lillaannamarias

Jag funderar allvarligt på att skriva till Linda Skugges sida i Icakuriren (ja, jag läser Icakuriren och jag älskar Lindas tonårspeppsida). Så här ska jag skriva:

Hur blir man kär
Hej Linda!
Jag är snart tjugo år och jag har aldrig varit kär. Jag vet inte om det är onormalt eller inte, men för mig är det fruktansvärt jobbigt, frustrerande. Jag har aldrig känt något litet pirr, jag vet inte ens om jag gillar killar eller tjejer. Så min fråga till dig är, hur gör man fr att bli kär?
Jag har alltid varit en väldigt ensam tjej, men det börjar bli lite bättre nu. Jag försöker träffa vänner, jag försöker gå ut, vara med på olika aktiviteter och så. Och det går ganska bra tycker jag. Men jag träffar ju ingen! Jag får en del vänner, en del riktigt bra vänner, men jag vill ha något mer.
När jag var tretton blev jag sjuk i anorexi. Det påverkar fortfarande hela mitt liv. På grund av anorexin fick jag liksom ingen pubertet (både fysisk och psykisk). Nu är jag i princip frisk, så frisk som jag kan bli. Men jag är rädd att sjukdomen kanske gjort så att jag inte fått några hormoner, så att jag inte kan bli kär.
Jag har aldrig kysst, aldrig hånglat, aldrig haft sex. Jag känner mig som ett missfoster när jag pratar med mina kompisar om deras relationer. Det känns som om jag har en tolvårings erfarenhet. Jag känner mig så fruktansvärt tragisk, och det är något jag aldrig planerat att vara.
Kanske är det mitt eget fel. Kanske är jag så upptagen med att vara den duktiga flickan med prestationskrav upp till hårrötterna. Kanske är jag så inne i min egen värld att jag inte märker människorna runtomkring mig. Fast jag tror inte riktigt det. För jag brukar ju få vara den där lyssnarkompisen, som får höra om allt strul med Sandras kille och om bråket mellan Jessika och Sara. Och jag brukar tänka att jag är ganska bra på att läsa av känslor, det är sånt man blir när man ägnat halva livet åt att ha dåligt samvete för att man orsakat sin familj hemskt mycket smärta genom att svälta sig själv, och alltid märker när någon är arg, ledsen eller upprörd (och alltid anklagar sig själv för det trots att man vet att man knappast är centrum för allas uppmärksamhet och knappast den enda orsaken till att folk mår dåligt).
Snälla, hjälp mig med något litet litet råd om hur jag kan bli kär, jag är desperat. Det är inte så att jag har jättebråttom att bli av med oskulden eller så, jag är nog ingen sån tjej. Det skulle bara sitta så himla fint att få vara lite kär. Att få hålla någon i handen, att få ha ett sånt där fånlyckligt leende på läpparna.
Förresten Linda, så måste jag ju skriva att jag älskar din sida och det du skriver. Jag håller inte alltid med dig men det är så skönt med någon som vågar säga andra saker till tonåringar än de vanliga gamla klyschorna. Du är grym.
Massor av kramar Anna



(En annan tanke jag har om mig själv (en tragisk): Jag är jättebra på alla sätt och vis. Jag är intelligent, kreativ, allmänbildad etc. Problemet är att jag är det hela tiden. Det finns bara en Anna, en dag-Anna. Som gör allting rätt, det finns ingen natt-Anna som strular till saker ibland, som kan slappna av och bara vara. Jag tror hon skulle behöva finnas.)