lillaannamarias

Det finns få frukter som jag ogillar. De flesta frukter gör mig ganska lycklig. Men det finns en som jag har svårt för. Just den frukt som i typ juletid dyrkas av i stort sett alla människor, nämligen mandarinen. Ja, jag har svårt för mandarinen. Och jag har saklig grund för detta.

För det första: För att en mandarin ska vara njutbar krävs ett stort mått av perfektion hos frukten i fråga. En sur mandarin är outhärdlig. En söt nästan alltid sliskig. Alltför ofta är mandarinen full av kärnor vilket inte bara riskerar ätarens tänder utan även ger en obehaglig känsla av osäkerhet – kärnorna syns sällan utanpå (möjligtvis går det att se dem i den enskilda klyftan (för att inte vara alldeles för hård ska jag erkänna att så faktiskt oftast är fallet) men på frukten i sin helhet, när den ännu är oskalad, är det stört omöjligt att klura ut om den är kärnfylld eller kärnfri), alltså kan man aldrig vara säker på mandarinen, och känslan av att aldrig kunna vara säker, att inte kunna lita på något, är en mycket obehaglig känsla.

För det andra: Mandariner är torra. Oavsett stadium av mognad är mandarinen en betydligt torrare frukt än de frukter jag tycker är njutbara. Apelsiner är saftigare, äpplen är saftigare. Bananer är kanske inte saftigare, men hos bananen har torrheten uppnått en så hög grad av förfining att detta inte stör. Mandariner däremot är fruktansvärt torra. Och ändå lyckas de ofta kladda och kleta och ge fläckar på ett mycket irriterande sätt. För att ytterligare förtydliga det här med torrheten: Det handlar också om åldrande. En gammal mandarin blir, om den inte möglar, oerhört torr. Skalet drar ihop sig, blir hårt och ogenomträngligt och omöjligt att få av utan att skalaren nästan bryter sönder naglarna. Innanmätet blir ofta torrt och liksom hopklumpat, som förstelnat. Ni vet säkert vad jag menar – vissa mandariner får mig att tänka på stelopererade kroppsdelar, botoxfyllda läppar – tanken kan få vem som helst att tappa aptiten. Mandariner åldras helt enkelt mycket ocharmigt. Till skillnad från äpplen som även när de är skrumpna och mjuka i skalet är goda, skapligt saftiga och mycket trevliga.

För det tredje: Mandariner är så överskattade. Jag har en tendens att alltid ogilla grejer som många uppskattar. Orättvist ogillande gör mig vänligt inställd till saker – oförtjänt gillande (stundtals även förtjänt sådant) har motsatt effekt. Mandarinen har utsatts för oförtjänt gillande, inget den kan rå för, men ändå, det leder till ett stilla hat från min sida.

För det fjärde: Jag hycklar med mitt ogillande, gör mig till för att dölja det, äter mandariner trots att tanken på dem ibland gör mig kräkfärdig. Visst, jag tycker bättre om mandariner än många andra julföreteelser. Och jag äter dem såklart för att de inte ska bli gamla, mögliga och av någon idiotiskt miljöomedveten själ slängd i soporna. Men det är med avsky jag tuggar i mig dem. Det är för att inte verka konstig som jag tar en när de bjuds.

För det femte: Det faktum att jag ogillar en frukt känns både omoraliskt och inkonsekvent: Jag är ju en fruktmänniska! Jag vill tycka om alla frukter! Det får mig att känna mig som om jag sviker mina ideal. Att mandarinen får mig att känna så gör att jag tycker ännu mindre om den (för jag har övat mig i att vända hatet mot omgivningen istället för mot mig själv). Jag tycker synd om mandarinen och jag hatar mandarinen för att jag tycker synd om den (det är väl för helvete bara idioter och småbarn som tycker synd om själslösa saker som frukter! (jag har visserligen inga problem med att vara, eller att identifiera mig som en idiot, men jag tror innerst inne inte att jag tillhör den kategorin av folk)).

Mandarin, mandarin, du borde vara söt och fin. Men du är ful, gul och ful. Och jag ska hata dig. Hata dig tills döden skiljer oss åt.