lillaannamarias

Det är något allvarligt fel på världen när man tvingas citera sina egna texter. Jag var tvungen att göra det en gång. Bara för att. För att visa att det var fel på världen. Jag minns inte längre vilken text som citerades i vilken text. Men skit samma.

Det är något allvarligt fel på den hjärndel som ska spruta ut lyckopillersinnehållet. Ja, när man blir olycklig av det bra.

Slutsats: Det är antagligen något allvarligt fel på mig.

Jag är för tillfället sjukt framgångsrik. Mår därför sämre än vanligt.

Jag får prestationsångest av mig själv. Dennis sa att han inte fattade. Men. Ja. Så är det. Varje gång jag skrivit en bra text tänker jag att jag aldrig kommer kunna skriva en text igen.

Alltså fick jag för mig att jag skulle läsa gamla blogginlägg. Jo. De kan ju räknas på fingrarna för jag är ju inte precis flitig (detta faktum borde ju, enligt min egenkonstruerade baklängeslogik, få mig på gott humör men icke sa Nicke, jag bara tänker på alla framgångsrika, extremt hatade sjuttonåriga bloggmiljonärer och det är klart att jag är avundsjuk - är vi inte alla det? På folk som älskas för sin skit.) Men i alla fall. Jo, jag läste gamla blogginlägg (läs de som är de allra äldsta, de andra är bara inklistrad skit från ännu mera förr i tiden) Och nej, det är väl inget genialiskt, men som alla med minsta fragment av hjärnsubstans antagligen redan listat ut - det ledde såklart till någon form av prestationsångest. Vilket innebar att jag var TVUNGEN att skriva någon ny skit.

- Du måste sluta nedvärdera dig på det där sättet.

- Ja. Jo. Det kan ju du säga.

- Mhm. Jo. Det kan jag. Det gick minsann jättebra.

Nej. Sorry. Men nu måste jag gå. Hade!