lillaannamarias

Min bror ska skriva en krönika. Ted tycker att han ska tycka massa saker. Något vänsterinriktat. Han beklagar sig för mig. Jag: Åh! Stackare! Åsikter är jobbiga. Och överskattade. Vad tycker Ted att du ska tycka då? – Massa saker. Jag orkar inte. – Jag förstår dig. Jag tycker det är så fånigt att tycka. Som på Twitter. Där folk skriver att de tycker att Göran Hägglund ser sliten ut. Det är lite fånigt tycker jag. – Tycker du det? – Ja, det tycker jag.

Tyst.

– Jag är vän med Unni Drougge nu. På Facebook. Jag tycker det är coolt att man kan bli vän med kändisar på Facebook. – Tycker du det? – Ja.

Tyst.

– Men det blir bara fel när jag tycker. För jag är så oinsatt i allting, särskilt politik. – Det har väl aldrig hindrat någon från att tycka, tycker jag det verkar som. – Jag tycker att allt redan verkar ha blivit tyckt. – Jo, det stämmer nog. – Och eftersom jag inte kan tycka kommer det jag skriver bara bli… - Fakta. Som att Göran Hägglund ser sliten ut. – Exakt. Men, jag menar, vem ser inte sliten ut. – Alla är slitna. Jag tycker världen är sliten. Dessutom är världen liten. Jag träffade en Sofia på min franskkurs idag. Hon såg bekant ut, så jag stalkade henne på Facebook. Hon är vän med Leif, alltså måste hon spela något blåsinstrument. Kanske till och med flöjt. – Ja. Världen är liten.

Kalle: jag tycker att fiske är en väldigt överskattad avkopplingsaktivitet. Jag: Ja! Tyck det! Tyck det! Det är borgerligt att fiska.

Det ska vara den här stora festen idag. Att brorsan klarat av det som enligt min snabbt egentillverkade statistik cirkus 90 % av alla ungdomar klarar av. Student. Han frågar: Varför är det så stort att ta studenten? Varför firar man inte mer när man typ blir doktor eller något sånt? Jo, lilla Kalle, man firar då, man firar mer då. Det är bara det att trehundra studenter märks lite mer än tre doktorer. Lite för mycket. Hörde exempelvis en ny sång i fredags (text: var är mössan tjalalalala, här är mössan... melodi: valfri fotbolls-/sverigedemokratssång) Jag had klarat mig utan den. I Folkparken blir en flicka våldtagen. Hon ska ta studenten. I Folkparken blir en kille våldtäktsman. Han ska ta studenten. Mamma säger: det måste ju vara hemskt, tänk att ta studenten precis efter en sån grej. Hm, ja, jag skulle tro att det är ungefär lika hemskt utan att ta studenten efteråt. I tidningen kan man skicka in bilder och gratulationer. Jag tänker att det är ju roligt att få synas i tidningen. Aldrig i livet att jag skulle vilja synas där. Kalle frågar om han ser dum ut i mössan. Ja du ser dum ut, svarar jag, du ser dummare ut med mössan än utan, men var glad för det, det är väl bättre att se dum ut i en vecka än i ett liv minus en vecka. Jag har slagit in paket och jag orkar nog inte göra mer idag. Som student själv hade jag grön klänning. En sorts upprorssymbol. Jag har svårt att sympatisera med folk i vita kläder. För att undvika vidare konfrontation har jag förskansat mig till mitt rum (som jag tvingats städa dagen till ära - vilket gjordes genom att alla mina viktiga pappershögar som låg på golvet lades in under sängen och katten lyftes ut). Här sitter jag och tänker på Josef. Han lär snart dyka upp i någon form av text (oundvikligt när man ger mig komplimangen "Jag ser att du inte borstar tänderna").

Det är något allvarligt fel på världen när man tvingas citera sina egna texter. Jag var tvungen att göra det en gång. Bara för att. För att visa att det var fel på världen. Jag minns inte längre vilken text som citerades i vilken text. Men skit samma.

Det är något allvarligt fel på den hjärndel som ska spruta ut lyckopillersinnehållet. Ja, när man blir olycklig av det bra.

Slutsats: Det är antagligen något allvarligt fel på mig.

Jag är för tillfället sjukt framgångsrik. Mår därför sämre än vanligt.

Jag får prestationsångest av mig själv. Dennis sa att han inte fattade. Men. Ja. Så är det. Varje gång jag skrivit en bra text tänker jag att jag aldrig kommer kunna skriva en text igen.

Alltså fick jag för mig att jag skulle läsa gamla blogginlägg. Jo. De kan ju räknas på fingrarna för jag är ju inte precis flitig (detta faktum borde ju, enligt min egenkonstruerade baklängeslogik, få mig på gott humör men icke sa Nicke, jag bara tänker på alla framgångsrika, extremt hatade sjuttonåriga bloggmiljonärer och det är klart att jag är avundsjuk - är vi inte alla det? På folk som älskas för sin skit.) Men i alla fall. Jo, jag läste gamla blogginlägg (läs de som är de allra äldsta, de andra är bara inklistrad skit från ännu mera förr i tiden) Och nej, det är väl inget genialiskt, men som alla med minsta fragment av hjärnsubstans antagligen redan listat ut - det ledde såklart till någon form av prestationsångest. Vilket innebar att jag var TVUNGEN att skriva någon ny skit.

- Du måste sluta nedvärdera dig på det där sättet.

- Ja. Jo. Det kan ju du säga.

- Mhm. Jo. Det kan jag. Det gick minsann jättebra.

Nej. Sorry. Men nu måste jag gå. Hade!

Om lycka

Vad är lycka?

Micael Dahlén, författare till boken Nextopia, beskriver lycka som ett gupp i vägen och menar att lycka aldrig varar längre än tre månader. Enligt honom är lycka alltså en tillfällig känsla av tillfredsställelse. Men långtifrån alla delar hans åsikt. Nicolas Jacquemot, som skrivit Vad optimister vet – och du kan lära dig, menare att lycka handlar om att finna ”en djupare glädje, en glädje som inte låter sig påverkas av tillfälliga motgångar”. Lycka kan alltså definieras på olika sätt, som det tillfälliga lyckoruset eller som den mer blygsamma, men långvariga, känslan av meningsfullhet.

Frågan om vad lycka är hör tät samman med frågan om livets mening. Är meningen med livet att finna lycka, eller blir man lycklig av att finna meningen med livet? Personligen tror jag att dessa två frågor går hand i hand, insikten om vad lycka är kommer antagligen samtidigt som insikten om vad livets mening är. Svaren på dessa frågor kan också kopplas till god självkänsla och en optimistisk syn på livet. Å andra sidan kan man, som Sartre vara övertygad om livets meningslöshet och samtidigt finna glädje i de små stunderna. Lycka behöver inte innebär en tro på någon högre makt.

Vad hindrar oss från att vara lyckliga?

Idag har jakten efter lyckan blivit allt mer intensiv, samtidigt finns det tecken som tyder på att vi blir allt olyckligare. Alain de Botton skriver i sin bok Statusstress om hur människans jakt efter hög status och bekräftelse från omvärlden skapar en enorm stress. Tidigare i historien har människan inte kunnat påverka sin ställning nämnvärt, en bonde var en bonde och en adelsman var en adelsman. Detta hindrade visserligen den enskilda människans möjlighet till framgång och rikedom, men skapade också en trygghet och ställde inga krav på människan om att nå hög status. Idag finns alla möjligheter att nå framgång. Men möjligheterna ställer krav. När vi har alla verktyg för att kunna nå framgång anses det vara korkat att inte ta tillvara alla dessa möjligheter. I dagens västerländska samhälle behöver vi inte längre kämpa för att överleva, det innebär att vi kan ägna mer tid och energi åt att försöka uppnå något mer i livet, exempelvis lycka. På senare år har en stor mängd självhjälpsböcker i konsten att bli lycklig publicerats. Att vara lycklig har blivit ytterligare ett krav som läggs ovanpå alla andra krav som ställs på oss. Och är vi inte lyckliga tror vi att det är något fel på oss och känner oss misslyckade. En ond cirkel bildas.

