Dagbok 090322

Mitt liv

 

Tänk dig den varmaste sommardagen för nästan nitton år sedan. Och du föds en månad för tidigt och är alldeles blå i ansiktet och har mössa för att hålla värmen och får ligga en stund i kuvös.

 

Tänk dig två år senare och det kommer en bror och du blir storasyster och många år efteråt när du har läst för många psykologiböcker tänker du att det är därför du alltid måste vara duktig och ta ansvar.

 

Du är fyra och fem och sex år och du går i skogen med dagis. Och alla barn börjar springa och dina gummistövlar är så tunga att du knappt kan lyfta fötterna och du hamnar alltid sist.

 

Du är sju år och det kommer en ny bror. Du är ganska avundsjuk på honom men älskar honom ändå och du överlever.

 

Du går i skolan och älskar att lära dig men du är ganska rädd och för det mesta tyst. Och du ser hur den tuffa slår den töntiga och du tittar och vågar inte säga något och allt är nog ditt fel.

 

Du är nio år och du träffar Björn och han lär dig spela flöjt. Han hjälper dig att hitta tonerna, rytmerna, musiken, glädjen.

 

Sen är du tretton år och du träffar Ulla. Du trodde kanske att du redan hade dem, men Ulla lär dig hitta ännu fler. Bilderna. Hon lär dig se färgerna, formerna, bilderna, världen.

 

Men tretton är ett oturstal och snart kommer mörkret. Anorexin kommer och river sönder dig och bygger murar mellan dig och alla andra och du är ensam, ensam, ensam.

 

Men molnen skingras till slut och solen går upp och allt blir lite bättre.

 

Du är femton år och hittar en annan identitet, en roll, en pjäs, en teater. Du står på scenen och du blir någon annan, någon som vågar allt du inte vågar själv.

 

Du är sexton och sjutton och arton år och du är ganska glad. Men kraven och stressen, och kraven och stressen. Och valen. Och du vill göra allt.

 

Du är arton år och hittar orden. Du skriver och skriver och allt liksom lättar.

 

Tänk dig att du är ganska ensam och längtar lite efter någon. Tänk dig att du har drömmar som flyger luftballong. Tänk dig att ångesten kommer ibland men inte så ofta längre. Tänk dig att du lever ett liv. Mitt liv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0