lillaannamarias

Eftersom jag då redan (i förra inlägget) råkade erkänna att jag brukar tjuvlyssna på folk på tåg och sen sno deras uttryck så kör jag en favorit i repris (yes, det räknas som favorit/tradition/vana/whatever efter en gång). Dagens uttryck (hämtat från samma personer på samma tågresa) är: DEN PERVERSA SOMMARSTUGAN. (Och jag avslöjar väl lite här att det var ett tag sen jag satt på det där tåget och lyssnade, men det var bra skit som sas och det är jag som är en värdelös bloggare som måste gå och tänka aslänge innan jag kan skriva om det, tills det blir inaktuellt, men jag tröstar mig med tanken att bra språk och fina uttryck aldrig blir inaktuella.)

Den Perversa Sommarstugan. ”Det är ju nästan brottsligt egentligen, att låta barnen fästa sig vid en plats på det där sättet.” ”Det är väl inte barnen, det är ju vi vuxna.” ”Ja, du har rätt, det är ju sjukt när man tänker på det, att man kan bli så besatt av en liten sunkig stuga.” ”Ja! Man åker fram och tillbaka i en svettig bil i flera timmar, man bor utan vatten och el, och man romantiserar ju stället på ett fullkomligt vidrigt sätt.” ”Och när man någon gång inte kan åka dit, det blir ju katastrof. Gråt och klag.” ”Men ungarna, vi måste ju tänka på vad vi för vidare, en besatthet av ljuvliga platser som verkligen är så inskränkta som platser bara kan bli.” ”Det är verkligen omoraliskt.” ”Och jag funderar på varför man över huvud taget står ut! Tänk på allt jobb, allt som man offrar!”

Hm, kanske blev citaten inte autentiska, kanske la jag några ord i munnen på dem. Men i alla fall, det var två coola personer som pratade om väldigt intressanta saker (sen kom en lång tirad om arbetsgivare men den tänker jag inte återge, minns den inte heller). Och jag är väl inte precis sen att hålla med. Jag har aldrig förstått tjusningen med stugor, skog, sjöar, hav, mysiga saker et cetera. Visst, jag tycker om promenader och att dricka te, det är så mysigt jag vill ha det. Bara jag slipper frysa på nätterna (när sommarbesöken börjar i mars och slutar i november) eller svettas på gräsmattor, umgås med vatten och båtar, lyfta tunga saker eller annat som kräver något fysiskt.

Ja, så, jag hyser ett stilla hat mot allt som är så där familjärt och trevligt. Jag har helt enkelt svårt att se vitsen med det. Särskilt när föräldrarna tar mig med till sina vänners Skärgårdsställe. Och det ska åkas båt, fiskas och badas på sjögräsiga klippor. Det är knappast min rädsla för att bryta naglar (de är ändå snorkorta) eller bli smutsig eller gå osminkad (hej kajal, vad är du för något?). Det är väl mer att jag är lätt internetberoende, är socialt inkompetent och tycker att det är vidrigt att umgås med människor i mer än två minuter – och det är verkligen slöseri med tid att ägna flera dygn åt virkning (vilket är vad jag demonstrativt gör för att visa mitt missnöje med situationen – ingen verkar någonsin fatta vad jag menar).

Den Perversa Sommarstugan och den sjukligt nostalgiska fascinationen för en plats. I mitt kringflackande, tåg- och bussåkande liv finns det uppenbarligen ingen plats för sådan. Inte heller för kärleksförklaringar till gräsklippning, renovering och liknande. Tack! Jag ser det som ett tecken och tar det som en komplimang, jag har mig själv och mitt underbara inre liv som kompenserar alla platser jag rimligtvis skulle kunna älska. Jag skapar mina egna trygga vrår (det vill säga: jag knarkar bibliotek och inom loppet av fem minuter känner jag mig hemma som en spinnande katt i en plyschfåtölj). Nej, någon perversion gentemot sommarstugor kan jag inte uppbåda. Tur, tänker jag.

Det hela började med att jag åkte tåg. Jag tycker mycket om att åka tåg, det är psykiskt avkopplande att känna att man är i rörelse trots att man inte rör sig, att känna att man är på väg någonstans (en känsla som kanske kan diskuteras vidare efter att jag tagit mig igenom hela denna tänkta text). Ytterligare en bra grej med att åka tåg är folket. Det finns så mycket människor att titta och lyssna på. Så många bra bilder och ord att snappa upp. Just den här tågresan resulterade i avlyssnandet av ett samtal där bland annat begreppet ”Den Anorektiska Stegräknaren” myntades.

Som kanske framgår av uttrycket var de talande inte särskilt positiva till denna lilla mojäng. Visserligen var det inte mycket utöver det geniala epitetet som sades om den, men det i sig säger ju desto mer.

Jag kan bara hålla med. Nu är väl stegräknare i dagsläget totalt ute, sååå tjugohundra… åtta (maybe?). Men det var ändå bara ett par månader sedan ett par vänner till mig upptäckte att de båda hade samma stegräknartävling på jobbet och gemensamt kunde ta en omväg hem mitt i natten för att hjälpa upp statistiken lite.

Som om människovärdet räknas i antalet steg du kan ta på en dag, en vecka, en månad. Jag kan lätt konstatera att det mest effektiva då är att ta pyttesmå steg. Smartast är kanske att linda fötterna – tänk på liljefötterna i forna Kina. En guldlilja skulle då vara en fot på tolv centimeter (med reservation för att jag inte kommer ihåg det exakta måttet, men det ska ge dig den där WHAT!!-känslan). Det innebär att varje steg är en plåga, och att det måste vara extremt kort för att det över huvud taget ska fungera. Ett vinnande koncept i stegräknartävlingen.

Den Anorektiska Stegräknaren. Det finns något mer i det där. Uppenbarligen är folk tvungna att redovisa allt de gör (ingen ny upptäckt för alla er som någon gång besökt exempelvis Facebook). ”Jaha, jag tar minsann x tusen steg per dag, visst är jag duktig!” Okej, det finns väl något gulligt optimistiskt i att se varje steg som ett framsteg, men varenda liten grej är väl inte så märkvärdig? Allting kan inte dokumenteras, allting kan inte betraktas som en vinst. Det är som när självklara rättvisor framhålls som något exceptionellt och fantastiskt (typiskt att jag inte kom på något exempel här, men valfri jämställdhetsjox kan nog stoppas in här).

Som en parentes kan ju uttrycket Anorektisk Stegräknare också appliceras på det här fenomenet att alla tekniska apparater ska göras små, vilket sen slår över till det motsatta och allting blir sjukt stort. En diskussion som jag egentligen är helt ointresserad av, för jag hatar alla tekniska apparater, och ännu mer hatar jag människor besatta av tekniska apparater, och hur de pratar om sina fantastiska prylar och hur många bra och smarta saker de kan göra, och hur de går omkring med sina touch phones, som jag och min bror med dålig humor kalla fån-touch.

Kvantitet för kvalitet. Så är det. Tydligen. Det som räknas. Små, små steg. Så många som möjligt, inte stora, inte världsomvälvande, inte betydande, men mängden. Det finns något gulligt optimistiskt i det. Jag har svårt för optimister för de är så glada och de fattar uppenbarligen inte att världen suger.

Ja, vart ville jag då komma med den här texten? Antagligen inte så långt, om jag haft en stegräknare hade jag säkert haft enormt dåligt samvete för jag har under hela dess tillblivelse suttit extremt stilla. Inte ett steg att räkna.