Hur ska vi göra för att bli lyckliga?

Nicolas Jacquemot skriver (i sin ovan nämnda bok) att varaktig lycka handlar om att finna vardagsglädjen, att kunna se det positiva i vardagen och inte ständigt söka efter något bättre. Vissa människor är så kallade maximerare. De strävar efter att hela tiden uppnå det bästa, både när det gäller arbete och sociala relationer, men även när det gäller känslor. De strävar ständigt efter att maximera lyckan, och därför missar de ofta lyckan när den väl dyker upp. Att vara nöjd med det man har kan alltså ses som en väg att nå lycka. Flertalet populärpsykologiska böcker talar om vikten av att vara tacksam. Att känna tacksamhet över det man har istället för avundsjuka gentemot dem som har mer. Jämförelse med andra kan ofta leda till känslor av oduglighet, om jämförelsen sker uppåt, med dem som lyckats bättre.

Att överleva lidandet

Lidande förekommer överallt i världen, i våra egna liv och i globala sammanhang. På det personliga planet kan lidande handla om sjukdom eller skilsmässa, på det globala planet om krig eller naturkatastrofer. När det gäller lidandet i våra egna liv kan ett positivt och optimistiskt synsätt hjälpa långt. Religion eller annan form av tro kan hjälpa oss att se en mening i livet trots dess motgångar. När det gäller lidandet i världen är det svårare. Krig och naturkatastrofer är svåra att finna en mening i, och det är svårt för oss att göra något åt det. Ett sätt är att kämpa för förändringar i samhället. Många filosofer har diskuterat hur lidandet i världen kan minska. Utilitaristerna förespråkar en etik som leder till minsta möjliga lidande. Marx idéer handlade om att göra världen mer jämlik. Studier har visat att hjälpsamma människor är lyckligare och lever längre. Kanske kan vi genom att minska andras lidande även öka vårt eget välbefinnande.

Vad gör oss lyckliga?

Vad som gör oss lyckliga är ytterst personligt. Men ofta handlar det om att göra saker som man tycker om och att umgås med människor man älskar. Det finns ett uttryck som kallas flow. Att vara i flowtillstånd innebär att nuet och den aktivitet man för tillfället ägnar sig åt är det ända som finns i tankarna. Flow anses öka lyckan eftersom oro och ångerkänslor då trängs undan. Jag försökte finna några situationer när jag varit lycklig. Det var oerhört svårt, kanske är jag en olycklig person, eller så har jag bara inte förstått att jag är lycklig utan ställer för höga krav på lyckokänslan. Jag känner mig nöjd med mig själv när jag har presterat något, detta är ett typiskt tecken på dålig självkänsla, något som jag lider av. Jag måste prestera för att tycka om mig själv. Men vid närmare eftertanke kom jag även på att jag då och då befinner mig i flowtillstånd, ibland händer det när jag dansar och ibland inträffar det när jag dukar fram frukosten. Kanske är jag lycklig då, även om jag tanken att det är att ställa fram ost, bröd och yoghurt som gör mig lycklig känns lite banal. Dock är det absolut ett sätt att finna lyckan i vardagen.

 

 

 

Dokumentera allt, radera

 

Det är dagen efter studenten. Känner av en svag, ilande huvudvärk, men ignorerar den. Min dag var igår och nu är det lillebrors tur. Han ska sluta femman och självklart följer storasyster med för att titta på de söta ungarna. Morgonen inleds med spöregn, perfekt. Nästan punkt på otursprogrammet är att glömma paraplyet. Vänd och hämta. Väl framme vid kyrkan ligger inte blommorna till fröken i bagageutrymmet som alla trodde, de ligger kvar på diskbänken. Snälla storasyster erbjuder sig att köra hem och hämta medan pappa och bror traskar in i kyrkan för att avsluta skolåret. Det är med viss lättnad jag kör därifrån, mina musikaliskt skolade öron och mitt studentfirade huvud gör nog bäst i att skippa falsksjungande lågstadiebarn, men det vore ju pinsamt om jag missade lillebror.

 

Kör hem, kör tillbaka. Parkeringsplats? Inte en chans, får köra långt, långt bort och sen springa långt, långt i ösregnet för att komma till kyrkoporten. Så fort jag kommer in hör jag sången som brorsan övat hemma i en evighet och jag rusar fram mot mittgången för att titta. Men det kunde jag ju glömma, gången är nämligen proppfull av fotograferande och filmande föräldrar som ska dokumentera varenda minut av de små livens framförande. Jag ser inte ett smack förutom massor av bakhuvuden på stolta släktingar. Ja, det lät ju i alla fall ganska skapligt, bättre än lärarkören som sjöng en stund senare. Men det var ju tråkigt att jag inte fick se min lilla bror.

 

Allt detta fotograferande verkar ha stigit folk åt huvudet. Min käre far, som lyckats roffa åt sig en plats på en kyrkbänk berättad med chockerad röst att på en gång vid första sången invaderades mittgången av föräldrar som ville föreviga varenda minut av denna skolavslutning. Själv satt pappa kvar på sin bänk eftersom han totalt glömt bort att han hade kameran i fickan och dessutom kände sig lite avskräckt av denna hysteri som närmast kan liknas vid ett paparazziuppbåd.

 

Min idé är att det är all denna nya teknik som skapat detta fenomen. Med en analog kamera kunde man bara ta några kort, och därför var man mån om att invänta det rätta tillfället. Med den digitala kameran kan miljoner bilder knäppas och varenda onödigt ögonblick kan därmed dokumenteras. Men glömmer vi inte något där? Var tog det mänskliga minnet vägen? Har det ersatts av hårddiskar på datorer? Vi fotograferar allt och glömmer närvara i nuet. Och alla bilderna tittar man på ett par gånger på den lilla skärmen på kameran, de förs över till datorn och glöms bort. Eller så sprids de på Internet, blir sedda några gånger och faller sedan i glömska. Det är heller ingen som kommer ihåg själva skolavslutningen, för alla var så upptagna med att fånga den perfekta bilden, och ju fler man tar desto större är chansen att bilden tagits.

 

Min poäng är, att kanske är det bättre att bara leva i nuet utan att anstränga sig så mycket för att skaffa minnen, för man minns i alla fall. Sen tycker även jag att det är roligt att fotografera, men jag försöker att göra det med måtta, så att inte själva upplevelsen förstörs av att den måste dokumenteras.

Det är över en månad sedan jag provade ut en mössa till studenten. Och då var min klass antagligen den sista i hela Norrköping att prova mössor eftersom jag hört från kompisar på andra skolor att de gjort det redan i september. Jag valde en standard modell, med en liten grön plupp längst fram för att visa att jag gått naturprogrammet. Jag tänkte att det gör ju inget om den faktiskt fortfarande liknar en studentmössa. Annars fanns det alla möjligheter att piffa till mössan. En diamantmodell som inte blev platt om man råkade ramla på den och som inte gav fula märken i pannan. Stadens namn ingraverat på insidan av skärmen. Skolans namn broderat längst bak. Valfri text i guld på det svarta bandet. Strimmor i guld eller silver. Pins i guld och silver och strass. Med mera, med mera. Och det är bara mössan, när mössförsäljare packat upp sina varor i vårt klassrum var det proppfullt. Tröjor, byxor, underkläder och skor med trycket ”Student 2009”, bälte med inbyggd flasköppnare, mössöverdrag för att skydda mössan under den vilda studentveckan, en speciell studentparfym och mycket, mycket mer.

