lillaannamarias

Eftersom jag då redan (i förra inlägget) råkade erkänna att jag brukar tjuvlyssna på folk på tåg och sen sno deras uttryck så kör jag en favorit i repris (yes, det räknas som favorit/tradition/vana/whatever efter en gång). Dagens uttryck (hämtat från samma personer på samma tågresa) är: DEN PERVERSA SOMMARSTUGAN. (Och jag avslöjar väl lite här att det var ett tag sen jag satt på det där tåget och lyssnade, men det var bra skit som sas och det är jag som är en värdelös bloggare som måste gå och tänka aslänge innan jag kan skriva om det, tills det blir inaktuellt, men jag tröstar mig med tanken att bra språk och fina uttryck aldrig blir inaktuella.)

Den Perversa Sommarstugan. ”Det är ju nästan brottsligt egentligen, att låta barnen fästa sig vid en plats på det där sättet.” ”Det är väl inte barnen, det är ju vi vuxna.” ”Ja, du har rätt, det är ju sjukt när man tänker på det, att man kan bli så besatt av en liten sunkig stuga.” ”Ja! Man åker fram och tillbaka i en svettig bil i flera timmar, man bor utan vatten och el, och man romantiserar ju stället på ett fullkomligt vidrigt sätt.” ”Och när man någon gång inte kan åka dit, det blir ju katastrof. Gråt och klag.” ”Men ungarna, vi måste ju tänka på vad vi för vidare, en besatthet av ljuvliga platser som verkligen är så inskränkta som platser bara kan bli.” ”Det är verkligen omoraliskt.” ”Och jag funderar på varför man över huvud taget står ut! Tänk på allt jobb, allt som man offrar!”

Hm, kanske blev citaten inte autentiska, kanske la jag några ord i munnen på dem. Men i alla fall, det var två coola personer som pratade om väldigt intressanta saker (sen kom en lång tirad om arbetsgivare men den tänker jag inte återge, minns den inte heller). Och jag är väl inte precis sen att hålla med. Jag har aldrig förstått tjusningen med stugor, skog, sjöar, hav, mysiga saker et cetera. Visst, jag tycker om promenader och att dricka te, det är så mysigt jag vill ha det. Bara jag slipper frysa på nätterna (när sommarbesöken börjar i mars och slutar i november) eller svettas på gräsmattor, umgås med vatten och båtar, lyfta tunga saker eller annat som kräver något fysiskt.

Ja, så, jag hyser ett stilla hat mot allt som är så där familjärt och trevligt. Jag har helt enkelt svårt att se vitsen med det. Särskilt när föräldrarna tar mig med till sina vänners Skärgårdsställe. Och det ska åkas båt, fiskas och badas på sjögräsiga klippor. Det är knappast min rädsla för att bryta naglar (de är ändå snorkorta) eller bli smutsig eller gå osminkad (hej kajal, vad är du för något?). Det är väl mer att jag är lätt internetberoende, är socialt inkompetent och tycker att det är vidrigt att umgås med människor i mer än två minuter – och det är verkligen slöseri med tid att ägna flera dygn åt virkning (vilket är vad jag demonstrativt gör för att visa mitt missnöje med situationen – ingen verkar någonsin fatta vad jag menar).

Den Perversa Sommarstugan och den sjukligt nostalgiska fascinationen för en plats. I mitt kringflackande, tåg- och bussåkande liv finns det uppenbarligen ingen plats för sådan. Inte heller för kärleksförklaringar till gräsklippning, renovering och liknande. Tack! Jag ser det som ett tecken och tar det som en komplimang, jag har mig själv och mitt underbara inre liv som kompenserar alla platser jag rimligtvis skulle kunna älska. Jag skapar mina egna trygga vrår (det vill säga: jag knarkar bibliotek och inom loppet av fem minuter känner jag mig hemma som en spinnande katt i en plyschfåtölj). Nej, någon perversion gentemot sommarstugor kan jag inte uppbåda. Tur, tänker jag.