lillaannamarias

Pappa gråter

 

Hon ligger där i sjukhussängen. Kroppen är så liten att den knappt syns under alla filtarna som lagts över henne för att hon inte ska frysa. Det är precis så hon vill vara, osynlig. Bara finnas till som en skugga utan att lämna avtryck. Men samtidigt vara annorlunda och speciell. Han sitter i en stol bredvid sängen. De rör inte vid varandra, tröstar inte varandra, vågar knappt se på varandra. Så rädda för sorgen, så rädda för rädslan.

 

Snälla pappa, gråt inte. Jag vill inte att du ska vara ledsen. Jag tänker på dig, tänker så hårt jag kan, vill att tankarna ska nå fram till dig. Det är inte ditt fel, det är bara mitt fel. För din skull vill jag äta, men det går inte. Inte ens du kan hjälpa mig. Jag kan inte, fast jag skulle vilja. De tar mig, tankarna, de mörka. Får mig att bli någon annan.

Hon känner ångesten komma krypande, känner hur den försöker tvinga henne att röra på sig, men kroppen orkar inte lyda längre och hon ligger stilla, utmattad, trött. Handen under täcket söker sig till revbenen. Hon låter fingrarna kräva sig in mellan benen, stryker med handen över de utstående benen. Att känna benen under huden ger en slags njutning. Så härligt, så skönt. Handen vandrar upp till axeln. Känner på hur mager och benig den är. Det finns en liten knöl där, hon vet inte vad det är för slags ben, är inte så bra på anatomi. Men hon vet att hon kan vrida axeln så att det bildas en liten grop under knölen, benet sticker upp ur axeln och hon kan lägga in fingrarna under benet. Hon vet att det ger henne en kick. Hon har aldrig varit med en kille, hon har aldrig smekt sig själv, men att ta på kroppen och tydligt känna skelettet ger henne en njutning som hon tror kan liknas vid sexuell njutning. Så erotisk, så fint. Hon älskar att känna skelettet så nära under huden. Är det sjukt, frågar hon sig.

 

Åh, pappa. Var inte ledsen. Jag älskar dig, jag vill inte göra dig illa. Och jag vet att du älskar mig, du vill mig väl. Men du kan inte hjälpa mig, inte nu. Förlåt mig. Snälla pappa, förlåt.

Hon låter handen sluta sig runt överarmen, den är så smal att fingrarna når runt. Vilken lättnad. Så smal, så tunn. Vad hade hon gjort om fingrarna inte räckt? Hemska tanke. Ångest, ångest. Hon smeker armarna. Känner de mjuka fjuniga hårstråna. De växer där för att hålla henne varm, en uråldrig mekanism, ett sätt att rädda människan från svälten, från kylan, från sjukdomen. När hon först såg håren på sin kropp blev hon äcklad. Hon var hårig, som ett litet djur. Nu fascineras hon av fjunen. Det är lite vackert på något sätt. Små nyfödda barn är fjuniga, nu får hon vara liten igen. Håren är lena och mjuka. Hon tycker om dem.

Pappa. Jag vill vara stark för dig. Du tar hand om mig. Du bryr dig om mig. Jag sviker dig. Jag är en ynkrygg. Jag är en lögnare, en svikare. Jag förtjänar inte att leva. Jag är värdelös. Du är stark. Du är trygg. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte förstå? Inte inse att jag vill bli frisk?

 

Armen utanför täcket. Handen låter hon hänga. Hon älskar vinkeln mellan arm och hand. Hon vänder handflatan uppåt så att hon kan se den tunna, ljusa huden på handleden. Blodådrorna syns tydligt. Blålila, som smala, smala konturer av grenar mot himlen. Huden är så tunn, nästan genomskinlig. Så enkelt att skära ett snitt. Så ömtålig. Handleden är så smal, handen ser så stor ut. Den lilla knölen, benet som sticker ut syns tydligt, det tycker hon om. Hon vänder handleden uppåt. Tittar på knogarna, de sticker upp som små kullar, lite röda lite torra, spruckna. Rör lite på fingrarna, ser hur benen i handen rör sig. Fascinerande. Intressant. Vackert. Blodådrorna är ytliga, ligger liksom ovanpå. Hon rör försiktigt vid dem med andra handen. Trycker in dem i huden och ser hur de ploppar upp igen. Så gjorde hon på farmor när hon var liten. Farmors ådror låg utanpå, nu gör hennes också det. Ådrorna är mjuka, hon tycker om att känna på dem. Hon tycker om att de syns så tydligt, de är så vackra. Fingrarna är smala, lederna ser stora ut eftersom resten är så tunt. Det tycker hon om. Handen blir kall, det är också bra, kylan är bra, den kräver energi. Värmen är motbjudande, att svettas, lukta illa, vidrigt.