Förbryllat såg jag mina kompisar köpa av alla dessa accessoarer som i mina ögon var totalt onödiga, värdelösa och dessutom fula. Var det bara jag som tyckte att det var skräp?

Vad är det som gör studenten så fruktansvärt viktig? Visst, jag håller med om att det är en stor dag, sista dagen i skolan, början på det ”riktiga” livet, osv. Men har det inte blivit lite väl uppblåst? Studenten har blivit ännu ett sätt att få oss att konsumera mera, precis som jul och påsk. Alla dessa specialgrejor är bara ett sätt att tjäna pengar. Och tydligen fungerar det, nästan alla jag känner fick en, om man ser till en students inkomst, ganska räkning från försäljaren av studentprylar.

Varför köper man då allt detta? Har de tre åren på gymnasiet varit så hemska att slutet är värt att fira med en gigantisk fest som blir en riktigt dyr historia? Eller har åren varit så fantastiska att man vill avsluta storstilat? Min teori är att det är skilsmässan från vännerna och barndomen som ska firas, det stora steget ut i världen. Man vill ha ett minne för livet. Men jag vill hellre minnas alla de underbara, men även de jobbiga, stunderna jag haft under gymnasietiden, inte bara sista veckan.

Jag har inget emot att fira studenten, men att det blivit så stort gör att jag blir lite anti. Att börja planera firandet år i förväg, att lägga en förmögenhet på saker som bara kommer användas vid ett tillfälle, jag tycker att det är så överdrivet. Och all denna längtan, vad hände med hakuna matata, att ta dagen som den kommer? Jag tänker i alla fall försöka njuta av alla stressiga dagar och mysiga stunder innan den stora dagen.

Det här med sorg

 

Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, och jag hoppas att jag aldrig kommer kunna säga det. För mig har döden alltid känts så avlägsen och overklig. Rent förnuftsmässigt har jag alltid vetat att jag och mina närmaste inte är odödliga, men jag har ändå känt att döden är något som drabbar andra, inte mig. Men idag hände något som fick mig att förstå att döden kan drabba även mig. Min lärare, som jag pratade med senast igår drabbades plötsligt av andnöd under natten till idag. Sen dog hon. Hon var gravid och barnet dog också. Det var en liten flicka, hon som hoppats att det skulle vara en dotter.

 

Min skola är liten och jag känner alla lärare och elever nästan lika väl som min egen familj (åtminstone känns det så ibland). Det är långt ifrån samma sak som att mista en mamma, men jag blev plötsligt medveten om att även personer som jag känner kan avlida. Jag har nog aldrig riktigt förstått det förut.

 

Hon hade en son på tio år. Jag tänker på honom hela tiden. Så hemskt. Mammor ska inte dö. Så är det bara.

 

Jag tycker du är jättestark som orkar skriva om din mamma. Ibland kan det vara skönt att skriva och berätta. Att få ut allt.

 

Jag tänker på dig.

 

 

En liten katt kan inte flyga

En liten katt kan inte flyga

men flygplan kan,

och drömmar kan

 

En femtonårig flicka

har fällt för många tårar

men tårar är inte

frätande syra och hennes kinder

vore fortfarande lena

om inte fula finnar

gjorde dem skrovliga

 

En ensamhet

kan inte gunga gungbräda,

för då behövs två

och en är alltid tyngst

och den andra får tappa fotfästet

 

Ett hopp

som dödats av

alla dessa misslyckanden

kan sakta läka ihop

igen

 

 

En dikt om dig

 

Jag ska skriva en dikt

Jag ska skriva en dikt om dig

Jag ska skriva om när du var väldigt liten

Och du låg i en barnvagn och jag var inte stor jag heller

Och jag minns att jag tyckte det lät som en liten katt i vagnen

och jag blev lite besviken när det bara var du

Jag minns när det var dop

Och jag var avundsjuk på alla presenter som du fick

Och jag och mamma var hemma hos dig och din mamma och din pappa

Och jag tyckte det var fint där för det var första gången jag var inne där men inte sista

 

Jag ska skriva om när du blev större

Och jag ska berätta för alla om hur söt du var när du sög på ena handens tumme

men jag minns inte vilken hand det var fast det spelar ingen roll

Och den andra handen fingrade på det stora födelsemärket som du hade bredvid bröstvårtan

Och jag vet inte om du sa så mycket men du var något sorts sällskap

 

Jag ska skriva om när vi lekte i din trädgård

Du och min bror och jag

Och du var hans kompis fast jag fick vara med i alla fall för jag var storasyster

Och jag tyckte det var lite pinsamt att jag lekte med er

och när jag lekte med Klara eller Hanna eller Therese så låtsades jag inte om att ni fanns

 

Jag ska låta alla få veta att du en gång sa att du var kär i mig

Och jag visste inte vad jag skulle säga

Jag blev glad

Och du sa att det var en hemlighet och jag kände mig viktig när vi hade en hemlighet

Och jag blev smickrad men samtidigt låtsades jag som ingenting

Jag var ju stor ju

Jag hade ju andra killar att vara kär i

men om sanningen ska fram så var du den första som ville ha mig

Och min bror blev lite ledsen när han upptäckte att vi hade en hemlighet

För du var inte så bra på att hålla tyst

Och jag blev anklagad och skyldig och jag blev ledsen och fick dåligt samvete

 

Jag ska berätta om dina nya cyklar

Med många växlar och finesser

och som du cyklade på så jag blev imponerad och rädd på samma gång

Fast jag låtsades inte om det

Och jag tyckte du var en bortskämd snorunge och det sa jag till de andra

Fast sen fick jag dåligt samvete för det fick jag ganska ofta

Och egentligen ville jag vara lite mer som du

 

Och dikten ska handla om när du åkte skateboard på vår altan så att golvet blev stickigt

Och jag tyckte det var lite häftigt

Fast jag var stor då så jag umgicks inte längre med dig och lillebror

För när man är över tolv kan man inte längre leka med bröder och deras kompisar

På sin höjd kan man prata och det gjorde jag i smyg

Och du gjorde alla möjliga tricks och först var ni lika duktiga min bror och du

Fast du var mer våghalsig

 

Jag ska också skriva om när jag var sjuk fast jag inte brukar prata om det

Och du gjorde en lite ask till mig av ett gammalt smörpaket

Och i den låg en ful liten gubbe för du var verkligen inte bra på att pyssla och så

Och där låg ett brev som du hade skrivit helt själv

fast du inte kunde stava ens till frisk för det stod friks och det ville du väl inte att jag skulle bli

Men jag blev väldigt glad i alla fall och jag sparade lådan länge

 

Sen ska jag skriva om när ni flyttade in till stan

Och jag såg dig inte så mycket längre

Och jag skulle aldrig erkänna att jag saknade dig för du betydde ingenting men det gjorde jag

Och jag tyckte det var synd att du inte träffade min bror så ofta

för jag tycker inte om band som bryts för jag har för stor erfarenhet av det

Men ibland kom du och hälsade på men det var inte som vanligt

 

Och jag ska skriva om alla fina minnen och alla fula minnen

Om alla utflykter i skogen

Om alla båtturer i skärgården fast jag alltid har hatat saltvatten och sjögräsiga stränder

Och om grannmiddagarna och nyårsaftnarna

 

Och jag ska skriva om när din pappa dog

Och när jag såg dig på begravningen

Och du satt på bänken längst fram och lutade dig mot din mamma

Och min mamma sa att du hade vuxit

Men jag tyckte att du plötsligt såg så liten ut

men kanske var det bara för att dreadlocksen var borta

Och du grät fast jag trodde nästan inte att du kunde det

Och jag tänkte att det var synd om dig och det tänkte nog alla

Och det var väldigt stämningsfullt

Och jag minns att det var en fin sång och efteråt ville jag också skriva en sådan fin sång

