lillaannamarias

Dokumentera allt, radera

Det är dagen efter studenten. Känner av en svag, ilande huvudvärk, men ignorerar den. Min dag var igår och nu är det lillebrors tur. Han ska sluta femman och självklart följer storasyster med för att titta på de söta ungarna. Morgonen inleds med spöregn, perfekt. Nästan punkt på otursprogrammet är att glömma paraplyet. Vänd och hämta. Väl framme vid kyrkan ligger inte blommorna till fröken i bagageutrymmet som alla trodde, de ligger kvar på diskbänken. Snälla storasyster erbjuder sig att köra hem och hämta medan pappa och bror traskar in i kyrkan för att avsluta skolåret. Det är med viss lättnad jag kör därifrån, mina musikaliskt skolade öron och mitt studentfirade huvud gör nog bäst i att skippa falsksjungande lågstadiebarn, men det vore ju pinsamt om jag missade lillebror.

Kör hem, kör tillbaka. Parkeringsplats? Inte en chans, får köra långt, långt bort och sen springa långt, långt i ösregnet för att komma till kyrkoporten. Så fort jag kommer in hör jag sången som brorsan övat hemma i en evighet och jag rusar fram mot mittgången för att titta. Men det kunde jag ju glömma, gången är nämligen proppfull av fotograferande och filmande föräldrar som ska dokumentera varenda minut av de små livens framförande. Jag ser inte ett smack förutom massor av bakhuvuden på stolta släktingar. Ja, det lät ju i alla fall ganska skapligt, bättre än lärarkören som sjöng en stund senare. Men det var ju tråkigt att jag inte fick se min lilla bror.

Allt detta fotograferande verkar ha stigit folk åt huvudet. Min käre far, som lyckats roffa åt sig en plats på en kyrkbänk berättad med chockerad röst att på en gång vid första sången invaderades mittgången av föräldrar som ville föreviga varenda minut av denna skolavslutning. Själv satt pappa kvar på sin bänk eftersom han totalt glömt bort att han hade kameran i fickan och dessutom kände sig lite avskräckt av denna hysteri som närmast kan liknas vid ett paparazziuppbåd.

Min idé är att det är all denna nya teknik som skapat detta fenomen. Med en analog kamera kunde man bara ta några kort, och därför var man mån om att invänta det rätta tillfället. Med den digitala kameran kan miljoner bilder knäppas och varenda onödigt ögonblick kan därmed dokumenteras. Men glömmer vi inte något där? Var tog det mänskliga minnet vägen? Har det ersatts av hårddiskar på datorer? Vi fotograferar allt och glömmer närvara i nuet. Och alla bilderna tittar man på ett par gånger på den lilla skärmen på kameran, de förs över till datorn och glöms bort. Eller så sprids de på Internet, blir sedda några gånger och faller sedan i glömska. Det är heller ingen som kommer ihåg själva skolavslutningen, för alla var så upptagna med att fånga den perfekta bilden, och ju fler man tar desto större är chansen att bilden tagits.

Min poäng är, att kanske är det bättre att bara leva i nuet utan att anstränga sig så mycket för att skaffa minnen, för man minns i alla fall. Sen tycker även jag att det är roligt att fotografera, men jag försöker att göra det med måtta, så att inte själva upplevelsen förstörs av att den måste dokumenteras.