lillaannamarias

Flytta?

Ikväll ska vi titta på ett hus. Jag vet inte om jag vill. Om jag vill flytta. Mamma och pappa och K och A verkar så engagerade. Jag hänger inte med. Helt plötsligt blev allt så seriöst. Pappa brukar ofta titta på husannonser och så, och prata om hur husen ser ut, trevligt läge, renoveringsobjekt och allt det där. Men nu är det liksom på allvar.

Jag har bott på samma ställe sen jag föddes. Då kanske det är dags att byta miljö. Men nu ska jag väl ändå flytta hemifrån snart. Vill jag inte ha allt det vanliga och invanda att komma hem till då? Känner mig så egoistisk.

Orkar inte riktigt bry mig. Det är så mycket på gång just nu, jag kan inte koncentrera mig på ytterligare en sak. Orkar inte ta ställning.

Och så det här med att flytta hemifrån. Vissa stunder vill jag inget hellre. Jag är så trött på alla som inte släcker lamporna på kvällen, så att jag måste vakna på natten för att släcka. Jag är så trött på alla som lägger saker på fel ställen. Jag är så trött på att aldrig få ta plats, aldrig få bestämma, aldrig få vara ensam, aldrig få göra det jag vill. Vill vara fri, vill ta kontroll. Samtidigt är jag rädd. Skulle jag klara av att vara ensam? Skulle jag fastna i mörkret? Kan jag ta hand om mig själv? Är jag frisk? Rent ekonomiskt: har jag råd?

Panik, panik. Varför måste jag välja hela tiden? Varför kan inte allt bara flyta fram som en liten barkbåt i strömmen? Varför måste allt vara så svårt. Jag hatar val, hatar att välja bort. Ta ställning.

Fast jag tycker nog att det är lite spännande med huset också. Mamma och pappa har pratat så mycket om det. Det hemska rutiga plastgolvet med psykedeliskt, epilepsiframkallande mönster i alla tänkbara färger. Marmorimitation överallt. Grekiska väggmålningar. Så fult så det är inte sant. Jag måste bara se det. På sätt och vis vill jag att det ska vara så fult, kanske lukta lite mögel också, så att flytten inte blir av. Ändå känns det som om det skulle vara lite roligt att inreda och göra i ordning ett nytt rum. Jag gillar ju sånt. Nya möjligheter.

Jag är lite rädd. Som en blomma som slits upp med rötterna. Vet inte åt vilket håll jag ska vända mina blad för att få solljus och näring. Blir så förvirrad av alla lampor runtomkring. Varför kan jag inte vara en sån person med intuition? Som bara vet vad som är rätt? Finns det såna människor? I så fall vill jag vara en av dem. Ibland verkar det som om alla är osäkra. Alla mår dåligt. Jag ville tro att det bara var jag, då hade jag haft något unikt. Men jag är inte ensam. Kanske är bra i och för sig. Ser ni? Jag kan inte ens bestämma mig för en sån sak. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Panik, panik.