lillaannamarias

Anna har lite problem med sin blogg. Anna har dels ett stort problem med det faktum att hon har en blogg. Anna ogillar nämligen ordet blogg. Ja, Anna hyser en oefterhärmlig aversion mot ordet blogg. Nästan lika starkt ogillar hon fenomenet blogg. ”Jag har ju en blogg.” ”Du kan ju titta på min blogg.” ”Jag har massor av läsare på min blogg.” (Det sista har jag aldrig sagt, för det är en lögn, mina läsare bör rimligtvis kunna räknas på fingrarna (om jag så hade varit enarmad).)

Men framförallt har Anna ett stort problem med namnet på sin blogg. Lillaannamarias.blogg. Det låter ju fruktansvärt patetiskt och självutplånande. Anna vill gärna döpa om den till annamarias.blogg (misstänker dock att det var upptaget eftersom det inte blev valt som namn redan från början). ”Lilla” är verkligen alldeles fruktansvärt gulligt. Anna har stor lust att referera till den dramatisering av H.C. Andersens Lillklas och Storklas som hon gjorde i somras (för att ytterligare förstärka det bloggiga i den här bloggen hänvisar jag till en annan blogg där jag skrivit (länk ska in här om jag lyckas med det)) där Lillklas efter att (direkt eller indirekt) han mördat fyra hästar och två människor säger: ”För jag är inte liten – längre”. Om någon utveckling från litenhet till storhet går att spåra hos upphovskvinnan från denna bloggs födelse till idag är svårt att säga. (Antagligen eftersom hon idag inte vill kännas vid ordet lilla.) I vilket fall som helst är det ett dåligt namn och Anna skulle vilja slippa det. Lathet och okunskap håller henne dock fången. Hon vet inte hur hon ska byta namn på bloggen och hon orkar inte ta reda på det. Anna suckar. ”Jaha. Jaha ja. Det får väl vara då. Jag skriver ett inlägg i tredje person om hur mycket Anna hatar sin blogg och bloggens namn. Det borde lösa alla problem. Dessutom lär ingen läsa i alla fall.”

Det finns få frukter som jag ogillar. De flesta frukter gör mig ganska lycklig. Men det finns en som jag har svårt för. Just den frukt som i typ juletid dyrkas av i stort sett alla människor, nämligen mandarinen. Ja, jag har svårt för mandarinen. Och jag har saklig grund för detta.

För det första: För att en mandarin ska vara njutbar krävs ett stort mått av perfektion hos frukten i fråga. En sur mandarin är outhärdlig. En söt nästan alltid sliskig. Alltför ofta är mandarinen full av kärnor vilket inte bara riskerar ätarens tänder utan även ger en obehaglig känsla av osäkerhet – kärnorna syns sällan utanpå (möjligtvis går det att se dem i den enskilda klyftan (för att inte vara alldeles för hård ska jag erkänna att så faktiskt oftast är fallet) men på frukten i sin helhet, när den ännu är oskalad, är det stört omöjligt att klura ut om den är kärnfylld eller kärnfri), alltså kan man aldrig vara säker på mandarinen, och känslan av att aldrig kunna vara säker, att inte kunna lita på något, är en mycket obehaglig känsla.

För det andra: Mandariner är torra. Oavsett stadium av mognad är mandarinen en betydligt torrare frukt än de frukter jag tycker är njutbara. Apelsiner är saftigare, äpplen är saftigare. Bananer är kanske inte saftigare, men hos bananen har torrheten uppnått en så hög grad av förfining att detta inte stör. Mandariner däremot är fruktansvärt torra. Och ändå lyckas de ofta kladda och kleta och ge fläckar på ett mycket irriterande sätt. För att ytterligare förtydliga det här med torrheten: Det handlar också om åldrande. En gammal mandarin blir, om den inte möglar, oerhört torr. Skalet drar ihop sig, blir hårt och ogenomträngligt och omöjligt att få av utan att skalaren nästan bryter sönder naglarna. Innanmätet blir ofta torrt och liksom hopklumpat, som förstelnat. Ni vet säkert vad jag menar – vissa mandariner får mig att tänka på stelopererade kroppsdelar, botoxfyllda läppar – tanken kan få vem som helst att tappa aptiten. Mandariner åldras helt enkelt mycket ocharmigt. Till skillnad från äpplen som även när de är skrumpna och mjuka i skalet är goda, skapligt saftiga och mycket trevliga.

För det tredje: Mandariner är så överskattade. Jag har en tendens att alltid ogilla grejer som många uppskattar. Orättvist ogillande gör mig vänligt inställd till saker – oförtjänt gillande (stundtals även förtjänt sådant) har motsatt effekt. Mandarinen har utsatts för oförtjänt gillande, inget den kan rå för, men ändå, det leder till ett stilla hat från min sida.

