lillaannamarias

Ständigt understimulerad

Sitter där bland alla människor. Försöker lyssna på samtalet men tankarna vandrar hela tiden bort. Kan inte koncentrera mig. Det rör inte mig. Jag är inte i centrum. Jag, jag, jag. Egoistisk till max. Tar mitt broderi och låtsas att jag är en gammal liten tant, typ miss Marple, och önskar att jag hade ett par typiska glasögon som pricken över i:et. Men känner mig oartig. Men fortsätter ändå. För jag orkar inte bara sitta. Orkar inte med det. Det kryper i hela min kropp. Klarar inte av att hälsa på. Måste ha mina rutiner. Som ger mig frihet. Längtar efter min dator, min symaskin, min flöjt, mina promenadvägar, min yogamatta, mina pärlplattor. Flyr in i min broderivärld. Det känns lagom, då är jag ändå närvarande, en bok blir för uppenbart.

Så fantastiskt uttråkad. Längtar bort. Längtar hem. Vill göra något. Blir så trött av att bara sitta. De andra går ner till sjönära tomtens egna strand och tittar på idioterna som badar. Vägrar följa med för jag vägrar frysa. Sitter ensam kvar. Kroppen gör ont. Det rycker, som förr i tiden. Ett kvävt skrik efter hjälp. Orkar inte vara ensam med mig själv. Och är ensam även efter att de andra kommit in. Ännu mer ensam. Men då måste jag dessutom hålla minen. Längtar bort. Längtar hem. Vill inte vara kvar.

Panik av rastlöshet. Kliar överallt. Vill göra något, göra något, göra något. AAAhhh… Grrrr… Fingrarna drar ihop sig till klor som kliar där behån skaver. Kliar, kliar, kliar. Broderar igen. Tills det värker i fingrarna. Kan verkligen inte slappna av. Vill inte slappna av. Måste röra på mig. Blir frustrerad av att bara sitta. Sitta, äta, sitta, äta. Prata. Som ett litet barn på babbelkalas. Måste gå från bordet snart. Orkar inte sitta still. Understimulerad, måste aktiveras. Men vill inte vad som helst. Mycket kräsen. Totalt osocial. Saknar kompetens. Barnsligt barnslig. Önskar mig ett vuxet tålamod, önskar jag kunde prata. Men orkar inte försöka. Känner mig otrevlig. Hatar att hälsa på. Vill hem. Flyr ut på en promenad med bror. Känner mig dum. Dum dum dum dummelidum i huvet. Önskar mig bort. Men ingen verkar höra för jag får minsann vara kvar. Eller så är det någon som straffar mig för att jag bara är så barnslig. Mår illa av mig själv. Men vill bort i alla fall.