lillaannamarias

Vi pratar om skrivarutbildningar. Jag och Karin. Om alla människor vi stött på i sammanhanget. (Jag var mycket kritisk. På den tiden då min plan fortfarande var att läsa teknisk fysik och elektroteknik. Tänkte att skrivandet lärde man sig väl själv. Något fick mig att ändra uppfattning. Eller inte. För jag är fortfarande kritisk. Vad lär jag mig egentligen? När mammas bekanta (de som inte ens känner mig) påpekar att jag slösar bort min begåvning på flum, kan jag låta bli att ta åt mig? Nej. Eller jo. Men ändå. Jag gör ju inget. Typ.)

Så pratar vi om att prata om texter. Om att prata om dåliga texter.

Dåliga texter är:

Texter som innehåller ordet sköte (åtminstone de som innehåller mer än ett ”sköte”.

Texter som har ”blommigt” språk, det vill säga texter som över svämmas av adverb och adjektiv likt Egypten av gräshopporna. Vad sägs om det här: ”Ebba vandrade transparent genom varuhuset” – det finns något väldigt fint i att använda ord man inte kan.

Texter som innehåller särskrivningar. Jag är inte totalfascist på den här punkten, det är absolut möjligt att göra slarvfel, men alltid särskrivet, då dör jag.

Högtravande texter (när de är omedvetet högtravande, som ironiskt stilgrepp är allt okej)

Texter skrivna av folk som inte kan hantera Word eller annat ordbehandlingsprogram vilket

Får

Texten   att                                                                hoppa

Runt

Överallt.

Och några andra sorters texter.

Jag och Karin känner oss som dåliga människor. När vi gör narr av andras texter. (Eller nej. Vi gör inte narr av något, vi är kärleksfulla, vi tycker synd, vi försöker respektera, vi problematiserar.) Hur mycket bättre är vi själva då? I just ask.

Vi pratar om det svåra i att ge kritik. Att vara kritisk till en dålig text när man vet att den som skrivit är en känslig person som vill så väl. Karin berättar om Emilie som grät på lektionerna.

Jag tänker på Joakim. Cp-skadade Joakim som satt i rullstol, inte kunde hantera Word och skrev texter om hur rullstolsburna visst kan ha sex. (Ja, han skrev ALLTID om sex. Alltid.)

Hur ska jag säga till Joakim att ”Din text suger”? (Han hade svårt att ta kritik också och blev deprimerad mitt i kursen på grund av det.) Det går ju inte att säga till någon med nedsatt motorisk förmåga att han måste lära sig använda tangentbordet, annars går inte texten att läsa. Hur ska jag säga till någon som skriver om hur en rullstolsburen kille har sex att hans historia inte håller, och att hans metaforer är vidriga? Utan att jag blir den som diskriminerar rullstolsburna?

För jag tror visst att folk som sitter i rullstol kan ha sex, underbart sex. Jag tycker visst att man ska skriva om rullstolsburna som har sex (det behövs). Och jag tror att rullstolsburna människor är fullt kapabla att skriva bra saker. Och att de rullstolsburna ungdomar som Joakim ville skriva för behöver texter, bra texter, att identifiera sig med. Men jag tror också att även rullstolsburna människor kan tycka att det är asjobbigt att läsa en dålig sexskildring.