lillaannamarias

Minnen och vackert väder

Ibland känns livet ganska bra. När det är soligt och fint väder. När man har fått ett jobb (ingen vidare lön, men lite kulturpoäng får man väl om man jobbar som bokrecensent?). När lovdepressionen ännu inte dykt upp. När livet tycks vara en perfekt blandning av greppbarhet och vision.

Klippte till min lillebror igår. Hans hår alltså. Übersnälla, duktiga, präktiga Anna skulle aldrig slå en bror på riktigt. Är ganska nöjd med mitt verk. Han ser nästan ut som en tjej bakifrån, men tänk inte så inrutat, tänk individ inte kön. Vågar inte säga att han är söt och ser ut som Kristoffer-Robin.

När jag var liten gick jag påskkärring. Har alltid älskat att klä ut mig, spela teater, vara någon annan, någon som inte är blyg och tyst och försiktig. Med värsta bästa utklädnaden blev kung på Blåkulla. Men grannarna fattade inte alltid det. En skrattande gubbe tog en av mina maskrosor och smetade gul färg på min arm och skrattade. Måste varit ett riktigt trauma för jag minns det än. När vi genade genom hagen fastnade de långa kjolarna i taggbuskarna och det tog oss en evighet att komma därifrån fast omvägen bara tog tio minuter.

Jag vill skriva ner alla mina minnen. Ibland är det som om jag fortfarande var sex år, allt finns kvar. Skräcken, gråten, skrattet, skammen. Jag längtar inte tillbaka men saknar världssynen ibland. Jag vill leva sådär mitt i nuet, inte många år framåt. Fast perspektiv är ganska bra, då behöver man inte överanalysera och man behöver inte gråta över ett litet ord.