 

Pappa, pappa. Jag är så ledsen för allt ont jag gjort dig. Skuldkänslorna trycker ner mig, gör mig tung. Demonerna inne i mig säger att det är mitt eget fel. Ångesten drar mig åt ett håll, skuldkänslorna drar mig åt ett annat. Jag är mitt emellan, jag kommer ingenstans. Jag dras åt två håll och snart går jag sönder. Så bli inte förvånad om jag plötsligt faller ned som en söndersliten trasa. Snart ligger jag på golvet i bitar. Jag hoppas att någon kan laga mig.

 

Hon vill se sjuk ut, sjuk och hjälplös. För ett tag sedan såg hon en film om en flicka som knarkade. Det var vackert på något sätt. Det var sjukt, fult och farligt. Men attraktivt, lockande. Hon tyckte att det var vackert. Så bräckligt. Hon vill se ut så. Som om hon när som helst skulle gå sönder. Vill bli omhändertagen, vill vara liten.

 

Vet du pappa, det är inte jag som gör det här. Det är någonting inuti mig. Det äter upp mig inifrån. Det blir bara skalet kvar av mig. Jag undrar var jag har tagit vägen, vart är jag någonstans? Något stort och hemsk kom och skrämde bort mig, nu syns jag inte mer. Jag famlar i mörkret, hittar inte fram. Kämpar mot det svarta, men det omringar mig, håller mig fast, jag kommer inte loss.

 

Hon har en sond, en slang som ger henne näring genom näsan. Hon har sett hur hon ser ut i spegeln. Hon är ful. Sonden ser konstig ut. Snoret rinner och hon kan inte torka bort det, det fastnar i sonden, äckligt, vidrigt. Slangen är fasttejpad på kinden, tejpen lossnar, krånglar. Det kliar, hon vill slita bort den. Men på ett sätt så är hon stolt över sonden. Hon har blivit så sjuk att hon har fått en sond, det är det inte alla som får. Hon är utvald, hon är speciell. Var tredje timme kommer sköterskan och kopplar en påse med näringslösning till sonden. När vätskan rinner ner genom halsen känns det svalt. Det var lite läskigt i början, men också lite skönt. Inget ansvar läggs på henne, hon får slappna av, de sköter om henne nu. Ingen mat, men fortfarande ångest. Hon är rädd för att näringen ska ta ifrån henne den sjuka skönheten. Rädd för att nästa gång hon studerar sin kropp i spegeln ska hon inte se den lilla fågelungen som hon har blivit. Hon är rädd för att inte längre kunna se att revbenen, rädd för att skulderbladen inte längre ska se ut som små vingar. Ångesten kommer, oron och rastlösheten, förtvivlan och skräcken. Ständigt denna rädsla. Hon skulle vilja dra upp sonden ur halsen så att de inte längre kan hälla näring i henne. Men hon gör inte det. Hon är för rädd för att de ska sätta dit sonden igen. Det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont. Det tog timmar innan de lyckades få ner den, så kändes det i alla fall. Det skrapade och rev, kändes som om hela halsen skulle slitas sönder. Om någon hade frågat henne då, när det gjorde som mest ont, om hon ville ha en smörgås, så skulle hon ha tagit den. Hon skulle ha ätit vad som helst för att slippa smärtan. Som tur var så var det ingen som frågade. Hon skäms för att hon ens tänkte tanken att äta, hon vill straffa sig själv, trycker in naglarna i den mjuka huden på handleden, så hårt hon kan. Det är det enda hon vågar göra. Du är så feg skriker ångesten till henne. Ynkrygg! Men något annat säger att hon borde ha tagit chansen, nu är det för enkelt att låta bli att äta.

 

Rädda mig, pappa! Jag vill inte vara så här. Jag vill inte vara kvar. Jag vill leva. Men det gör så ont. Det river sönder mig. Torterar mig. Stampar på mig. Slår mig. Skriker åt mig. Jag är mörbultad, utmattad. Jag är bara en skugga. Min själ är full av ärr. Jag orkar inte mer. Vill inte finnas till längre.

 

Det finns en del inom henne som säger att hon är sjuk. En del som tänker logiskt och rationellt. Men logik kan inte skapa lycka, logik kan inte skapa det där ruset som hon vill ha, och som det andra en gång gav henne. Logiken kan inte belöna henne och få henne att känna sig duktigt, så där som det andra en gång gjorde. Det där andra är något som inte går att ta på, något som har tagit sig in i hennes hjärna och som straffar henne när hon varit olydig och ätit, men som säger ett litet snällt ord när hon varit duktigt och låtit bli maten. Det där snälla varar inte så länge, det försvinner nästan på en gång, men hon längtar hela tiden efter de där små stunderna när det kommer och hon kämpar för att få känna det igen. Men det andra ställer bara högre och högre krav.