Efteråt var det smörgåstårta och vi pratade inte så mycket men lite

Och du var inte glad men inte jätteledsen

Och jag tänkte tänk om du glömmer

Och jag låtsades att det inte var en pappa som dog för det ska inte pappor göra

 

Och dikten slutar med att vi inte ses så ofta

Och fast mamma tänker och säger och tänker och säger att hon ska ringa till din mamma

så gör hon inte det

Men en gång kommer ni hit och det är lite tomt och lite annorlunda

Men du är kanske samma trots allt

Och kanske är jag lite avundsjuk igen eftersom du fick ha en pappa som dog

För det är sånt man blir stark av

Och jag får bara vara vanlig

Men sen tänker jag att jag vill ha min pappa kvar

Och vi är nästan vuxna nu och snart finns bara minnet kvar

Pappa gråter

 

Hon ligger där i sjukhussängen. Kroppen är så liten att den knappt syns under alla filtarna som lagts över henne för att hon inte ska frysa. Det är precis så hon vill vara, osynlig. Bara finnas till som en skugga utan att lämna avtryck. Men samtidigt vara annorlunda och speciell. Han sitter i en stol bredvid sängen. De rör inte vid varandra, tröstar inte varandra, vågar knappt se på varandra. Så rädda för sorgen, så rädda för rädslan.

 

Snälla pappa, gråt inte. Jag vill inte att du ska vara ledsen. Jag tänker på dig, tänker så hårt jag kan, vill att tankarna ska nå fram till dig. Det är inte ditt fel, det är bara mitt fel. För din skull vill jag äta, men det går inte. Inte ens du kan hjälpa mig. Jag kan inte, fast jag skulle vilja. De tar mig, tankarna, de mörka. Får mig att bli någon annan.

Hon känner ångesten komma krypande, känner hur den försöker tvinga henne att röra på sig, men kroppen orkar inte lyda längre och hon ligger stilla, utmattad, trött. Handen under täcket söker sig till revbenen. Hon låter fingrarna kräva sig in mellan benen, stryker med handen över de utstående benen. Att känna benen under huden ger en slags njutning. Så härligt, så skönt. Handen vandrar upp till axeln. Känner på hur mager och benig den är. Det finns en liten knöl där, hon vet inte vad det är för slags ben, är inte så bra på anatomi. Men hon vet att hon kan vrida axeln så att det bildas en liten grop under knölen, benet sticker upp ur axeln och hon kan lägga in fingrarna under benet. Hon vet att det ger henne en kick. Hon har aldrig varit med en kille, hon har aldrig smekt sig själv, men att ta på kroppen och tydligt känna skelettet ger henne en njutning som hon tror kan liknas vid sexuell njutning. Så erotisk, så fint. Hon älskar att känna skelettet så nära under huden. Är det sjukt, frågar hon sig.

 

Åh, pappa. Var inte ledsen. Jag älskar dig, jag vill inte göra dig illa. Och jag vet att du älskar mig, du vill mig väl. Men du kan inte hjälpa mig, inte nu. Förlåt mig. Snälla pappa, förlåt.

Hon låter handen sluta sig runt överarmen, den är så smal att fingrarna når runt. Vilken lättnad. Så smal, så tunn. Vad hade hon gjort om fingrarna inte räckt? Hemska tanke. Ångest, ångest. Hon smeker armarna. Känner de mjuka fjuniga hårstråna. De växer där för att hålla henne varm, en uråldrig mekanism, ett sätt att rädda människan från svälten, från kylan, från sjukdomen. När hon först såg håren på sin kropp blev hon äcklad. Hon var hårig, som ett litet djur. Nu fascineras hon av fjunen. Det är lite vackert på något sätt. Små nyfödda barn är fjuniga, nu får hon vara liten igen. Håren är lena och mjuka. Hon tycker om dem.

Pappa. Jag vill vara stark för dig. Du tar hand om mig. Du bryr dig om mig. Jag sviker dig. Jag är en ynkrygg. Jag är en lögnare, en svikare. Jag förtjänar inte att leva. Jag är värdelös. Du är stark. Du är trygg. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte förstå? Inte inse att jag vill bli frisk?

 

Armen utanför täcket. Handen låter hon hänga. Hon älskar vinkeln mellan arm och hand. Hon vänder handflatan uppåt så att hon kan se den tunna, ljusa huden på handleden. Blodådrorna syns tydligt. Blålila, som smala, smala konturer av grenar mot himlen. Huden är så tunn, nästan genomskinlig. Så enkelt att skära ett snitt. Så ömtålig. Handleden är så smal, handen ser så stor ut. Den lilla knölen, benet som sticker ut syns tydligt, det tycker hon om. Hon vänder handleden uppåt. Tittar på knogarna, de sticker upp som små kullar, lite röda lite torra, spruckna. Rör lite på fingrarna, ser hur benen i handen rör sig. Fascinerande. Intressant. Vackert. Blodådrorna är ytliga, ligger liksom ovanpå. Hon rör försiktigt vid dem med andra handen. Trycker in dem i huden och ser hur de ploppar upp igen. Så gjorde hon på farmor när hon var liten. Farmors ådror låg utanpå, nu gör hennes också det. Ådrorna är mjuka, hon tycker om att känna på dem. Hon tycker om att de syns så tydligt, de är så vackra. Fingrarna är smala, lederna ser stora ut eftersom resten är så tunt. Det tycker hon om. Handen blir kall, det är också bra, kylan är bra, den kräver energi. Värmen är motbjudande, att svettas, lukta illa, vidrigt.

 

Pappa, pappa. Jag är så ledsen för allt ont jag gjort dig. Skuldkänslorna trycker ner mig, gör mig tung. Demonerna inne i mig säger att det är mitt eget fel. Ångesten drar mig åt ett håll, skuldkänslorna drar mig åt ett annat. Jag är mitt emellan, jag kommer ingenstans. Jag dras åt två håll och snart går jag sönder. Så bli inte förvånad om jag plötsligt faller ned som en söndersliten trasa. Snart ligger jag på golvet i bitar. Jag hoppas att någon kan laga mig.

 

Hon vill se sjuk ut, sjuk och hjälplös. För ett tag sedan såg hon en film om en flicka som knarkade. Det var vackert på något sätt. Det var sjukt, fult och farligt. Men attraktivt, lockande. Hon tyckte att det var vackert. Så bräckligt. Hon vill se ut så. Som om hon när som helst skulle gå sönder. Vill bli omhändertagen, vill vara liten.

 

Vet du pappa, det är inte jag som gör det här. Det är någonting inuti mig. Det äter upp mig inifrån. Det blir bara skalet kvar av mig. Jag undrar var jag har tagit vägen, vart är jag någonstans? Något stort och hemsk kom och skrämde bort mig, nu syns jag inte mer. Jag famlar i mörkret, hittar inte fram. Kämpar mot det svarta, men det omringar mig, håller mig fast, jag kommer inte loss.