För det fjärde: Jag hycklar med mitt ogillande, gör mig till för att dölja det, äter mandariner trots att tanken på dem ibland gör mig kräkfärdig. Visst, jag tycker bättre om mandariner än många andra julföreteelser. Och jag äter dem såklart för att de inte ska bli gamla, mögliga och av någon idiotiskt miljöomedveten själ slängd i soporna. Men det är med avsky jag tuggar i mig dem. Det är för att inte verka konstig som jag tar en när de bjuds.

För det femte: Det faktum att jag ogillar en frukt känns både omoraliskt och inkonsekvent: Jag är ju en fruktmänniska! Jag vill tycka om alla frukter! Det får mig att känna mig som om jag sviker mina ideal. Att mandarinen får mig att känna så gör att jag tycker ännu mindre om den (för jag har övat mig i att vända hatet mot omgivningen istället för mot mig själv). Jag tycker synd om mandarinen och jag hatar mandarinen för att jag tycker synd om den (det är väl för helvete bara idioter och småbarn som tycker synd om själslösa saker som frukter! (jag har visserligen inga problem med att vara, eller att identifiera mig som en idiot, men jag tror innerst inne inte att jag tillhör den kategorin av folk)).

Mandarin, mandarin, du borde vara söt och fin. Men du är ful, gul och ful. Och jag ska hata dig. Hata dig tills döden skiljer oss åt.

Det här med att tycka saker. Jag tycker en sak :

(observera att jag här använder ett franskt kolon, jag tycker det är vackrare – och säger därmed genast emot mig själv genom att uttrycka ytterligare en åsikt innan jag ens redogjort för den första)

Åsikter är överskattade. Oerhört överskattade. Varför ska man tycka saker?

Såklart handar det om inkompetens. Jag kan inte uttrycka åsikter. Jag vet inte hur man gör när man tycker.

Livet på Biskops-Arnö går till stor del ut på att se på teater och sånt och sen diskutera. Det är ju skoj. Analysera gillar jag. Men sen kommer alltid frågan: Men vad tyckte du då?

Och jag blir bara eehhhhh….. dum i huvudet. Försöker vänta tills någon annan säger något så att jag kan ta över hens åsikt. Hackar ur mig ett ”Jag vet inte”.

För jag vet inte vad jag ska tycka.

Ett liv som till största delen bestått av ångestfylld tonårsperiod där rädslan för att tycka FEL var oroväckande överhängande har fått mig att radera allt vad tyckande heter ur mitt kompetensregister. Jag kan inte tycka.

Däremot kan jag bli överväldigad. Till exempel när jag ser på film eller teater.

Eller så blir jag inte riktigt överväldigad, utan mer förtrollad. Och tänker ”Åh, så ska det vara!”.

Eller så tänker jag att det har ju satts upp, då måste det vara bra, det SKA ju vara bra. Och så konstaterar jag att det är bra.

Jag misstänker att jag borde vara mer kritisk. Jag är klart kritiskt inställd till min alltför positiva inställning till det mesta.

(Jag tror att jag har skrivit om det här förut. Det tycker jag är att upprepa sig. Jag är kritisk till det.)

Vi pratar om skrivarutbildningar. Jag och Karin. Om alla människor vi stött på i sammanhanget. (Jag var mycket kritisk. På den tiden då min plan fortfarande var att läsa teknisk fysik och elektroteknik. Tänkte att skrivandet lärde man sig väl själv. Något fick mig att ändra uppfattning. Eller inte. För jag är fortfarande kritisk. Vad lär jag mig egentligen? När mammas bekanta (de som inte ens känner mig) påpekar att jag slösar bort min begåvning på flum, kan jag låta bli att ta åt mig? Nej. Eller jo. Men ändå. Jag gör ju inget. Typ.)

Så pratar vi om att prata om texter. Om att prata om dåliga texter.

Dåliga texter är:

Texter som innehåller ordet sköte (åtminstone de som innehåller mer än ett ”sköte”.

Texter som har ”blommigt” språk, det vill säga texter som över svämmas av adverb och adjektiv likt Egypten av gräshopporna. Vad sägs om det här: ”Ebba vandrade transparent genom varuhuset” – det finns något väldigt fint i att använda ord man inte kan.

Texter som innehåller särskrivningar. Jag är inte totalfascist på den här punkten, det är absolut möjligt att göra slarvfel, men alltid särskrivet, då dör jag.

Högtravande texter (när de är omedvetet högtravande, som ironiskt stilgrepp är allt okej)

Texter skrivna av folk som inte kan hantera Word eller annat ordbehandlingsprogram vilket

Får

Texten   att                                                                hoppa

Runt

Överallt.

Och några andra sorters texter.

