Dagbok 090630
På promenad
Beroende av promenader. Addicted to walks. Det är jag. Upptäckte det förra helgen. Eller senare. Eller tidigare. Har kanske alltid vetat det. Älskar att gå och allting bara flyter av. Rensa tankarna.
När ångesten kommer och klorna griper efter mig så kan jag fly ut på en promenad. Försvinna från allting.
Avkoppling. Bortkoppling. Dämpa dåligt samvete. När allting annat snurrar kan jag gå rakt fram.
När det liksom bara kliar i benen och allt jag vill göra är att hoppa runt och bara skrika och gråta och få ur mig allt. Promenader är lite mer civiliserat, men har samma effekt (tror jag).
En liten stund, det räcker. Och sen klarar jag mig. Överlever en stund till. Orkar lite till.
Men promenaderna skrämmer mig lite också ibland för det finns så många hemska, jobbiga minnen som jag inte vill minnas (eller bara ibland för att gräva ner mig i elände) men som ändå alltid kommer och slår klorna i mig och håller mig kvar i ett förflutet som jag vill skaka av mig men som sitter kvar på mina axlar som en tung, tung mantel.
Längtar bort. Längtar hem. Som vanligt.
