lillaannamarias

Stort och smått

Varför blir roliga saker så jobbiga? Varför kan jag inte ha så där superkul som alla andra verkar ha? Åtminstone ibland. Varför har jag dåligt samvete vad jag än gör?

Jag vill göra saker som jag tycker om. Men då känns det som om jag sviker någon. Jag vill skriva. Det är min dröm. Jag vill skriva en bok. En bok som alla läser. Något stort. Men då känns det som om jag kommer glömma bort allt vanligt. Allt det där lilla, som ändå är så viktigt. Jag längtar efter att göra storverk. Jag vill göra skillnad. Men vad är egentligen viktigt? Alla säger att familjen och vännerna är viktigast. Men jag har inga vänner. (Så känns det i alla fall, jag känner hur många människor som helst, men det är bara ytligt. Det är ingen som egentligen vet vem jag är. Det är ingen som jag vågar släppa in innanför mitt skal. Det är ingen som jag kan prata med. Jag kan bara vara glad och rolig och skratta och vara smart och duktig. Jag kan aldrig vara den där lilla Anna, som vill bli kramad.) Och det känns som om min familj bara stänger in mig. Jag älskar dem, men de tar liksom all min energi. Det blir bara krav.

När jag gör något som är för min egen skull (tror jag) så får jag dåligt samvete och blir nästan ledsen när jag tänker på att mamma kanske inte vill att jag ska göra det. Egentligen vill hon inte hindra mig eller trycka ner mig, hon vill bara ta hand om mig. Men hon kväver mig.

Jag vill ta plats. Jag vill synas. Jag vill göra något stort. Men allt det lilla håller fast mig. Jag längtar efter trygghet och närhet, samtidigt vill jag bli fri. Jag vågar inte säga något, samtidigt vill jag skrika ut hur jag mår, vad jag tycker, vad jag tänker. Jag vill att någon ska se mig och tänka ”där är Anna, hon är bra”, samtidigt kan jag inte tänka det själv.

Varför måste allting krocka? Varför måste man välja? Och varför kan jag inte göra det jag vill göra?

Det finns så många saker, jag inte kan förstå, att somliga är stora, och somliga är små. Att somt är svart och somt är vitt och skillnaden på mitt och ditt. Och dur och moll och troll som troll och man är fri från melodi.

Det finns så många saker, man måste ej förstå, och somliga är stora och somliga är små. Jag är ett mumintroll som tror att världen kanske är för stor. För mig.

Jag älskar mumintrollen.