Hur man undviker saker

Det ska vara den här stora festen idag. Att brorsan klarat av det som enligt min snabbt egentillverkade statistik cirkus 90 % av alla ungdomar klarar av. Student. Han frågar: Varför är det så stort att ta studenten? Varför firar man inte mer när man typ blir doktor eller något sånt? Jo, lilla Kalle, man firar då, man firar mer då. Det är bara det att trehundra studenter märks lite mer än tre doktorer. Lite för mycket. Hörde exempelvis en ny sång i fredags (text: var är mössan tjalalalala, här är mössan... melodi: valfri fotbolls-/sverigedemokratssång) Jag had klarat mig utan den. I Folkparken blir en flicka våldtagen. Hon ska ta studenten. I Folkparken blir en kille våldtäktsman. Han ska ta studenten. Mamma säger: det måste ju vara hemskt, tänk att ta studenten precis efter en sån grej. Hm, ja, jag skulle tro att det är ungefär lika hemskt utan att ta studenten efteråt. I tidningen kan man skicka in bilder och gratulationer. Jag tänker att det är ju roligt att få synas i tidningen. Aldrig i livet att jag skulle vilja synas där. Kalle frågar om han ser dum ut i mössan. Ja du ser dum ut, svarar jag, du ser dummare ut med mössan än utan, men var glad för det, det är väl bättre att se dum ut i en vecka än i ett liv minus en vecka. Jag har slagit in paket och jag orkar nog inte göra mer idag. Som student själv hade jag grön klänning. En sorts upprorssymbol. Jag har svårt att sympatisera med folk i vita kläder. För att undvika vidare konfrontation har jag förskansat mig till mitt rum (som jag tvingats städa dagen till ära - vilket gjordes genom att alla mina viktiga pappershögar som låg på golvet lades in under sängen och katten lyftes ut). Här sitter jag och tänker på Josef. Han lär snart dyka upp i någon form av text (oundvikligt när man ger mig komplimangen "Jag ser att du inte borstar tänderna").

RSS 2.0