lillaannamarias

Aldrig ingenjör

Efter tre veckor på jobbet har jag bestämt mig: aldrig ingenjör. Visst, jag trivs. Det är god stämning, halvroligt, helt okej. Men det är inte så här jag vill leva. Hela korridoren lever ju för semestern. Vantrivas fyrtioåtta veckor om året för att kunna vara ledig i fyra veckor och plågas i en sommarstuga på landet som ändå bara innebär massor av mödosamt slit, eller husvagnssemester som kan ta kol på vem som helst, eller pressande på en turistpackad strand någonstans inte alltför långt bort i en känd semesterort. Dom kanske inte vantrivs precis, inte alla. Men det verkar inte kul. Det enda existerande och ständigt återkommande samtalsämnet är Vad ska du göra på semestern? Eller, en del annat pratar de ju om också, typ jobb. Snacka skit om företag och berätta hur värdelöst det är och hata alla uppsägningar och klaga på fläktsystemet och beklaga sig och stöna. Och sen berätta om hur man sagt upp bekantskapen med en gammal barndomskompis eftersom kompisen ifråga hävdat att företaget är korrupt.

Jag vill inte ha det så. Jag vill ha något mer. Eftersom mitt sociala liv är obefintligt behöver jag ett jobb som jag kan älska. Men vad? Nu vet jag åtminstone att det inte ska bli ingenjör. Det känns så patetiskt att jobba över och känna sig behövd och ändå kan man när som helst bli uppsagd. Man kan tro att man är viktig, men vad är väl en sketen ingenjör värd? Jag vill vara min egen, här får jag bara följa order, stoppas in i ett fack, göra samma sak som alla andra. Men ändå, varför vill jag då göra ett bra jobb och visa vad jag kan. Kanske tur att det bara är två veckor kvar.