Jag och Karin känner oss som dåliga människor. När vi gör narr av andras texter. (Eller nej. Vi gör inte narr av något, vi är kärleksfulla, vi tycker synd, vi försöker respektera, vi problematiserar.) Hur mycket bättre är vi själva då? I just ask.

Vi pratar om det svåra i att ge kritik. Att vara kritisk till en dålig text när man vet att den som skrivit är en känslig person som vill så väl. Karin berättar om Emilie som grät på lektionerna.

Jag tänker på Joakim. Cp-skadade Joakim som satt i rullstol, inte kunde hantera Word och skrev texter om hur rullstolsburna visst kan ha sex. (Ja, han skrev ALLTID om sex. Alltid.)

Hur ska jag säga till Joakim att ”Din text suger”? (Han hade svårt att ta kritik också och blev deprimerad mitt i kursen på grund av det.) Det går ju inte att säga till någon med nedsatt motorisk förmåga att han måste lära sig använda tangentbordet, annars går inte texten att läsa. Hur ska jag säga till någon som skriver om hur en rullstolsburen kille har sex att hans historia inte håller, och att hans metaforer är vidriga? Utan att jag blir den som diskriminerar rullstolsburna?

För jag tror visst att folk som sitter i rullstol kan ha sex, underbart sex. Jag tycker visst att man ska skriva om rullstolsburna som har sex (det behövs). Och jag tror att rullstolsburna människor är fullt kapabla att skriva bra saker. Och att de rullstolsburna ungdomar som Joakim ville skriva för behöver texter, bra texter, att identifiera sig med. Men jag tror också att även rullstolsburna människor kan tycka att det är asjobbigt att läsa en dålig sexskildring.

Nu har nya Twilightfilmen blivit så gammal att jag utan att skämmas för det kan inleda mitt inlägg om den med att påpeka att jag skriver det sååååååååååååå mycket efter alla andra. Det känns bra. Mycket bra.

I alla fall. Twillightfilmen med sin åldersgräns, sitt monsterfödande, sin hängivna publik (ja, prostituerade Anna har virkat en Edward Cullen åt en groupie (fast det var inte så moraliskt inkorrekt (tror jag (kändes inte så i alla (och nu har jag så många parenteser att jag klår Kalle som alla fotbollslag klår IFK Norrköping (och varifrån fick jag en fotbollsmetafor #förvånadeförbluffadeutropsteckenochfrågeteckensomredanblivitinlagdapådårhus)))))).

Jag och Kalle pratar om Twilight när vi promenerar. Mest fascineras vi över hur folk kan bry sig så mycket. Kalle säger att ”men den nya filmen verkar väl ändå rätt bra, jag menar, hon föder ett monsterbarn och dör nästan på kuppen”. Ja, kanske det. Det låter ju våldsamt i alla fall, och det är väl rätt bra. Det blir ju ingen mesig kärleksfilm i alla fall.

Jag berättar om när jag var liten. Om mina tankar om barn, om moderskap och så vidare. Jag brukade ha flera drömmar, som jag aldrig vågade berätta om, för jag tyckte själv att de var sjuka. Jag drömde om att födas, fast som en alldeles färdigutvecklad, nästan vuxen, människa (viktigast var att jag hade långt hår, längst av alla). Och jag drömde om att själv föda barn (gärna alldeles på en gång). Annat jag drömde om var att vara ungefär dubbelt så lång som vanliga människor, och extremt smal, och ännu mer extremt vig, så att jag för att dölja min längd vek benen och gick på knäna (och såklart vek jag benen utåt, alltså inte i normal knävinkel). Jag drömde också om att jag hade massor av syskon och att jag fick ta hand om dem för vår mamma var död.

När jag läste Twilight tänkte jag på mina drömmar. Det jag gillade med böckerna var att de var gränslösa, att i dem så hände det där som jag hade drömt om i hemlighet men inte vågat säga. Det var ingen moralpannkaka för barn. Det var som om allting var möjligt.

Jag menar: Hon föder ett barn.

Ett tag senare pratar jag och Karin om samma film. Om hur den debatterats i media. Åldersgränser och så. Och jag ändrar nog uppfattning lite.

Det jag drömde om var inte precis positiva drömmar om en värld där allting är rättvist, eller fint, eller underbart. Och Twilight är inte gränslös, texten gör inget fantastiskt nyskapande som att låta kvinnor föda mystiska barn, det här har hänt i typ asmånga filmer sen populärkulturen föddes – enda skillnaden är att Twilight är en ungdomsbok.

