lillaannamarias

Jag tänker att jag borde vara mer politisk. Bry mig om vad som händer, vad som bestämms, inte vara så passiv, inte bara acceptera. Men ja, det är svårt. Jag vet inte. Eller jo, jag kanske vet. Vad som händer. Men inte vad som är rätt, vad jag tycker. Jag vet att jag är vänster. För jag är en sann humanist, jag tror på jämlikhet. Jag är feminist, jag är miljöfreak. Men jag tror inte syndikalistiska ungdomsförbundet, för jag vill betala.

Jag är politiskt korrekt. Jag är bra på att få dåligt samvete. Jag vill bry mig om allt och alla. Jag vill alltid göra rätt. Men jag kan i alla fall skratta åt mig själv. För att jag är så... jag. Så överdrivet försiktig, så naiv. Jag vet att världen är ond, men jag kan inte låta bli att tänka att den är god i alla fall. That's what I like about me.

Jag är, fast jag är politiskt korrekt och naiv och självförminskande, fruktansvärt narcissistisk. Jag har hittills börjat varje paragraf och i stort sett varje mening med ordet jag. Jag är nästan skrattretande. Tycker jag själv. Men kanske är det för att jag känner mig själv lite för väl. Eller för dåligt. För nära.

Jag tycker om att vara lite djup. Men på ett lagom inskränkt sätt. Jag tycker inte om att namedroppa, för jag är skitdålig på det.




Poeten kan inte förändra världen, fastän han vill. Fastän han står på scenen och skriker ut sitt budskap tills rösten skär sig. Maktlöshet, gör världen passiv.