lillaannamarias

Mina minnen är helt sjuka. Jag minns detaljer (på Valborgsmässoafton det året då vi firade den hemma hos Lars och Gun och jag var typ tio år så hade jag på mig en ljuslilaklänning med mörklila mönster av trollsländor, jag hade den på min kusins dop också, då hoppade jag över ett dike, kjolen var för lång och för snäv, jag ramlade), men jag förtränger hela händelser (jag trodde på allvar att jag aldrig varit i Uppsala, men mamma såger att jag var där, på Linnémuseet, på klassresa i trean, en hel dag, hon var också med, och jag hade helt glömt, men till slut minns jag: det fanns salamandrar i den gröna rundeln (kanske en sorts fontän) utanför huset). Jag minns kläder (jag hade en gulrutig klänning med dragkedja fram när jag gick på lekis som jag älskade), jag minns mat (mamma och jag har med pastasallad till BUP, jag äter inte, bara lite, det är ost i salladen, jag är äcklad) jag minns böcker (när jag åker över bron över järnvägen i Linghem tänker jag alltid på Maria Lang-deckaren som utspelar sig på ett tåg - alltid). Men när jag vill minnas glömmer jag.

det finns ett hål
det där hålet som suger in allting och lämnar ingenting kvar
jag är ett hål
jag försvinner in i hålet
tomhet
och jag hatar att vara negativ, för det ska man inte vara
och jag hatar allt

varför finns hålet
och jag ritar en liten teckning av det
men det finns ändå kvar

varför längtar jag
bara efter en kram
någon som kan hålla om mig
jag vill inte vara ensam mer

misslyckadkänsla

jag kom på precis
att jag vill flytta till paris
för jag tror det är fint
men det är antagligen bara en romantisk dröm
men jag kanske vill dit i alla fall
i en inbilning om att jag kommer vara lyckligare där
det är tröttsamt att bara längta

grannarna ser på teve
alltid
det är underbart väder ute jag döra av värmeslag
grannarna ser på teve
jag står vid förstret genom regnblöta glasrutor ser jag
deras storbildsteve
varje matlagningsprogram
varje reseprogram
varje barnprogram
just nu är det ishockey
jag springer fort från fönstret
av rädsla för att någon gång drabbas av sportfåneri
jag sitter vid datorn och skriver
grannarna ser på teve
jag funderar
tänker att det finns kanske inget annat att göra egentligen
det är provocerande mycket tevetittande
kanske är det sorgligt
kanske bara patetiskt
jag vill inte se på teve
men såklart har jag sett alla programmen
för det måste man ju
grannarna ser på teve
jag önskar lite att jag också vågade
bara sitta
men rädslan för att fastna och inte komma bort
som en skosula mot tuggummit
skrämmer mig
sticker sönder mig
grannarna ser på teve

det är sol och det är spöregn
det är sextongrader varmt och jag hatar att prata om vädret
det var en gång en världsutställning i norrköping
för norrköping är ju minst lika betydelsefull som paris eller london eller vilken världsstad som helst
jag är sugen på att
skriva kryptiska mystiska saker
jag ska aldrig mer skriva något läsbart
bara kanske att jag måste skriva om en stulen dator
för det var ett hårt slag och
sånt måste ibland berättas
men jag vet inte
fast jag vt att jag är en fruktansvärd bloggare

lämna allt och gå din väg

jag vill inte vara
lite sur i huvudet
men alltid kan allting inte låtas bli
man skriver mejl
det är sånt man gör
man facebookar
och facebook är världens bästa uppfinning eller inte

glömmer garderobsdörren öppen
katten lägger sig på mina kläder
och jag får hårtussar i munnen
läser kurslitteratur
läser kurslitteratur
läser kurslitteratur
och sånt som ska vara till arbetet
jag vill sitta i solen på en stol mot en vägg
blunda andas
jag vill vara tillsammans
jag vill inte
diska

det är vår
det är sol det är spöregn
och jag hatar att prata om vädret
mest för att det är trist
jag vill vara intressant och
jag vill vara den som är centrum
jag vill inte låta
andra trampa på mig
men det är ändå skönt ibland
som massage
den sorten med konstigt namn