 

Hon har en sond, en slang som ger henne näring genom näsan. Hon har sett hur hon ser ut i spegeln. Hon är ful. Sonden ser konstig ut. Snoret rinner och hon kan inte torka bort det, det fastnar i sonden, äckligt, vidrigt. Slangen är fasttejpad på kinden, tejpen lossnar, krånglar. Det kliar, hon vill slita bort den. Men på ett sätt så är hon stolt över sonden. Hon har blivit så sjuk att hon har fått en sond, det är det inte alla som får. Hon är utvald, hon är speciell. Var tredje timme kommer sköterskan och kopplar en påse med näringslösning till sonden. När vätskan rinner ner genom halsen känns det svalt. Det var lite läskigt i början, men också lite skönt. Inget ansvar läggs på henne, hon får slappna av, de sköter om henne nu. Ingen mat, men fortfarande ångest. Hon är rädd för att näringen ska ta ifrån henne den sjuka skönheten. Rädd för att nästa gång hon studerar sin kropp i spegeln ska hon inte se den lilla fågelungen som hon har blivit. Hon är rädd för att inte längre kunna se att revbenen, rädd för att skulderbladen inte längre ska se ut som små vingar. Ångesten kommer, oron och rastlösheten, förtvivlan och skräcken. Ständigt denna rädsla. Hon skulle vilja dra upp sonden ur halsen så att de inte längre kan hälla näring i henne. Men hon gör inte det. Hon är för rädd för att de ska sätta dit sonden igen. Det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont. Det tog timmar innan de lyckades få ner den, så kändes det i alla fall. Det skrapade och rev, kändes som om hela halsen skulle slitas sönder. Om någon hade frågat henne då, när det gjorde som mest ont, om hon ville ha en smörgås, så skulle hon ha tagit den. Hon skulle ha ätit vad som helst för att slippa smärtan. Som tur var så var det ingen som frågade. Hon skäms för att hon ens tänkte tanken att äta, hon vill straffa sig själv, trycker in naglarna i den mjuka huden på handleden, så hårt hon kan. Det är det enda hon vågar göra. Du är så feg skriker ångesten till henne. Ynkrygg! Men något annat säger att hon borde ha tagit chansen, nu är det för enkelt att låta bli att äta.

 

Rädda mig, pappa! Jag vill inte vara så här. Jag vill inte vara kvar. Jag vill leva. Men det gör så ont. Det river sönder mig. Torterar mig. Stampar på mig. Slår mig. Skriker åt mig. Jag är mörbultad, utmattad. Jag är bara en skugga. Min själ är full av ärr. Jag orkar inte mer. Vill inte finnas till längre.

 

Det finns en del inom henne som säger att hon är sjuk. En del som tänker logiskt och rationellt. Men logik kan inte skapa lycka, logik kan inte skapa det där ruset som hon vill ha, och som det andra en gång gav henne. Logiken kan inte belöna henne och få henne att känna sig duktigt, så där som det andra en gång gjorde. Det där andra är något som inte går att ta på, något som har tagit sig in i hennes hjärna och som straffar henne när hon varit olydig och ätit, men som säger ett litet snällt ord när hon varit duktigt och låtit bli maten. Det där snälla varar inte så länge, det försvinner nästan på en gång, men hon längtar hela tiden efter de där små stunderna när det kommer och hon kämpar för att få känna det igen. Men det andra ställer bara högre och högre krav.

 

Pappa. Jag vill vara med dig. Men jag kan inte. Jag har blivit en fånge. Straffad för allt ont jag gjort. De säger att jag måste vara stark. Du säger att jag måste vara stark. Men jag är svag. Jag klarar inte det här. Jag kan ingenting. Jag är värdelös. De hånar mig. De har genomskådat mig. Jag har ljugit, men de kom på mig. De hemska inom mig vet att jag bara är en bluff, jag kan inte lura dem. Alla andra, alla vanliga, de vet också att jag är en bluff. Jag brukade vara en duktig flicka, men det var bara en förklädnad. Inuti var jag rutten, misslyckad. Nu är skalet borta och alla kan se hur hemsk jag är.

 

Man måste vara målmedveten. Om man ska bli något. Om man ska bli ihågkommen. Då kan man inte ge efter. Man måste ha självdisciplin, följa planen som man gjort upp, planen som leder till framgång. Det var så hon hade gjort. Hon hade viljestyrkan som krävdes, och hon lyckades ta sig enda hit. Hon blev så här smal, så här sjuk. Men sen klarade hon inte längre. Hon skäms för att hon inte stod ut längre. Hon skäms för att hon nu låter dem ta hand om henne. Målet var att bli smalast. Målet var att svälta sig till döds, då skulle hon vara smalast. Ibland tänker hon att målet finns kvar, att hon måste fortsätta kämpa, att hon kan komma igen. Hon vet att hon är sjuk, men ändå förstår hon det inte. Hon vet att hon vill bli frisk, det har de sagt till henne, men hon förstår det inte. Viljan är nog ganska svag, för hon känner inte av den. Hon bara vet att den borde vara där någonstans. För ingen vill ju vara sjuk, ingen vill leva på sjukhuset. Barn vill växa upp, de vill vara stora, vuxna. Det vill ju hon också, eller hur? Det är så de säger, men hon förstår inte. Hon tycker det är bra här. Ibland är det jobbigt, hon får ångest. De är envisa, hon blir arg, bråk och gräl. Men sen är det lugnt. Hon har inga höga krav. Hon vill bara att någon ska ta hand om henne. Hon vill att det ska fortsätta vara så här. Hon vill vara den lilla flickan. Det lilla barnet. Hon vill slippa växa upp, slippa allt ansvar, slippa allt arbete. Fast hon är flitig och hon gör allt hon måste göra. Det är bara här, där de förbjuder henne att arbeta som hon kan slappna av. Här kan hon tillåta sig att vara ledsen och trött. Varför kan hon inte få stanna här.

 

Mamma. Kan du säga till henne att jag älskar henne också? Kan du göra det, pappa? Hon blir så ledsen när jag pratar med henne. Och jag blir ledsen när hon blir ledsen. Jag vill be er om hjälp. Men jag får inte. Jag vågar inte. Ångesten håller mig tyst. Kan du läsa mina tankar? Kan du förstå att jag behöver er fast jag inte säger något? Kan du förstå att jag älskar er fast jag är tyst? Fast jag bara bråkar med er? Fast alla ord jag säger blir elaka? Jag försöker förklara, men det blir bara fel. Det blir bara gråt. Alla missförstånd förstör. Vi är som två klippor. Det är en ravin emellan. Där finns en smal bro. En bro som tankarna kan vandra över.  Men missförstånden tar bort stegpinnarna, en efter en. Mina tankar kan inte längre nå fram till er, jag kan inte göra mig förstådd. Jag blir ensam. Jag finns bakom en glasruta. Försöker skrika, men ljudet når inte fram. Snälla, försök att förlåt mig. Även om jag inte kan göra något. Jag kanske borde dö. Det kanske vore bättre, då skulle ni slippa oroa er. Jag är ju bara till besvär. Jag bara förstör. Fast ni kanske skulle bli ledsna.

 

Hon lever i en dimvärld, hon är inte riktigt levande. Hon är vid liv men ändå inte levande. Ibland tänker hon på döden. Hon undrar vad som händer sen. Blir det mörkt och svart? Kommer ångesten att finnas kvar? Kommer hon att bli fri? Ibland tänker hon på sin begravning. Skulle det komma mycket människor? Skulle de vara ledsna? Skulle de gråta? Skulle de förstå vad de hade gjort? Hon vill att de ska minnas henne. Hon vill att de ska tycka synd om henne och ångra sig. Eller vill hon det? Egentligen vill hon inte göra någon illa? Hon vill bli omtyckt, hon vill göra de andra glada. Men de gjorde henne illa. Hon vill vara snäll, men de lät henne inte vara det. Hur skulle det bli om hon försvann? Skulle de märka det? Kanske vore det bäst om hon försvann. Kanske hade det varit ännu bättre om hon aldrig funnits. Då hade det inte kunnat bli så fel. Då hade det aldrig blivit så här. Inget lidande, ingen skräck, ingen fruktan, ingen ångest. Ingenting.

 

Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.

