Den anorektiska stegräknaren
Det hela började med att jag åkte tåg. Jag tycker mycket om att åka tåg, det är psykiskt avkopplande att känna att man är i rörelse trots att man inte rör sig, att känna att man är på väg någonstans (en känsla som kanske kan diskuteras vidare efter att jag tagit mig igenom hela denna tänkta text). Ytterligare en bra grej med att åka tåg är folket. Det finns så mycket människor att titta och lyssna på. Så många bra bilder och ord att snappa upp. Just den här tågresan resulterade i avlyssnandet av ett samtal där bland annat begreppet ”Den Anorektiska Stegräknaren” myntades.
Som kanske framgår av uttrycket var de talande inte särskilt positiva till denna lilla mojäng. Visserligen var det inte mycket utöver det geniala epitetet som sades om den, men det i sig säger ju desto mer.
Jag kan bara hålla med. Nu är väl stegräknare i dagsläget totalt ute, sååå tjugohundra… åtta (maybe?). Men det var ändå bara ett par månader sedan ett par vänner till mig upptäckte att de båda hade samma stegräknartävling på jobbet och gemensamt kunde ta en omväg hem mitt i natten för att hjälpa upp statistiken lite.
Som om människovärdet räknas i antalet steg du kan ta på en dag, en vecka, en månad. Jag kan lätt konstatera att det mest effektiva då är att ta pyttesmå steg. Smartast är kanske att linda fötterna – tänk på liljefötterna i forna Kina. En guldlilja skulle då vara en fot på tolv centimeter (med reservation för att jag inte kommer ihåg det exakta måttet, men det ska ge dig den där WHAT!!-känslan). Det innebär att varje steg är en plåga, och att det måste vara extremt kort för att det över huvud taget ska fungera. Ett vinnande koncept i stegräknartävlingen.
Den Anorektiska Stegräknaren. Det finns något mer i det där. Uppenbarligen är folk tvungna att redovisa allt de gör (ingen ny upptäckt för alla er som någon gång besökt exempelvis Facebook). ”Jaha, jag tar minsann x tusen steg per dag, visst är jag duktig!” Okej, det finns väl något gulligt optimistiskt i att se varje steg som ett framsteg, men varenda liten grej är väl inte så märkvärdig? Allting kan inte dokumenteras, allting kan inte betraktas som en vinst. Det är som när självklara rättvisor framhålls som något exceptionellt och fantastiskt (typiskt att jag inte kom på något exempel här, men valfri jämställdhetsjox kan nog stoppas in här).
Som en parentes kan ju uttrycket Anorektisk Stegräknare också appliceras på det här fenomenet att alla tekniska apparater ska göras små, vilket sen slår över till det motsatta och allting blir sjukt stort. En diskussion som jag egentligen är helt ointresserad av, för jag hatar alla tekniska apparater, och ännu mer hatar jag människor besatta av tekniska apparater, och hur de pratar om sina fantastiska prylar och hur många bra och smarta saker de kan göra, och hur de går omkring med sina touch phones, som jag och min bror med dålig humor kalla fån-touch.
Kvantitet för kvalitet. Så är det. Tydligen. Det som räknas. Små, små steg. Så många som möjligt, inte stora, inte världsomvälvande, inte betydande, men mängden. Det finns något gulligt optimistiskt i det. Jag har svårt för optimister för de är så glada och de fattar uppenbarligen inte att världen suger.
Ja, vart ville jag då komma med den här texten? Antagligen inte så långt, om jag haft en stegräknare hade jag säkert haft enormt dåligt samvete för jag har under hela dess tillblivelse suttit extremt stilla. Inte ett steg att räkna.
