lillaannamarias

Det var faktiskt kul

Våndades inför studenten. Inför festen. Inför avslutningen. Inför folket, vännerna, tårarna, avskedet, glädjen, skratten. Särskilt det där sorgliga. Bland det mest sorgliga och patetiska och ensamma jag någonsin sett är ensamt studentfirande. Efter all uppståndelse. Efter utspring och betygsutdelning. När man ska hem. En ensam student i en bil eller på en motorcykel eller vad som helst. Det ser så sorgligt ut. Ett krystat leende och en hand som krampaktigt vinkar. Eller en student som ensam cyklar, går eller åker buss hem efter allt det roliga. Det ser så sorgligt ut. Och jag var rädd för det.

Sen kändes det lite som inför födelsedag och alla andra stora fester, du vet. Jag visste att det skulle kännas jobbigt. Det skulle bli så där pinsamt tyst. Jag skulle inte veta vad jag skulle säga. Jag skulle få dåligt samvete för att de andra hade tråkigt. Jag skulle känna mig värdelös som totalt saknade social kompetens. Jag skulle önska mig långt, långt bort. Jag tänkte att jag vill inte ha någon fest, jag vill inte ta studenten. Jag vill fly, gömma mig under täcket och komma fram om en lång, lång stund. Samtidigt skulle jag bli ledsen om ingen kom, eller om några inte kom, om de inte tyckte att jag var tillräckligt viktig. Jag ville ju egentligen att de skulle komma. Samtidigt som jag ville att det bara skulle vara över.

Men det var faktiskt kul. Det var en fin avslutning. Jag fick vara lite i centrum. Jag fick synas. Och då blev jag ju glad, fast det var jobbigt och pinsamt och jag ville gömma mig. Och det var faktiskt min dag. Sen var det en rolig fest. Det var massor av folk och jag blev glad. De tänkte på mig. De brydde sig om mig. Det kändes bra. Och Linnéa, min älskade ängel, jag blev så glad när du kom. Det fick hela kvällen att bli underbar, jag älskar dig. För det är ju lite roligare om det inte bara är släkt, utan vänner också, så att jag vet att jag faktiskt har några vänner, även om det oftast inte känns så. Du fick mig att lysa upp och blomma, bli glad, hitta den där glöden som jag trodde hade slocknat. Och vi pratade och vek servetter. Och tittade på mina skor och mina klänningar. Och jag fick presenter. Och maten blev bra. Och jag hade roligt.

Sen var det det här med krogen. Jag liksom lovade att jag skulle med till Palace. Det var svårt att göra något annat när alla kramades och frågade om jag skulle med. Till och med M och M. Så jag sa att jag skulle med fast jag visste att då på kvällen skulle jag vara jättetrött och verkligen inte vilja. Fast det gick ganska bra. Och nu har jag varit ute också. Det är väl kanske en erfarenhet. Jag drack inte. Men A:s bror köpte sprit till hela klassen för många tusen kronor och jag fick fruktansvärt dåligt samvete fast jag inte drack av den och fast han är en vuxen människa som kan bestämma över sig själv och fast han kanske bara var en snäll bror som vill göra det för sin lillasyster. Men jag är ju expert på dåligt samvete. Och jag dansade. De andra blev berusade av spriten, jag blev berusad av dansen. Jag kunde (nästan) glömma allt för en stund och bara röra mig till musiken, fast det egentligen var världens skitmusik som jag aldrig skulle ha lyssnat på annars. Men en timme räckte.

Antiklimax. Dagen efter. Regn, regn, regn. Vädret ser ut ungefär som jag känner mig. Grått. Och jag är så trött, men jag orkar inte vila. Och jag måste göra något, men jag orkar inte. Och nu sitter jag här med min nya dator och min nya kamera som jag blev jätteglad för (och så klart fick lite dåligt samvete för eftersom det var så dyra presenter) och jag orkar inte vara glad längre. Orkar inte sätta mig in i allt. Och jag sitter här med smycken och prydnadssaker som jag verkligen inte vill ha, fast det kanske är fint, eller fult eller nåt, men som jag inte kommer byta fast mamma har sagt att det är okej och att den som ger presenten inte blir ledsen om man byter för det tror jag att man blir i alla fall och som kommer ligga någonstans långt in och ge mig ännu mer dåligt samvete. Rastlös, velig, trött, panik, ångest, lite kvävt skrik och lite gråt, som vanligt.

Vanlig vardag, eller nåt. Men aldrig mer vanligt. Aldrig mer gå till skolan. Vad ska jag göra. Hjälp. Snälla. Panik, som vanligt. Och jag önskar att jag kunde ha ett år kvar. Så att jag kunde bli lite mer redo. Lite mer flygfärdig. Lite mer uttråkad. Lite mer sugen på förändring. Vad ska jag göra nu?

Slog något slags rekord. Bäst betyg och mest poäng någonsin. Rektorn skakade hand och till och med avdelningschefen sa grattis. Det kändes lite bra, men lite patetiskt, har jag verkligen inget liv? Ja, jag kan åtminstone plugga, men det kanske är allt jag kan? Kommer jag att klara mig i den riktiga världen? Där det inte finns snälla lärare som instinktivt verkar tycka om mig. Klarar jag konkurrensen? Klarar jag kraven? Tvivlar. Tvivlar mycket.

Men nu är det sommar. Då ska man vara glad. Jag är glad. Jag är glad. Jag är glad. Kanske.

Och det var ju faktiskt kul.