lillaannamarias

Det här med att tycka saker. Jag tycker en sak :

(observera att jag här använder ett franskt kolon, jag tycker det är vackrare – och säger därmed genast emot mig själv genom att uttrycka ytterligare en åsikt innan jag ens redogjort för den första)

Åsikter är överskattade. Oerhört överskattade. Varför ska man tycka saker?

Såklart handar det om inkompetens. Jag kan inte uttrycka åsikter. Jag vet inte hur man gör när man tycker.

Livet på Biskops-Arnö går till stor del ut på att se på teater och sånt och sen diskutera. Det är ju skoj. Analysera gillar jag. Men sen kommer alltid frågan: Men vad tyckte du då?

Och jag blir bara eehhhhh….. dum i huvudet. Försöker vänta tills någon annan säger något så att jag kan ta över hens åsikt. Hackar ur mig ett ”Jag vet inte”.

För jag vet inte vad jag ska tycka.

Ett liv som till största delen bestått av ångestfylld tonårsperiod där rädslan för att tycka FEL var oroväckande överhängande har fått mig att radera allt vad tyckande heter ur mitt kompetensregister. Jag kan inte tycka.

Däremot kan jag bli överväldigad. Till exempel när jag ser på film eller teater.

Eller så blir jag inte riktigt överväldigad, utan mer förtrollad. Och tänker ”Åh, så ska det vara!”.

Eller så tänker jag att det har ju satts upp, då måste det vara bra, det SKA ju vara bra. Och så konstaterar jag att det är bra.

Jag misstänker att jag borde vara mer kritisk. Jag är klart kritiskt inställd till min alltför positiva inställning till det mesta.

(Jag tror att jag har skrivit om det här förut. Det tycker jag är att upprepa sig. Jag är kritisk till det.)