnet av rädslan, minnet av dig, tillbaka.

Jag tänker på barnet du bar. En liten flicka var det. Du fick aldrig veta det. Jag minns att du pratade om namn en gång. Nu kan jag inte komma ihåg vilket namn du pratade om. Var det Celine? Jag kan fortfarande inte fatta att du inte kommer att vara i skolan på måndag.

Men idag har livet varit ungefär som vanligt. Jag har oroat mig över mina egna bekymmer, skrattat åt sånt som jag brukar skratta åt. Ibland har en liten tanke flugit iväg till dig och till din familj. Undrar hur de mår. Skit, antar jag. Jag önskar att jag kunde dela deras sorg. Samtidigt är jag glad att jag inte kan förstå hur de känner. Död. Så konstigt overkligt.

På ett sätt har dödsfallet fåt mig att slappna av. Den stressiga vardagen känns inte lika viktig längre. Visst kommer jag fortsätta plugga för att få bra betyg, jag kommer fortsätta träna, fortsätta jobba, fortsätta stressa för att försöka uppnå något, för att lyckas. Men kanske kommer jag åtminstone under några dagar att vara medveten om att jag älskar min familj och mina vänner.

Döden

Plötsligt händer något som får mig att förstå hur bräckligt livet är. Hur nära döden är.

Det var vår. Det var en bra dag. Jag var glad, så upptagen av allt runtomkring. Visst var det mulet och lite blåsigt, men det var ändå vår i luften. Det var som om livet, kraften och energin var på väg tillbaka, som om allt bara kunde bli bättre.

Då plötsligt är det som om någon slår av strömbrytaren och allt blir svart. Jag innesluts i en bubbla och resten av världen är kvar där utanför. Jag begriper ingenting av det därute, hur kan vardagen fortsätta som vanligt, har de inte märkt att allt har förändrats?

Du var min lärare. Det låter kanske inte som om vi hade en nära relation, och det hade vi väl inte heller, men på vår lilla skola kändes det ibland som om vi tillhörde samma familj. Vi träffades varje dag, vi pratade om allt möjligt.

Det känns så overkligt att du är borta. Jag pratade ju med dig igår. Du skulle på en läkarkontroll idag för att se så att allt var okej med barnet i din mage. Sen skulle du ha kommit till skolan. Och så händer det här. Plötsligt är du död. Bara sådär.

Död. Det låter så konstigt, så avlägset, så overkligt. Men nu är det liksom verklighet.

Du var bara fyrtio år. Vad är det för ålder? Då får man väl inte dö? Okej om man är gammal och sjuk, då kanske döden känns som en befrielse, men när man är ung så ska man leva. Du hade så mycket kvar att göra i livet, så mycket mer att ge. Och din pojke. Vad ska han göra utan sin mamma? Du hade planerat allt inför födseln. Ett syskon. Du var så glad, sprudlande, full av smittande livsglädje. Och så slutar du bara andas.

Jag är en flicka som tycker om mycket, som inte kan välja och som får ångest ibland. Ensamhet är underbart ibland, men annars suger det (enligt min erfarenhet), fast det är en ganska användbar inspirationskälla.

En överambitiös arbetsnarkoman - det är jag i ett nötskal. Ich bin eine fleissige Schülerin. Une élève doué. Som fascineras av matematikens logik, diofantiska ekvationer och skalärvektorer. Av embryonala stamceller och stökiometri. Som ivrigt förvillar sig in i grammatikens snårskog och njuter av det geniala i relativitetsteorier och kvantmekanik.

Samtidigt får dansen mig att glömma allt annat. Jag är inte den gudomliga naturbegåvningen, men musiken får det att spritta i min kropp och jag älskar rytmerna och rörelserna. Det spelar ingen roll om det är orientaliskt, street eller balett, jag njuter av varje rörelse trots den frustration som koordinationsbristen ibland ger upphov till.

Musiken, ja den förtrollar mig. När jag håller i flöjten blir fingrar och öra ett. När jag efter timmars övande kan spela Poulencs Cantilena (andra satsen i sonaten för flöjt och piano) med en känsla som ger mig själv gåshud, då är jag i himmelriket. Mitt gitarrspel är väl inte superseriöst, men när jag lyckas få till några barréackord i ett jazzstycke eller bara kompar mig själv till Miss Lis Oh boy, då känner jag mig sådär härligt nöjd.

Jag är en skapande själ. Jag älskar att måla och teckna, blyerts, akryl, akvarell, tekniken spelar inte så stor roll (men jag har en viss förkärlek får stora blyertsteckningar som gör mina fingrar och nederdelen av mina ärmar alldeles svarta). Jag skulle vilja fota, men har ingen kamera och all denna komplicerade teknik skrämmer mig, fast jag har skrivit upp "att lära mig fotografera" på min lista över saker att göra innan jag fyller 25.

Jag har en symaskin också. På den syr jag klänningar av kaffepaket. De blir lite stela, för kaffepaketen är plastiga, och det är knappast något jag har på mig i skolan, snarare lite avant garde. Fast jag syr annat också, balklänningar, och så remake av mammas gamla åttitalskläder.

När jag skriver är jag i en annan värld. Då kan jag ta mig in i någon annans hjärna och stanna där en stunder, eller så kan jag se mig själv ur ett annat perspektiv. Jag älskar att vända och vrida på meningar tills ordens harmoni blir fängslande och trollbinder läsaren och får honom att glömma allt vad omvärld heter.

Ibland tror jag att jag har multipla personligheter. Jag har så många intressen och engagerar mig helhjärtat i allt möjligt. Jag kan inte bestämma mig för vad som verkligen är jag. Jag är ju allt och ingenting. Egentligen är allt bara ett sätt att fly undan ångesten som i varje tomt ögonblick griper efter mig med sina långa fingrar.

Jag har drömmar. Min hjärna är sprängfylld av dem, dessa drömmar. Men ack, så oförenliga. De är alldeles för många och jag måste välja, för jag kan omöjligt uppfylla dem alla. That's sad.