lämna allt och gå din väg

Jag tänker att jag borde vara mer politisk. Bry mig om vad som händer, vad som bestämms, inte vara så passiv, inte bara acceptera. Men ja, det är svårt. Jag vet inte. Eller jo, jag kanske vet. Vad som händer. Men inte vad som är rätt, vad jag tycker. Jag vet att jag är vänster. För jag är en sann humanist, jag tror på jämlikhet. Jag är feminist, jag är miljöfreak. Men jag tror inte syndikalistiska ungdomsförbundet, för jag vill betala.

Jag är politiskt korrekt. Jag är bra på att få dåligt samvete. Jag vill bry mig om allt och alla. Jag vill alltid göra rätt. Men jag kan i alla fall skratta åt mig själv. För att jag är så... jag. Så överdrivet försiktig, så naiv. Jag vet att världen är ond, men jag kan inte låta bli att tänka att den är god i alla fall. That's what I like about me.

Jag är, fast jag är politiskt korrekt och naiv och självförminskande, fruktansvärt narcissistisk. Jag har hittills börjat varje paragraf och i stort sett varje mening med ordet jag. Jag är nästan skrattretande. Tycker jag själv. Men kanske är det för att jag känner mig själv lite för väl. Eller för dåligt. För nära.

Jag tycker om att vara lite djup. Men på ett lagom inskränkt sätt. Jag tycker inte om att namedroppa, för jag är skitdålig på det.




Poeten kan inte förändra världen, fastän han vill. Fastän han står på scenen och skriker ut sitt budskap tills rösten skär sig. Maktlöshet, gör världen passiv.

Plötsligt inser jag att jag älskar gemenskap. Fast jag trodde jag ville vara unik och annorlunda. Men i och för sig, när gemenskapen handlar om att vara med i mystiska sammanhang så är det väl kanske unikt. Min nya gemenskapskrets består av: scenpoeter, rfsl-medlemmar, missionskristna. Jag vet inte om jag egentligen hör dit men jag tror inte det spelar någon roll. Jag får vara med i alla fall.

Det finns människor som jag som alltid varit helt ocoola men som kan bli världsbäst tillsammans. Jag är en av dem. Det känns konstigt. Igår var jag med på körövning i missionskyrkan. Jag skrattade. Och när de drömplanerade en resa till Chicago och världens mest fantastiska, osannolika turné, så följde jag med. Jag åker till Chicago med dem (fast jag inte tror att det blir någon resa). Idag förbereder jag inför poesi-sm. Efter ett par timmar blir allt jag säger poesi, och alltid, allt jag säger räknas. Johan har köpt månadskort nu. Fast han är med i syndikalistiska ungdomsförbundet och är emot köpande av sådant som ger pengar till de rika och påstår att han genom snatteri blir dagens robin hood. Elizabet pratar norrländska och bestämmer att hon ska kyssa en poet på sm. Jag kanske borde bestämma mig jag med. Jon är bara långhårig och kanske gullig på sitt sätt. I vanliga fall tänker jag lite för mycket. När jag gör saker tänker jag lite mindre. Det är typ bra.

Jag träffar Malin (fast hon heter ju inte Malin längre utan Stitch och jag tycker det är lite coolt att byta namn, fast kanske lite impulsiskt och jag tror inte jag skulle våga göra det för jag vågar ju inte ens klippa håret). Och jag får en kram och et leende och jag blir glad. Jag är tillsammans och inte ensam. Konstigt och ovant. Men bra.