Kulturtant-wannabe

 

Hörde ett roligt ord häromdagen: kulturtant. Jag vet ju kanske inte riktigt vad det betyder. Men ungefär. Tolkar lite för mig själv. Som ordet låter. Att vara lite lagom anti mot all kommersiell skit. Se på smala filmer. Gå på utställning och konsert. Kulturisera sig själv med alla möjliga kulturella aktiviteter. Gå på kurs. Veta bäst. Läsa massor av romaner, och fackböcker, och poesi. Och veta vad som är bra, och vad man ska tycka. Men ändå vara egen, och tänka fritt.

 

Jag tror jag vill vara så. Bry mig lagom mycket. Leva upp till alla mina drömmar, status på riktigt. Vara lagom djup. Hålla på med mitt pyssel. Spontankultur. Vara stöttepelare, uppmuntrare. Som en bibliotekarie, fast inte så sur.

 

Jag gillar såna där ord. Ord som beskriver, fast de inte är adjektiv.

 

(Ibland orkar man inte vara så personlig. Lagom bra att filosofera lite kring ord då.)

Aldrig ingenjör

 

Efter tre veckor på jobbet har jag bestämt mig: aldrig ingenjör. Visst, jag trivs. Det är god stämning, halvroligt, helt okej. Men det är inte så här jag vill leva. Hela korridoren lever ju för semestern. Vantrivas fyrtioåtta veckor om året för att kunna vara ledig i fyra veckor och plågas i en sommarstuga på landet som ändå bara innebär massor av mödosamt slit, eller husvagnssemester som kan ta kol på vem som helst, eller pressande på en turistpackad strand någonstans inte alltför långt bort i en känd semesterort. Dom kanske inte vantrivs precis, inte alla. Men det verkar inte kul. Det enda existerande och ständigt återkommande samtalsämnet är Vad ska du göra på semestern? Eller, en del annat pratar de ju om också, typ jobb. Snacka skit om företag och berätta hur värdelöst det är och hata alla uppsägningar och klaga på fläktsystemet och beklaga sig och stöna. Och sen berätta om hur man sagt upp bekantskapen med en gammal barndomskompis eftersom kompisen ifråga hävdat att företaget är korrupt.

 

Jag vill inte ha det så. Jag vill ha något mer. Eftersom mitt sociala liv är obefintligt behöver jag ett jobb som jag kan älska. Men vad? Nu vet jag åtminstone att det inte ska bli ingenjör. Det känns så patetiskt att jobba över och känna sig behövd och ändå kan man när som helst bli uppsagd. Man kan tro att man är viktig, men vad är väl en sketen ingenjör värd? Jag vill vara min egen, här får jag bara följa order, stoppas in i ett fack, göra samma sak som alla andra. Men ändå, varför vill jag då göra ett bra jobb och visa vad jag kan. Kanske tur att det bara är två veckor kvar.

Basilikatant

 

Lyssnade på tankar för dagen på p1 härommorgonen (det kan man göra om man går upp klockan fem och åker till jobbet supertidigt, det är bra också för det blir väldigt varmt i arkivrummet på eftermiddagen och om man är där tidigt på morgonen kan man åka hem tidigt på eftermiddagen). Då var det någon (jag vet inte vem) som pratade om någon (vet inte vem) som hade sagt att när hon blev gammal så ville hon bli en basilikatant. En tant som odlar kryddväxter och läser tjocka romaner. Då tänkte jag att det vill jag också bli. Jag vill bo i ett litet hus, typ en stuga (fast en lägenhet skulle nog också gå bra). Och i en blomlåda utanför köksfönstret ska jag ha mina krukväxter (än sen att jag inte kan få en blomma att överleva längre än tre dar (får skylla på att mitt sovrumsfönster ligger i söderläge)). Och så ska jag ha två katter som jag ska skämma bort med goda matrester. Och jag ska ha ett eget litet bibliotek med sköna fåtöljer, såna där gammaldags med lite halvdåliga fjädrar som man sjunker ner jättedjupt i. Sen ska jag baka eget bröd och bjuda alla mina vänner på. Och så ska jag bli en sån där tant som är bra på att ge råd och stötta och som man blir glad av att träffa och som man verkligen kan prata med och som säger lilla gumma så ett det inte låter nedlåtande (ungefär som Valarie, fast hon säger ju inte lilla gumman men ändå).

 

Fast jag är rädd för att jag aldrig kommer bli en basilikatant. Jag är rädd för framtiden. Ett: jag är rädd för att jag ska begrava mig i jobb och gå in i väggen innan jag är tjugofem. Två: jag är rädd att jag aldrig kommer hitta något som jag vill syssla med och det slutar med att jag får sitta i kassan på ica och vantrivas hela livet. Tre: jag är rädd för att jag aldrig kommer våga flytta hemifrån. Fyra: jag är bara rädd för allt.

 

……

 

Mmjaww. Jag älskar att skriva dagbok. Fattar inte varför jag inte gjort det innan star.

(Hoppsan. Där började det spöregna och jag var tvungen att springa ut och rädda dynorna till trädgårdsmöblerna för alla andra har åkt iväg och badat och bara jag är hemma. Mina strumpor blev dyngsura (trodde väl inte att jag gick barfota i sommarvärmen?))

Okej, dagbok. Jo, när jag var liten skrev jag lite dagbok, men det blev mest ”Hej dagboken, idag har det varit en bra dag, kommer inte på något mer att skriva, hej då”. Men nu älskar jag att skriva dagbok och fundera. Kanske borde starta en blogg och skriva på och bli nya blondinbella. Fast jag skriver nog om fel saker, inte om mitt spännande liv som kändis i sthlm utan om mitt ganska meningslösa liv i världens utkant.

 

 

Minnen 6

 

Jag är sex år. Det är sensommar. Jag går på dagis. I höst börjar lekis. Jag ska bli stor. Det är varmt och jag tror att jag har en klänning på mig, jag tyckte mycket om att ha klänning på mig när jag var liten så att jag kunde känna mig som Madicken för jag ville egentligen redan då leva i en annan tid, en tid när allt var liksom lite finare. Jag är ute på dagisgården. Jag minns kvällssolen på framsidan, den svala skuggan på baksidan. Mamma och pappa har kommit samtidigt för att hämta mig och min lillebror. De berättar att vi ska få ett syskon.

 

Jag låtsas ointresserad. Hoppar omkring och leker. Vet inte riktigt vad jag leker (det är inte minnet som sviker för jag visste inte ens då vad jag lekte). Tycker det är pinsamt och jobbigt. Så där så att man blir alldeles varm och det kliar överallt, du vet. Försöker liksom komma undan. Vill inte visa att jag tycker det är spännande. Det känns bara skämmigt. Vill att allt ska vara som vanligt. Men kan inte undgå att längta lite.

 

Minns mammas mage. Jag var aldrig en sån där tjejig flicka, en sån där som ska hålla på och gulla med varenda liten unge. Tyckte redan då att småbarn mest var till besvär. Tyckte de var pinsamma, äckliga, smutsiga. Men ändå lite spännande och lockande. Jag var ju inte rädd för dem. Det enda ord som kan beskriva min känsla är pinsamt.

 

Så kommer ungen. En liten bror till, kanske hade jag velat ha en syster, jag vet inte (några år senare ville jag det i alla fall för att få känna mig lite mer beundrad, annars var det mest andra brorn som var intressant, kände mig nog lite utanför). Vi var hemma hos mormor och morfar, jag och min bror. Mamma och pappa var på sjukhuset. Vi hade glömt våra nallar så därför fick vi låna mosters gamla stickade hund, den fungerade inte alls lika bra. Det var precis efter att Mumintrollen slutat som pappa ringde och sa att nu hade brorn kommit.

