lillaannamarias

Kom över det

Jag är en sån person som går och grubblar på saker som hänt hur länge som helst. Jag är aldrig nöjd med något jag gjort och tänker alltid att jag kunde gjort det mycket bättre. Jag kan gå i flera dagar och gräma mig över ett litet ord som jag sagt, eller inte sagt. Och det gör mig galen. Att aldrig bli fri från det förflutna, aldrig kunna säga att gjort är gjort. Varför gör jag så? Varför är jag aldrig nöjd? Varför har jag alla dessa krav på mig själv? Varför måste jag vara perfekt?

Att inte vara nöjd med att göra något bra, utan alltid kräva att jag ska göra det bäst, innebär det samtidigt att jag nedvärderar andras prestationer? Jag vet att jag är duktig. Jag har alltid varit den duktiga dottern som hjälper till. Jag har alltid varit den duktiga skoleleven med alla rätt och högsta betyg. Jag har alltid varit aktiv och engagerad i allt och alla. Genom att inte vara nöjd med mig själv, trots att jag rent objektivt kan se att det jag gör är bra, innebär det att jag anser att alla andra som inte är lika flitiga och presterande är sämre? Jag tror inte det. Jag kräver inte att någon annan ska göra något perfekt för att den personen ska vara bra. Men om jag betraktar mig själv som värdelös när jag har två fel på ett prov, då borde väl det innebära att de som har fler fel är ännu sämre? Men, nej! skriker någon inom mig, det är ju jag som är sämst. Men på ett sätt ser jag kanske ändå ned på alla andra, jag litar inte på att någon ska klara av att göra allt lika bra som jag, därför begär jag inte det.

Varför måste just jag vara bäst på allt? Varför måste just jag vara en övermänniska? Det är ju helt absurt. Åh, det här är ju helt sjukt! Var kommer alla krav ifrån? De får mig att må så dåligt. Ibland vill jag bara dö. Det känns som om en ångvält kör över mig, fram och tillbaka för att verkligen trycka ned och mosa in mig i asfalten. Kan den inte bara lämna mig ifred?

Tänk vad mycket bra tankar jag skulle hinna tänka om jag inte ägnade så mycket tid åt att grubbla åt alla pyttesmå misstag som jag någonsin gjort. Tänk vad mycket roligt jag hade haft. Tänk vad jag kunde ha njutit av livet. Jag vill ha någon som kramar mig och kan trösta mig och säga att jag är bra. Fast jag vet att jag kommer ändå inte tro på det.

Det är det här med självkänsla, jag vet det. Och jag vet att det är ett problem. Jag vet att det hindrar mig, det låser in mig, det trycker ned mig, det stänger in mig. Det får säkert andra att må dåligt också. Alla dessa krav får mig att bara tänka på mig själv, hindrar mig från att se andra människor. Jag antar att det ibland får mig att bete mig vidrigt, jag vet inte för jag är så inne i mina egna tankar. Jag tror att jag är efterhängsen, ignorant, nedtryckande, irriterande, slemmig, ful, elak, egoistisk, pessimistisk, klagande, arrogant… Listan blir hur lång som helst. Jag vill ju bara bli omtyckt, älskad.

Varför är det så viktigt att vara lyckad? Varför mäts mitt värde i prestationer? Jag törstar efter bekräftelse, men när någon säger att jag är bra så håller jag för öronen och övertygar mig själv om att det är en lögn. Varför kan jag inte lita på någon? Varför blir allt jag gör bara fel? Finns det ingen som kan hjälpa mig? Herregud, vad rörigt och snurrigt allt blir. Jag vill bara lägga mig ned så att alla tankar kan sjunka till botten och gömma sig och glömmas. Jag vill vara ifred, men jag vill inte vara ensam.