Jag funderar allvarligt på att skriva till Linda Skugges sida i Icakuriren (ja, jag läser Icakuriren och jag älskar Lindas tonårspeppsida). Så här ska jag skriva:

Hur blir man kär
Hej Linda!
Jag är snart tjugo år och jag har aldrig varit kär. Jag vet inte om det är onormalt eller inte, men för mig är det fruktansvärt jobbigt, frustrerande. Jag har aldrig känt något litet pirr, jag vet inte ens om jag gillar killar eller tjejer. Så min fråga till dig är, hur gör man fr att bli kär?
Jag har alltid varit en väldigt ensam tjej, men det börjar bli lite bättre nu. Jag försöker träffa vänner, jag försöker gå ut, vara med på olika aktiviteter och så. Och det går ganska bra tycker jag. Men jag träffar ju ingen! Jag får en del vänner, en del riktigt bra vänner, men jag vill ha något mer.
När jag var tretton blev jag sjuk i anorexi. Det påverkar fortfarande hela mitt liv. På grund av anorexin fick jag liksom ingen pubertet (både fysisk och psykisk). Nu är jag i princip frisk, så frisk som jag kan bli. Men jag är rädd att sjukdomen kanske gjort så att jag inte fått några hormoner, så att jag inte kan bli kär.
Jag har aldrig kysst, aldrig hånglat, aldrig haft sex. Jag känner mig som ett missfoster när jag pratar med mina kompisar om deras relationer. Det känns som om jag har en tolvårings erfarenhet. Jag känner mig så fruktansvärt tragisk, och det är något jag aldrig planerat att vara.
Kanske är det mitt eget fel. Kanske är jag så upptagen med att vara den duktiga flickan med prestationskrav upp till hårrötterna. Kanske är jag så inne i min egen värld att jag inte märker människorna runtomkring mig. Fast jag tror inte riktigt det. För jag brukar ju få vara den där lyssnarkompisen, som får höra om allt strul med Sandras kille och om bråket mellan Jessika och Sara. Och jag brukar tänka att jag är ganska bra på att läsa av känslor, det är sånt man blir när man ägnat halva livet åt att ha dåligt samvete för att man orsakat sin familj hemskt mycket smärta genom att svälta sig själv, och alltid märker när någon är arg, ledsen eller upprörd (och alltid anklagar sig själv för det trots att man vet att man knappast är centrum för allas uppmärksamhet och knappast den enda orsaken till att folk mår dåligt).
Snälla, hjälp mig med något litet litet råd om hur jag kan bli kär, jag är desperat. Det är inte så att jag har jättebråttom att bli av med oskulden eller så, jag är nog ingen sån tjej. Det skulle bara sitta så himla fint att få vara lite kär. Att få hålla någon i handen, att få ha ett sånt där fånlyckligt leende på läpparna.
Förresten Linda, så måste jag ju skriva att jag älskar din sida och det du skriver. Jag håller inte alltid med dig men det är så skönt med någon som vågar säga andra saker till tonåringar än de vanliga gamla klyschorna. Du är grym.
Massor av kramar Anna



(En annan tanke jag har om mig själv (en tragisk): Jag är jättebra på alla sätt och vis. Jag är intelligent, kreativ, allmänbildad etc. Problemet är att jag är det hela tiden. Det finns bara en Anna, en dag-Anna. Som gör allting rätt, det finns ingen natt-Anna som strular till saker ibland, som kan slappna av och bara vara. Jag tror hon skulle behöva finnas.)

Jag ärr verkligen ingen sån tjej. Sån som har vänner, sån som blir kär, sån som har sex. Och jag gråter lite. Vandrar hem på kvällen. Ensam. Och det är tomt. Jag kunde ha varit någon annanstans. Jag vet. Men det funkar inte. Det är inte jag. Eller. Jag undrar. Jag vill. Jag vill inte. Det är komplicerat. Jag orkar inte.

Egentligen är allt bra. Jag mår bra. Kanske. Typ. Jag träffar människor och jag är inte ensam. Jag är inte ensam. Jag är inte ensam. Men. Eller. Jag vet inte. Allt är bara tomt. Det är som en drog. Eller nåt. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Det är mitt normala tillstånd. Två kvällar som inte tillbringas framför teven och jag blir lite hög. Men sen dubbel ner. Djupt djupt. Och djupare än förut.

Var på filmkväll. Såg en bit av filmen Kissing Jessica Stein och jag tror jag är mer Jessica än Jessica. Jag är osäker, jag är känslig, jag vet inte vad jag vill och vem jag är.

Nej, jag är verkligen ingen sån tjej. Sån som är lycklig. Sån som lever.