 

Pappa. Jag vill vara med dig. Men jag kan inte. Jag har blivit en fånge. Straffad för allt ont jag gjort. De säger att jag måste vara stark. Du säger att jag måste vara stark. Men jag är svag. Jag klarar inte det här. Jag kan ingenting. Jag är värdelös. De hånar mig. De har genomskådat mig. Jag har ljugit, men de kom på mig. De hemska inom mig vet att jag bara är en bluff, jag kan inte lura dem. Alla andra, alla vanliga, de vet också att jag är en bluff. Jag brukade vara en duktig flicka, men det var bara en förklädnad. Inuti var jag rutten, misslyckad. Nu är skalet borta och alla kan se hur hemsk jag är.

 

Man måste vara målmedveten. Om man ska bli något. Om man ska bli ihågkommen. Då kan man inte ge efter. Man måste ha självdisciplin, följa planen som man gjort upp, planen som leder till framgång. Det var så hon hade gjort. Hon hade viljestyrkan som krävdes, och hon lyckades ta sig enda hit. Hon blev så här smal, så här sjuk. Men sen klarade hon inte längre. Hon skäms för att hon inte stod ut längre. Hon skäms för att hon nu låter dem ta hand om henne. Målet var att bli smalast. Målet var att svälta sig till döds, då skulle hon vara smalast. Ibland tänker hon att målet finns kvar, att hon måste fortsätta kämpa, att hon kan komma igen. Hon vet att hon är sjuk, men ändå förstår hon det inte. Hon vet att hon vill bli frisk, det har de sagt till henne, men hon förstår det inte. Viljan är nog ganska svag, för hon känner inte av den. Hon bara vet att den borde vara där någonstans. För ingen vill ju vara sjuk, ingen vill leva på sjukhuset. Barn vill växa upp, de vill vara stora, vuxna. Det vill ju hon också, eller hur? Det är så de säger, men hon förstår inte. Hon tycker det är bra här. Ibland är det jobbigt, hon får ångest. De är envisa, hon blir arg, bråk och gräl. Men sen är det lugnt. Hon har inga höga krav. Hon vill bara att någon ska ta hand om henne. Hon vill att det ska fortsätta vara så här. Hon vill vara den lilla flickan. Det lilla barnet. Hon vill slippa växa upp, slippa allt ansvar, slippa allt arbete. Fast hon är flitig och hon gör allt hon måste göra. Det är bara här, där de förbjuder henne att arbeta som hon kan slappna av. Här kan hon tillåta sig att vara ledsen och trött. Varför kan hon inte få stanna här.

 

Mamma. Kan du säga till henne att jag älskar henne också? Kan du göra det, pappa? Hon blir så ledsen när jag pratar med henne. Och jag blir ledsen när hon blir ledsen. Jag vill be er om hjälp. Men jag får inte. Jag vågar inte. Ångesten håller mig tyst. Kan du läsa mina tankar? Kan du förstå att jag behöver er fast jag inte säger något? Kan du förstå att jag älskar er fast jag är tyst? Fast jag bara bråkar med er? Fast alla ord jag säger blir elaka? Jag försöker förklara, men det blir bara fel. Det blir bara gråt. Alla missförstånd förstör. Vi är som två klippor. Det är en ravin emellan. Där finns en smal bro. En bro som tankarna kan vandra över.  Men missförstånden tar bort stegpinnarna, en efter en. Mina tankar kan inte längre nå fram till er, jag kan inte göra mig förstådd. Jag blir ensam. Jag finns bakom en glasruta. Försöker skrika, men ljudet når inte fram. Snälla, försök att förlåt mig. Även om jag inte kan göra något. Jag kanske borde dö. Det kanske vore bättre, då skulle ni slippa oroa er. Jag är ju bara till besvär. Jag bara förstör. Fast ni kanske skulle bli ledsna.

 

Hon lever i en dimvärld, hon är inte riktigt levande. Hon är vid liv men ändå inte levande. Ibland tänker hon på döden. Hon undrar vad som händer sen. Blir det mörkt och svart? Kommer ångesten att finnas kvar? Kommer hon att bli fri? Ibland tänker hon på sin begravning. Skulle det komma mycket människor? Skulle de vara ledsna? Skulle de gråta? Skulle de förstå vad de hade gjort? Hon vill att de ska minnas henne. Hon vill att de ska tycka synd om henne och ångra sig. Eller vill hon det? Egentligen vill hon inte göra någon illa? Hon vill bli omtyckt, hon vill göra de andra glada. Men de gjorde henne illa. Hon vill vara snäll, men de lät henne inte vara det. Hur skulle det bli om hon försvann? Skulle de märka det? Kanske vore det bäst om hon försvann. Kanske hade det varit ännu bättre om hon aldrig funnits. Då hade det inte kunnat bli så fel. Då hade det aldrig blivit så här. Inget lidande, ingen skräck, ingen fruktan, ingen ångest. Ingenting.

 

Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.