 

Sen fick vi åka och hälsa på på bb. Det var nog lite spännande, men jag låtsades mest som ingenting. Det var pinsamt. Och lillebror hade en sån där liten sparkdräkt och han hade krupit ihop inuti den så att tygbenen bara hängde och Kalle sa att han hade luftfötter. Och alla tyckte det var väldigt fyndigt och jag blev väldigt avundsjuk för att det inte var jag som sa det och jag kände mig utanför.

 

Vi blev fotade för tidningen. Jag och Kalle och Axel. Och Axel skrek och vred sig i mina händer och Kalle grät och sa Jag vet inte hur man ler. Och jag bara stod där.

 

Och jag minns dopet. Jag hade en fin klänning och jag hade hjälpt till att förbereda (eller jag trodde att jag hade det i alla fall, så här i efterhand tänker jag att jag nog mest sabbade). Och vi sjöng Måne och sol för det var den enda psalm som jag kunde och jag hade övat jättelänge och mamma tyckte att vi skulle sjunga den då. Och jag blev avundsjuk på alla presenter men mest på uppmärksamheten. Mest avundsjuk hela tiden för att jag inte fick stå i centrum och synas. Ständigt samma känsla av att vara åsidosatt. Ville ju bara bli sedd. Som vanligt.

Jag – en nörd?

 

På lunchen, första dagen på jobbet pratade alla ingenjörer om nördighet och sina nördiga hobbies. En hade åkt till Bulgarien enbart för att kunna se solförmörkelsen på bästa möjliga sätt, med egenhändigt tryckt T-shirt med solförmörkelsebild enbart för detta tillfälle, behöver jag säga att hans intresse var solförmörkelser? Jag fick höra om hur de hade spelat dataspel innan dataspelen ens var uppfunna så att de var tvungna att programmera dem själv. Samtalet bröts av en mobilsignal, tonerna var tydligen Startrek, har aldrig sett någon av dessa filmer, men de andra talade noga om för mig att mobilens ägare var scifi-nörden nummer ett.

 

Jag vill också vara en nörd. Det verkar trevligt att ha ett superintresse att bara försvinna i. Så kan man tänka på det istället för att överanalysera och problematisera sitt fjuttiga liv. Och blir man en verklig nörd kan man ju till och med bli känd, just för att man är så nördig. Och man syns, man blir någon. Visst, att vara Nörden med stort N är kanske inte alltid det jag vill vara, men då är jag i alla fall någon, jag är inte osynligt bortglömd.

 

Så, vad ska bli mitt nördintresse? Det känns som om jag inte riktigt har de rätta förutsättningarna för att bli en verklig nörd. Jag har för lite tålamod, men man kanske kan växla intresse och bara vara nörd? Typ segelflygplan ena veckan, suddgummin andra. Okej, jag har några bra intressen som skulle kunna bli lite nördvarningar. Ett: pusseldeckare. Jag älskar engelska pusseldeckare, Agatha Christie. Har faktiskt läst Poirot på franska till och med, och mitt nästa projekt är Miss Marple på tyska. Min studentklänning var inspirerad av en klänning från filmatiseringen av Marple. Och jag har inte missat ett enda avsnitt av denna utmärkta teveserie. Böckerna är också underbara. För att bli en riktig nörd borde jag nog skriva en egen pusseldeckare, börja samla på alla böckerna och kanske inreda mitt rum med inspiration från den tidsepoken.

 

Två: sy. Jag älskar att sy. Och ja, jag gillar mode, men mode är inget nördintresse och jag är inte tillräckligt modeintresserad för jag tycker att det är roligare att hitta på egna saker och egentligen bryr jag mig inte direkt om vad som är modernt. Min senaste idé är att börja sy kläder ur olika filmer. Jag vill sy en sån klänning som Fiona i Shrek har. Och kanske några kläder från Saturday Night Fever.

 

Sen då, jag spelar ju flöjt. Men det är inte tillräckligt nördigt, för jag övar inte fem timmar om dagen, men jag kanske skulle prova det någon dag. Dansar. Är ca fem-sex timmar i veckan nördigt? Kanske, men eftersom jag knappt dansar alls nu på lovet är jag nog inte tillräckligt beroende.

 

Har ju en del idéer. Vet inte. Fördelen med att vara en nörd är att man alltid har något att prata om. Fast man behöver ju såklart lite imponerande nördkunskaper. Och sen så behöver man inte vara supersocial heller när man är en nörd, det är okej att vara lite udda och utanför. Och det där med social kompetens är ju inte precis min starka sida.

 

Fast det behöver ju kanske inte gå till överdrift. Att gå upp klockan fyra för att hinna med en golftur innan jobbet börjar vet jag inte om jag har lust med. Fast det är väl överdriften som gör nörden. Vi får se. Jag får väl hitta på nåt. Eller fortsätta som jag gör. Det blir nog bra på nåt sätt.

På promenad

 

Beroende av promenader. Addicted to walks. Det är jag. Upptäckte det förra helgen. Eller senare. Eller tidigare. Har kanske alltid vetat det. Älskar att gå och allting bara flyter av. Rensa tankarna.

 

När ångesten kommer och klorna griper efter mig så kan jag fly ut på en promenad. Försvinna från allting.

 

Avkoppling. Bortkoppling. Dämpa dåligt samvete. När allting annat snurrar kan jag gå rakt fram.

 

När det liksom bara kliar i benen och allt jag vill göra är att hoppa runt och bara skrika och gråta och få ur mig allt. Promenader är lite mer civiliserat, men har samma effekt (tror jag).

 

En liten stund, det räcker. Och sen klarar jag mig. Överlever en stund till. Orkar lite till.

 

Men promenaderna skrämmer mig lite också ibland för det finns så många hemska, jobbiga minnen som jag inte vill minnas (eller bara ibland för att gräva ner mig i elände) men som ändå alltid kommer och slår klorna i mig och håller mig kvar i ett förflutet som jag vill skaka av mig men som sitter kvar på mina axlar som en tung, tung mantel.

 

Längtar bort. Längtar hem. Som vanligt.

Taste vs money

 

Midsommar spenderades i Stockholm skärgård. I arkitektritat hus på gigantiskt stor tomt med egen brygga och tillhörande båt (bara den ena av två låg där just då). Där fanns ett antal teveapparater, varav den minsta var större än vår enda. Möbler, maskiner, porslin med mera av kända märken och fabrikat. Både Wii och Play Station 3 (avundsjuk lillebror). Nyinflyttade och fortfarande ganska stökigt i huset, men lyxen syntes. Hantverkarna hade ägnat många timmar åt att få huset rätt, så som familjen ville ha det.

 

Förstå mig rätt. Jag är inte avundsjuk. Bara fascinerad. Det här är våra riiika vänner. Jättetrevliga och inga överklassfasoner. Men det är något av en annan värld. Och jag är liksom inte utfattig. Men de har liksom fler möjligheter.

 

Dock, med pengar kommer inte nödvändigtvis smak. Det såg jag när jag promenerade runt i minisamhället på morgonen när jag vaknade alldeles för tidigt för att någon annan än jag skulle kalla det anständigt. Arkitektritat, javisst, men hur sjutton hade den arkitekten klarat arkitektutbildningen? Stilrent, nej. Anpassat till omgivningen, nej. Snyggt, nej. Mysigt, nej. Jag såg inte ett enda hus som jag skulle vilja bo i.

