Den Prostituerade Högvakten
För att följa upp de fina rubrikerna av modellen bestämt pronomen-adjektiv-substantiv har detta inlägg fått rubriken Den Prostituerade Högvakten. Dock kommer uttrycket inte från det tågresesamtal som de övriga två rubrikerna, från samma sommar, lika mycket efter i tiden, lika obloggiga, men inte från samma resa.
Den Prostituerade Högvakten är mitt förlåt, min bekännelse, min bikt, min ursäkt för att jag gjort något jag inte står för (eller tror att jag inte står för).
Jag har gått högvakt. Under kronprinsessans födelsedag (därför fick ingen kunglighet se mig i uniform – epic fail, jag menar, när jag ändå gjorde det kunde jag väl gjort det ordentligt) och ytterligare några dagar vandrade jag från östermalmstorg till slottet iklädd Östergötlands hemvärnskårs M/80, det vill säga basker (den viktigaste ingrediensen först), sjukt blankputsade skor (japp, jag var typ bäst på skoputsning), kavaj med tofsar och märken, byxor med pressveck, slips och skjorta.
Jag är ju för fan emot militären! Visst. Det finns något coolt i att vara kvinnlig militär. Ja. Och jag tycker att Jasse och Malin ser coola ut på facebookbilderna från när de gör lumpen. Men hemvärnet, alltså, gör det ordentligt. Och musikkåren. När det blir krig kommer musikkåren kallas in och jag och Åsa och Sofie och Johan kommer rusa runt med våra flöjter och hugga ner fiender, eller psyka dem med hurtig marschmusik.
Jag suger ju till och med på marscher. Fast jag lärde mig att gå i takt. Jag såg ashård ut. Jag blev fotad av tyskar och japaner och alla andra som stereotypt nog besöker Stockholm mitt i sommaren och tycker det är en trevlig stad vid vattnet.
Men nej. Anna, så här kan du ju inte göra. Du får inte vara med i hemvärnet. Det är fel.
Ja. Jag vet. Jag känner mig prostituerad.
Uppenbarligen är jag allmänt dålig på att göra saker som verkligen vill göra, eller dålig på att låta bli att göra saker som jag egentligen inte vill göra.
JA.
JA.
Jag säger JA till allt, för jag kan inte säga nej (det ordet innehåller helt klart för många bokstäver för min hjärna). Därför hamnar jag i moraliskt tvivelaktiga situationer, som exempelvis i ett armpendlande led som övar tätavbrytning på F13.
Men jag ska sluta nu. Sluta säga ja, definiera vad jag tycker och tänker, sluta bekänna det i blogginlägg på bloggen med de frånvarande fansen.
Och sen ska jag skriva en pjäs om det – så blir det nästan som om jag wallraffat.
