Härmas
Hej.
Jag heter Anna.
Hej.
Jag heter Anna.
Jaha.
Det var ju trevligt.
Ja.
Du med.
Ja.
Du sa det.
Nej.
Gjorde jag?
Jag säger för mycket.
Det var ju tråkigt.
Jo.
Särskilt som allt jag säger redan blivit sagt.
Jag menar.
När jag tänker en tanke antar jag att den redan blivit tänkt av ett antal personer innan jag tänkte den. Antagligen. Det är i princip omöjligt att tänka en tanke som inte blivit tänkt förut. Jag menar. Hur ego vore det inte att tänka att just den här tanken om att alla tankar redan blivit tänkta är en tanke som bara jag tänkt?
Jo.
Jag säger för lite.
Jaha.
Jag menar. Eftersom jag inte hinner säga något innan alla andra redan sagt det jag tänker säga. Som om jag medvetet försökte härma någon. Som om jag inte kunde komma på något annat att säga. Som om mina tankar var någon annans.
Jag antar att de är det.
Jag...
Eller inte.
Vaddå inte?
Tänker du...
Tänker jag...
Jag tänker att det är väl inte mitt fel om jag bara skriver så här rakt av och ingen bryr sig antagligen i alla fall. Jag skriver bara texten så här.
Så du skriver?
Ja.
Jaha.
Jag med.
Jaså jaha.
Mm.
Var det någon som tänkte på att fråga mig innan?
Varför då?
Därför.
Vad tänker du på?
Vad tänker du på?
Jag försöker undvika att tänka för jag bara fastnar i samma mönster hela tiden. Jag orkar inte ta mig ur det. Det är som om jag inte vet vem jag är. Som om jag försöker hitta den där som är jag inuti någon annan. Jaha. Som du till exempel. Kan du säga något om min identitet. Nej. Jag tänkte väl det. Jo. Du är lite självdestruktiv. Jag är lite självdestruktiv. Ditt självförtroende är kört i botten. Mitt självförtroende är kört i botten (det där var en verklig kommentar) Men du skriver rätt okej. Okej. Jag tänkte nog sluta skriva nu. Ja. Nej.
Jag heter Anna.
Hej.
Jag heter Anna.
Jaha.
Det var ju trevligt.
Ja.
Du med.
Ja.
Du sa det.
Nej.
Gjorde jag?
Jag säger för mycket.
Det var ju tråkigt.
Jo.
Särskilt som allt jag säger redan blivit sagt.
Jag menar.
När jag tänker en tanke antar jag att den redan blivit tänkt av ett antal personer innan jag tänkte den. Antagligen. Det är i princip omöjligt att tänka en tanke som inte blivit tänkt förut. Jag menar. Hur ego vore det inte att tänka att just den här tanken om att alla tankar redan blivit tänkta är en tanke som bara jag tänkt?
Jo.
Jag säger för lite.
Jaha.
Jag menar. Eftersom jag inte hinner säga något innan alla andra redan sagt det jag tänker säga. Som om jag medvetet försökte härma någon. Som om jag inte kunde komma på något annat att säga. Som om mina tankar var någon annans.
Jag antar att de är det.
Jag...
Eller inte.
Vaddå inte?
Tänker du...
Tänker jag...
Jag tänker att det är väl inte mitt fel om jag bara skriver så här rakt av och ingen bryr sig antagligen i alla fall. Jag skriver bara texten så här.
Så du skriver?
Ja.
Jaha.
Jag med.
Jaså jaha.
Mm.
Var det någon som tänkte på att fråga mig innan?
Varför då?
Därför.
Vad tänker du på?
Vad tänker du på?
Jag försöker undvika att tänka för jag bara fastnar i samma mönster hela tiden. Jag orkar inte ta mig ur det. Det är som om jag inte vet vem jag är. Som om jag försöker hitta den där som är jag inuti någon annan. Jaha. Som du till exempel. Kan du säga något om min identitet. Nej. Jag tänkte väl det. Jo. Du är lite självdestruktiv. Jag är lite självdestruktiv. Ditt självförtroende är kört i botten. Mitt självförtroende är kört i botten (det där var en verklig kommentar) Men du skriver rätt okej. Okej. Jag tänkte nog sluta skriva nu. Ja. Nej.
