lillaannamarias

Nu har nya Twilightfilmen blivit så gammal att jag utan att skämmas för det kan inleda mitt inlägg om den med att påpeka att jag skriver det sååååååååååååå mycket efter alla andra. Det känns bra. Mycket bra.

I alla fall. Twillightfilmen med sin åldersgräns, sitt monsterfödande, sin hängivna publik (ja, prostituerade Anna har virkat en Edward Cullen åt en groupie (fast det var inte så moraliskt inkorrekt (tror jag (kändes inte så i alla (och nu har jag så många parenteser att jag klår Kalle som alla fotbollslag klår IFK Norrköping (och varifrån fick jag en fotbollsmetafor #förvånadeförbluffadeutropsteckenochfrågeteckensomredanblivitinlagdapådårhus)))))).

Jag och Kalle pratar om Twilight när vi promenerar. Mest fascineras vi över hur folk kan bry sig så mycket. Kalle säger att ”men den nya filmen verkar väl ändå rätt bra, jag menar, hon föder ett monsterbarn och dör nästan på kuppen”. Ja, kanske det. Det låter ju våldsamt i alla fall, och det är väl rätt bra. Det blir ju ingen mesig kärleksfilm i alla fall.

Jag berättar om när jag var liten. Om mina tankar om barn, om moderskap och så vidare. Jag brukade ha flera drömmar, som jag aldrig vågade berätta om, för jag tyckte själv att de var sjuka. Jag drömde om att födas, fast som en alldeles färdigutvecklad, nästan vuxen, människa (viktigast var att jag hade långt hår, längst av alla). Och jag drömde om att själv föda barn (gärna alldeles på en gång). Annat jag drömde om var att vara ungefär dubbelt så lång som vanliga människor, och extremt smal, och ännu mer extremt vig, så att jag för att dölja min längd vek benen och gick på knäna (och såklart vek jag benen utåt, alltså inte i normal knävinkel). Jag drömde också om att jag hade massor av syskon och att jag fick ta hand om dem för vår mamma var död.

När jag läste Twilight tänkte jag på mina drömmar. Det jag gillade med böckerna var att de var gränslösa, att i dem så hände det där som jag hade drömt om i hemlighet men inte vågat säga. Det var ingen moralpannkaka för barn. Det var som om allting var möjligt.

Jag menar: Hon föder ett barn.

Ett tag senare pratar jag och Karin om samma film. Om hur den debatterats i media. Åldersgränser och så. Och jag ändrar nog uppfattning lite.

Det jag drömde om var inte precis positiva drömmar om en värld där allting är rättvist, eller fint, eller underbart. Och Twilight är inte gränslös, texten gör inget fantastiskt nyskapande som att låta kvinnor föda mystiska barn, det här har hänt i typ asmånga filmer sen populärkulturen föddes – enda skillnaden är att Twilight är en ungdomsbok.

(En snabblektion, och kanske världens coolaste lektioner: http://www.feministfrequency.com/2011/07/tropes-vs-women-5-the-mystical-pregnancy/ )

Det jag drömde om, att vara superlång, supersmal, ha superlångt hår och vara en underbar mamma för sjukt många barn, var det MINA drömmar, eller var det någon samhällelig norms drömmar intatuerade i min hjärnbark? Ehhh.. Ja. Mina drömmar som redan när jag var fem år infiltrerats i någon sorts destruktiv bild av vad jag tror mig vilja vara. Antagligen inte bara mina drömmar. (Uppenbarligen inte – Meyer lär ju ha samma (SvD:s recensent undrar hur hon mår).)

Det kan ju vara coolt att se någon plågas, att se hur det händer på riktigt. Eller nåt. Det finns så många ungdomsfilmer och –böcker som är så mesiga.

Och det här med åldersgränser. Jag tänker så här, problemet med att visa filmen för unga människor ligger kanske inte i utformningen, i allt våld, utan snarare på ett ideologiskt plan, där man romantiserar tonårsgraviditeter (som ju kan betraktas som något negativt även om jag inte vill vara den som säger att det är fel (bara lite tragiskt)).

Jag har inte sett filmen (och tänker nog inte göra det) men jag har läst böckerna (och firar med detta inlägg att jag nu skrivit två blogginlägg om Twilight, vilket ingen annan bok förtjänat). Faktiskt. Jag har läst. Och jag fattar varför de blir älskade, för de är precis vad läsarna vill ha. Och det som jag drömde om (och ja, någonstans djupt inuti mig fortfarande drömmer om, även om jag hittat äckligt många andra mysko drömmar att drömma).

Det är lite tragiskt.

Jag har inte lyckats, och kommer inte lyckas, säga något smart om Twilight. Det är bara en sån där sak som upptar mina tankar och som jag stör mig på för att fenomenet inte beter sig som jag vill och för att jag inte vet vad jag ska tänka (jag vill 1, inte vara en moraltant, 2, inte förkasta populärkultur, 3, inte vara oinsiktsfull och naiv i frågan om objektifiering, sexism, våld, allt som kan klämmas in i någon sorts tolkning et cetera). Jag kan inte sluta tänka på det.

Det är tragiskt.