Dagbok 090517

Vem är jag?

 

Från igår:

Det blir så hela tiden. Överallt. Det spelar ingen roll. Var, när, hur. Det här med ensamhet alltså. Jag längtar. Vill vara någons vän. Men klarar inte av det. Oavsett om det är på en danslektion, på nätet, i skolan, när någon kommer nära försvinner jag. Drar mig in i ett skal, vägrar säga mer. Är det det som kallas integritet? Snarare eremit, frånstötande, motbjudande. Det känns lagom svårt att vara halvanonym och skriva i en dagbok för någon som inte riktigt är någon särskild.

 

Längtan efter att bli sedd och omtyckt får mig att göra saker som jag egentligen inte vill. Jag blir någon jag egentligen inte vill vara. Jag känner mig överkörd av mig själv. Jag känner mig som en överkörare. Jag vill inte.

 

Men vem är jag? Är jag bara den kärlekstörstande? Den längtande? Eller den som inte vill? Anna går i skolan. Är duktig. Alltid, jämt. Skrattar lite ibland. Drar sig ändå undan. Lite udda, lite annorlunda. Lite osynlig, men inte som förut. Anna hemma. Undviker konflikter, råkar ut för dem ändå. Gör så ont. Känner att allt är mitt fel. Mammas huvudverk, broderns tandläkarskräck, finanskrisen, världskrigen, svälten. Allt är mitt fel. Anna dansar. Pratar lite ibland. Koncentrerad mest hela tiden. Anna spelar flöjt. Så professionellt. Skönt att slippa kallprat och allt personligt. Saknar kanske ändå något. Men Björn är bäst. Anna på Sensus. Pratar, det är skönt, orden kan komma ut, slappnar av lite, några kompisar, inga vänner. En annan sorts vänner, vänner att prata djupt med, överanalysera, reflektera, imitera. Anna skriver. Skriver, skriver, skriver. Orden vill ut. Vill aldrig ta slut. Bara ibland. Lite prestationsångest. Men mest skönt.

 

Så vem är jag? En teater, mängder av roller. En enmansshow vid namn Mitt liv. Jag spelar alla roller. Kan bli lite förvirrad. Kan aldrig riktigt slappna av. Känner att jag aldrig är jag. Men vem är jag?

 

Kände för att vara lite djup. Panik, panik. För inget särskilt. Livet, eller nåt. Längtar lite bort. Längtar lite hem. Vanlig söndagsdepression. Fast inte så farlig idag. Är distraherad.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0