Dagbok 090523
Multipla personligheter
Ibland tror jag att jag lider av någon sorts personlighetsklyvning. Jag skrattar, studsar, flyger fram. Svävar över marken. Leker med livet. Som små bubblor i Lokaflaskan. Idéerna sprutar ut ur mina öron. Jag kan inte hejda mig själv. Som ett tåg vars förare tagit en tupplur och drömmer söta drömmar. Så plötsligt. Pang. Rakt in i bergväggen. Jag ligger på sängen och gråter. Min glädje behöver respirator för att ens kunna överleva. Där ligger den och maskinerna bredvid piper. Skrattet blev överkört av tåget. Likaså självkänslan, tilliten, förtroendet. Kan inte lita på någon, allra minst mig själv. Ett monster huserar i min kropp. Får den att göra saker den inte vill göra, får mig att tänka tankar jag inte vill tänka.
Varje stund, varje minut av mitt liv har sin egen Anna. Varje person jag möter, varje situation har sin egen Anna. Jag blir alldeles yr i huvudet. Vet inte vem jag är. Så förvirrad och vilsen. Och ingen som kan hjälpa mig.
Kanske är det hormoner. Kanske är det åldern. Kanske är det jag som är onormal.
Jag tror att den sjukdom jag lider av kallas ”att vara människa” eller ”att leva”. Det är en obotlig sjukdom. En dödlig. Svårdiagnosticerad? Ibland. Den sprider sig som en pandemi. Antibiotikaresistent. Ärftligt. Autoimmunt.
Jag kommer förhoppningsvis inte bli frisk på länge.