 

Jag vill absolut inte klanka ned på någon som bor där, för det är säkert jättetrevligt och mysigt och bra på alla sätt och vis. Och huset jag själv bor i har väl skapliga brister det också. Men det är så lätt att bli hemmablind. Och alla har ju olika smak. Jag och mamma diskuterade det nyligen. Vi ska ju flytta nu (känns faktiskt helt okej, har vant mig vid tanken nu) och då ser man sitt hem på ett annat sätt. Ägarna till det nya huset berättade om all tid och alla pengar de lagt ner på att göra iordning sitt hus, det ser ändå förfärligt ut och vi måste göra om massor för att kunna bo där, de kan inte se att något skulle kunna vara fel. Köparna till vårat hus har pratat om att slå ut väggar, varför det, tänker jag, och det känns lite hugg i magen, det är ju mitt hus. Ja, det är mitt hus, men det ska bli deras, då måste man göra det till sitt hus och ändra på en del.

 

Så ja, alla tycker olika. Midsommardagspromenaden längs gatorna med de längsta namn jag någonsin hört (två rader vägskylt) var lite spännande. Konstiga färger. Tänk Ernst. Runt funkisfönster. Utbyggnader. Pool, studsmatta. Stooort. Flashigt. Lyxigt. Och så fult. Enligt mig alltså.

Ständigt understimulerad

 

Sitter där bland alla människor. Försöker lyssna på samtalet men tankarna vandrar hela tiden bort. Kan inte koncentrera mig. Det rör inte mig. Jag är inte i centrum. Jag, jag, jag. Egoistisk till max. Tar mitt broderi och låtsas att jag är en gammal liten tant, typ miss Marple, och önskar att jag hade ett par typiska glasögon som pricken över i:et. Men känner mig oartig. Men fortsätter ändå. För jag orkar inte bara sitta. Orkar inte med det. Det kryper i hela min kropp. Klarar inte av att hälsa på. Måste ha mina rutiner. Som ger mig frihet. Längtar efter min dator, min symaskin, min flöjt, mina promenadvägar, min yogamatta, mina pärlplattor. Flyr in i min broderivärld. Det känns lagom, då är jag ändå närvarande, en bok blir för uppenbart.

 

Så fantastiskt uttråkad. Längtar bort. Längtar hem. Vill göra något. Blir så trött av att bara sitta. De andra går ner till sjönära tomtens egna strand och tittar på idioterna som badar. Vägrar följa med för jag vägrar frysa. Sitter ensam kvar. Kroppen gör ont. Det rycker, som förr i tiden. Ett kvävt skrik efter hjälp. Orkar inte vara ensam med mig själv. Och är ensam även efter att de andra kommit in. Ännu mer ensam. Men då måste jag dessutom hålla minen. Längtar bort. Längtar hem. Vill inte vara kvar.

 

Panik av rastlöshet. Kliar överallt. Vill göra något, göra något, göra något. AAAhhh… Grrrr… Fingrarna drar ihop sig till klor som kliar där behån skaver. Kliar, kliar, kliar. Broderar igen. Tills det värker i fingrarna. Kan verkligen inte slappna av. Vill inte slappna av. Måste röra på mig. Blir frustrerad av att bara sitta. Sitta, äta, sitta, äta. Prata. Som ett litet barn på babbelkalas. Måste gå från bordet snart. Orkar inte sitta still. Understimulerad, måste aktiveras. Men vill inte vad som helst. Mycket kräsen. Totalt osocial. Saknar kompetens. Barnsligt barnslig. Önskar mig ett vuxet tålamod, önskar jag kunde prata. Men orkar inte försöka. Känner mig otrevlig. Hatar att hälsa på. Vill hem. Flyr ut på en promenad med bror. Känner mig dum. Dum dum dum dummelidum i huvet. Önskar mig bort. Men ingen verkar höra för jag får minsann vara kvar. Eller så är det någon som straffar mig för att jag bara är så barnslig. Mår illa av mig själv. Men vill bort i alla fall.

Väderbesatt

 

Midsommar. Ännu en av dessa totalt onödiga och endast ångestframkallande högtider som måste firas så in i norden ordentligt och allt ska vara så fint och stämningsfullt och roligt och det blir aldrig som man tänkt sig. Jag hatar midsommar för då måste man vara utomhus, och man äter bara äcklig mat. Har aldrig fattat det här med svensk mat (antar att den inte ens är svensk). Julmaten är inte god, men jag brukar gilla mammas julsallad med apelsin och valnötter, och valdorfsalladen, så det finns en del grejer som är okej på julbordet. Till påsk tar man bort det som är gott och lägger till kokt ägg, jag hatar kokt ägg. Till midsommar tar man bort det som eventuellt var lite gott till påsken och det blir typ inget kvar.

 

Och varför är varenda svensk så besatt av fint väder. I ett halvårs tid har löpsedlarna haft stora rubriker med Så blir midsommarvädret. Vaddå? Det stämmer ju inte i vilket fall som helst och vädret blir detsamma oavsett om man vet i förväg hur det ska bli eller inte. Och vad gör det om det regnar? Just nu skiner den förbannade solen, vilket betyder att jag antagligen kommer tvingas vara utomhus, fast det är svinkallt och blåsigt. Alltså: ännu en midsommar med vantar och mössa.

 

Varenda midsommar i mitt om exakt en månad nittonåriga liv har firats tillsammans med mammas och pappas gamla vänner och deras barn. Förutom förra midsommaraftonen då vi åkte iväg på bilsemester. Jippie! Bästa midsommaren hittills, den tillbringades i en bilkö i Köpenhamn (observera: jag var inte ironisk när jag skrev att det var den bästa, för det var det faktiskt).

 

I år ska jag tvingas med till Stockholm. Visserligen lite kul att se det nya huset, med flyttlådor och allt. Men, ett hus i typ skärgården. Jag hatar skärgården (herregud, vad mycket hatar det blev, vart har min positiva livssyn tagit vägen, den försvann nog med midsommarmolnen). Och eventuellt kommer jag tvingas sova över i båten. Jag hatar båtar (hatar nr. 4). I sovsäck. Jag hatar sovsäck (nr.5). Bara för att min tolvåriga lillebror plötsligt bestämde sig för att han inte var äventyrlig nog att sova i sovsäcken i båten. Jag hatar (nr. 6) att sova över. Det värsta är att man aldrig får någon frukost. När jag vaknar vid sex-sju-tiden så sover alla andra minst ett par timmar till och jag dör av hunger innan jag får någon frukost, och när jag väl får det så är det inte min frukost utan oftast några äckliga flingor och typ vitt bröd. Jag måste ha mina jättemörka euroshopper-mackor och naturell yoghurt med frukt i.

 

Min packning består av: ombyte, tandborste, varma kläder att sova i (kommer antagligen frysa ihjäl på båten, dessutom kan jag redan känna hur ont jag kommer ha i min redan hyperöverspända kropp när jag vaknar, fatta, jag behöver en mjuk säng annars får min beniga kropp liggsår), senaste bokinköpet: pusseldeckare på engelska (verkar lovande), mitt korsstyngsbroderi och nya kameran.

 

Längtar redan tills jag får komma hem.

Back From the Dead

 

Nu är det över. Det superstora, supersvåra provet för engelskcertifikatet. Nu kan jag andas, leva igen. Hade knappt fattat hur nervös jag var. Igår grät jag, i förrgår grät jag, i förrförrgår grät jag. Jag vet, jag saknar totalt allt vad självförtroende och självkänsla heter. Jag var säker på att allt skulle gå åt helvete. Och dessutom vilade hela min självbild och mitt värde som människa på hur bra det gick på provet.

 

Nu är det över. Har ingen aning om hur det gick. Men nu är det över. Och nu orkar jag inte bry mig längre. Resultatet kommer inte förrän den sista juli, så jag kan slappna av i över en månad. Sen kommer jag bli stel, gråta, svämma, må dåligt eller dö ett tag. Sen kan jag kolla resultatet, och jag kommer definitivt inte hoppa av glädje, utan antagligen gråta ännu mer.

 

Men nu är jag lite glad, fast det är midsommar. Och nu ska jag se på Miss Marple!