lillaannamarias

Minnesstund

Innan hade jag en fruktansvärd huvudvärk. Jag ville inte säga hej då. Ville ha dig kvar. Ville inte acceptera. Saker som det här händer inte.

Jag såg dödsannonsen i tidningen för några dagar sedan. Christelle. Din dotter skulle ha hetat Christelle. Så vackert. Gud, så söt hon hade varit. En sån där unge som man bara vill äta upp. Och hon fick aldrig ens födas.

Vi hade en minnesstund på skolan idag. Det var många som sa så fina saker om dig, men jag orkade inte säga något. Det blev liksom för tungt. Det kändes som om mina tankar vandrade runt i ett djupt träsk, varje steg, varje tanke var ansträngande att tänka.

De berättade om minnen, och jag kunde bara gråta. Du var aldrig lagom. När du var glad så var du sprudlande, skrattande överlycklig. När du var arg så var du jävligt förbannad. När du var ledsen så grät du.

Jag visade Valarie skorna jag köpte i Barcelona på förmiddagen. Då tänkt jag på dig. Du älskade skor, som jag. Men du fick aldrig se mina Barcelonaskor. Du hade älskat dem.

Du hade drömmar. Man brukar säga att det är aldrig för sent, nu är det det. Du var aldrig rädd att säga vad du tyckte. Jag önskar ibland att jag också kunde göra det.

Jag skulle nog vilja gå på begravningen. Men jag vet inte om jag vågar. Jag kände dig ju inte riktigt på det sättet, kanske. Jag är rädd för att störa, för att vara fel. Är jag egoistisk om jag vill ta en sista minut av din icke-tid för att säga adjö? Men hade du inte varit glad om det var mycket folk på din begravning? Om jag vore död hade jag velat att det var det, eller kanske inte, då hade det ju varit fler ledsna. Åhh, jag vet inte. Allt är bara svårt och tungt och jobbigt. Jag är så trött av allt gråtande. Jag saknar dig.