(En snabblektion, och kanske världens coolaste lektioner: http://www.feministfrequency.com/2011/07/tropes-vs-women-5-the-mystical-pregnancy/ )

Det jag drömde om, att vara superlång, supersmal, ha superlångt hår och vara en underbar mamma för sjukt många barn, var det MINA drömmar, eller var det någon samhällelig norms drömmar intatuerade i min hjärnbark? Ehhh.. Ja. Mina drömmar som redan när jag var fem år infiltrerats i någon sorts destruktiv bild av vad jag tror mig vilja vara. Antagligen inte bara mina drömmar. (Uppenbarligen inte – Meyer lär ju ha samma (SvD:s recensent undrar hur hon mår).)

Det kan ju vara coolt att se någon plågas, att se hur det händer på riktigt. Eller nåt. Det finns så många ungdomsfilmer och –böcker som är så mesiga.

Och det här med åldersgränser. Jag tänker så här, problemet med att visa filmen för unga människor ligger kanske inte i utformningen, i allt våld, utan snarare på ett ideologiskt plan, där man romantiserar tonårsgraviditeter (som ju kan betraktas som något negativt även om jag inte vill vara den som säger att det är fel (bara lite tragiskt)).

Jag har inte sett filmen (och tänker nog inte göra det) men jag har läst böckerna (och firar med detta inlägg att jag nu skrivit två blogginlägg om Twilight, vilket ingen annan bok förtjänat). Faktiskt. Jag har läst. Och jag fattar varför de blir älskade, för de är precis vad läsarna vill ha. Och det som jag drömde om (och ja, någonstans djupt inuti mig fortfarande drömmer om, även om jag hittat äckligt många andra mysko drömmar att drömma).

Det är lite tragiskt.

Jag har inte lyckats, och kommer inte lyckas, säga något smart om Twilight. Det är bara en sån där sak som upptar mina tankar och som jag stör mig på för att fenomenet inte beter sig som jag vill och för att jag inte vet vad jag ska tänka (jag vill 1, inte vara en moraltant, 2, inte förkasta populärkultur, 3, inte vara oinsiktsfull och naiv i frågan om objektifiering, sexism, våld, allt som kan klämmas in i någon sorts tolkning et cetera). Jag kan inte sluta tänka på det.

Det är tragiskt.

För att följa upp de fina rubrikerna av modellen bestämt pronomen-adjektiv-substantiv har detta inlägg fått rubriken Den Prostituerade Högvakten. Dock kommer uttrycket inte från det tågresesamtal som de övriga två rubrikerna, från samma sommar, lika mycket efter i tiden, lika obloggiga, men inte från samma resa.

Den Prostituerade Högvakten är mitt förlåt, min bekännelse, min bikt, min ursäkt för att jag gjort något jag inte står för (eller tror att jag inte står för).

Jag har gått högvakt. Under kronprinsessans födelsedag (därför fick ingen kunglighet se mig i uniform – epic fail, jag menar, när jag ändå gjorde det kunde jag väl gjort det ordentligt) och ytterligare några dagar vandrade jag från östermalmstorg till slottet iklädd Östergötlands hemvärnskårs M/80, det vill säga basker (den viktigaste ingrediensen först), sjukt blankputsade skor (japp, jag var typ bäst på skoputsning), kavaj med tofsar och märken, byxor med pressveck, slips och skjorta.

Jag är ju för fan emot militären! Visst. Det finns något coolt i att vara kvinnlig militär. Ja. Och jag tycker att Jasse och Malin ser coola ut på facebookbilderna från när de gör lumpen. Men hemvärnet, alltså, gör det ordentligt. Och musikkåren. När det blir krig kommer musikkåren kallas in och jag och Åsa och Sofie och Johan kommer rusa runt med våra flöjter och hugga ner fiender, eller psyka dem med hurtig marschmusik.

Jag suger ju till och med på marscher. Fast jag lärde mig att gå i takt. Jag såg ashård ut. Jag blev fotad av tyskar och japaner och alla andra som stereotypt nog besöker Stockholm mitt i sommaren och tycker det är en trevlig stad vid vattnet.

Men nej. Anna, så här kan du ju inte göra. Du får inte vara med i hemvärnet. Det är fel.

Ja. Jag vet. Jag känner mig prostituerad.

Uppenbarligen är jag allmänt dålig på att göra saker som verkligen vill göra, eller dålig på att låta bli att göra saker som jag egentligen inte vill göra.

JA.

JA.

Jag säger JA till allt, för jag kan inte säga nej (det ordet innehåller helt klart för många bokstäver för min hjärna). Därför hamnar jag i moraliskt tvivelaktiga situationer, som exempelvis i ett armpendlande led som övar tätavbrytning på F13.

Men jag ska sluta nu. Sluta säga ja, definiera vad jag tycker och tänker, sluta bekänna det i blogginlägg på bloggen med de frånvarande fansen.

Och sen ska jag skriva en pjäs om det – så blir det nästan som om jag wallraffat.