lillaannamarias

Minnen 6

Jag är sex år. Det är sensommar. Jag går på dagis. I höst börjar lekis. Jag ska bli stor. Det är varmt och jag tror att jag har en klänning på mig, jag tyckte mycket om att ha klänning på mig när jag var liten så att jag kunde känna mig som Madicken för jag ville egentligen redan då leva i en annan tid, en tid när allt var liksom lite finare. Jag är ute på dagisgården. Jag minns kvällssolen på framsidan, den svala skuggan på baksidan. Mamma och pappa har kommit samtidigt för att hämta mig och min lillebror. De berättar att vi ska få ett syskon.

Jag låtsas ointresserad. Hoppar omkring och leker. Vet inte riktigt vad jag leker (det är inte minnet som sviker för jag visste inte ens då vad jag lekte). Tycker det är pinsamt och jobbigt. Så där så att man blir alldeles varm och det kliar överallt, du vet. Försöker liksom komma undan. Vill inte visa att jag tycker det är spännande. Det känns bara skämmigt. Vill att allt ska vara som vanligt. Men kan inte undgå att längta lite.

Minns mammas mage. Jag var aldrig en sån där tjejig flicka, en sån där som ska hålla på och gulla med varenda liten unge. Tyckte redan då att småbarn mest var till besvär. Tyckte de var pinsamma, äckliga, smutsiga. Men ändå lite spännande och lockande. Jag var ju inte rädd för dem. Det enda ord som kan beskriva min känsla är pinsamt.

Så kommer ungen. En liten bror till, kanske hade jag velat ha en syster, jag vet inte (några år senare ville jag det i alla fall för att få känna mig lite mer beundrad, annars var det mest andra brorn som var intressant, kände mig nog lite utanför). Vi var hemma hos mormor och morfar, jag och min bror. Mamma och pappa var på sjukhuset. Vi hade glömt våra nallar så därför fick vi låna mosters gamla stickade hund, den fungerade inte alls lika bra. Det var precis efter att Mumintrollen slutat som pappa ringde och sa att nu hade brorn kommit.

Sen fick vi åka och hälsa på på bb. Det var nog lite spännande, men jag låtsades mest som ingenting. Det var pinsamt. Och lillebror hade en sån där liten sparkdräkt och han hade krupit ihop inuti den så att tygbenen bara hängde och Kalle sa att han hade luftfötter. Och alla tyckte det var väldigt fyndigt och jag blev väldigt avundsjuk för att det inte var jag som sa det och jag kände mig utanför.

Vi blev fotade för tidningen. Jag och Kalle och Axel. Och Axel skrek och vred sig i mina händer och Kalle grät och sa Jag vet inte hur man ler. Och jag bara stod där.

Och jag minns dopet. Jag hade en fin klänning och jag hade hjälpt till att förbereda (eller jag trodde att jag hade det i alla fall, så här i efterhand tänker jag att jag nog mest sabbade). Och vi sjöng Måne och sol för det var den enda psalm som jag kunde och jag hade övat jättelänge och mamma tyckte att vi skulle sjunga den då. Och jag blev avundsjuk på alla presenter men mest på uppmärksamheten. Mest avundsjuk hela tiden för att jag inte fick stå i centrum och synas. Ständigt samma känsla av att vara åsidosatt. Ville ju bara bli sedd. Som vanligt.