lillaannamarias

Plötsligt inser jag att jag älskar gemenskap. Fast jag trodde jag ville vara unik och annorlunda. Men i och för sig, när gemenskapen handlar om att vara med i mystiska sammanhang så är det väl kanske unikt. Min nya gemenskapskrets består av: scenpoeter, rfsl-medlemmar, missionskristna. Jag vet inte om jag egentligen hör dit men jag tror inte det spelar någon roll. Jag får vara med i alla fall.

Det finns människor som jag som alltid varit helt ocoola men som kan bli världsbäst tillsammans. Jag är en av dem. Det känns konstigt. Igår var jag med på körövning i missionskyrkan. Jag skrattade. Och när de drömplanerade en resa till Chicago och världens mest fantastiska, osannolika turné, så följde jag med. Jag åker till Chicago med dem (fast jag inte tror att det blir någon resa). Idag förbereder jag inför poesi-sm. Efter ett par timmar blir allt jag säger poesi, och alltid, allt jag säger räknas. Johan har köpt månadskort nu. Fast han är med i syndikalistiska ungdomsförbundet och är emot köpande av sådant som ger pengar till de rika och påstår att han genom snatteri blir dagens robin hood. Elizabet pratar norrländska och bestämmer att hon ska kyssa en poet på sm. Jag kanske borde bestämma mig jag med. Jon är bara långhårig och kanske gullig på sitt sätt. I vanliga fall tänker jag lite för mycket. När jag gör saker tänker jag lite mindre. Det är typ bra.

Jag träffar Malin (fast hon heter ju inte Malin längre utan Stitch och jag tycker det är lite coolt att byta namn, fast kanske lite impulsiskt och jag tror inte jag skulle våga göra det för jag vågar ju inte ens klippa håret). Och jag får en kram och et leende och jag blir glad. Jag är tillsammans och inte ensam. Konstigt och ovant. Men bra.