lillaannamarias

Värsta kändisbilen

För ungefär ett år sedan köpte pappa en ny bil (inget ovanligt, han gör det ooofta). Det är en mörkblå Triumph Vitesse, en cab. Jag kommer nog att få åka i den på studenten, även om pappa på allvar verkade tycka att studenten var en bra förevändning för att köpa en gammal Rolls Royce. Nåväl, bilen köptes av en ganska förvirrad, mycket stressad man som egentligen inte ville bli av med bilen, men sålde den efter en skilsmässa. Mamma, som läser mycket tidskrifter och magasin, upptäcker efter en tid att mannen som sålt bilen är grundare till klädföretaget Odd Molly (som föresten har en del fina kläder, bara alldeles för dyrt för min smak, snåla Anna köper bara kläder om det är gratis, annars syr hon dem själv, dessutom är det ett bra företag eftersom de inte använder sig av modeller som retuscherats till stickor (det vet jag eftersom jag intervjuat en man som brukar retuschera deras bilder)). I helgen läste mamma en ny tidning och upptäcker att frun som Vitessens exägare skiljde sig från var Victoria Tolstoj, känd jazzsångerska (som saknar luktsinne, enligt reportaget). Är det inte lite coolt? Vår bil!

Ibland måste man vara ytlig. Annars skulle jag drabbas av syrebrist så djupt nere vid botten som jag brukar simma.

Världens mest oengagerade

Igår var jag i Stockholm och gjorde antagningsprov till en musikskola. Vet inte alls hur det gick. Men det kändes bra i alla fall. Alla verkade så trevliga och snälla. Mamma följde med mig. Vi hade ganska mysigt i bilen hon och jag. Det blev inte så där krystat som det kan bli. Och jag tror att båda slappnade av lite. Det gick liksom inte att skynda. Det gick inte att tänka på allt som vi borde ha hunnit med om vi stannat hemma. Då gjorde det inte så mycket att vi fick leta jättelänge efter en parkeringsplats.

Mamma sa i alla fall att det hon hörde ut från provsalen lät bra. Det jag spelade alltså. Bach och Poulenc. Jag är glad att hon fick höra när jag spela tillsammans med pianisten. Annars tycker ingen hemma om när jag spelar. Det är ingen som säger det till mig så klart, vi är ju konflikträdda och kan inte ge kritik, då kan man ju såra. Men jag hör hur pappa säger att han förstår varför Molly går ut när jag spelar. Katterna är i alla fall ärliga. Men, det blir annorlunda med pianot. Flöjten och pianot kan leka med varandra. Just nu känns det som om det räcker med att mamma och lärarna som lyssnade fick höra. Jag är glad för att de fick höra mig. Det är en konstig känsla.

I alla fall, efter att jag spelat mina stycken var det dags för de Svåra frågorna. Om mina mål, mina drömmar, min framtid. Jag måste låta som världens mest oengagerade människa. Jag kan ju inte ljuga och något som jag inte står för. Jag vet ju inte vad jag vill. Just nu är jag inte särskilt målinriktade. Inte långsiktigt. Kan knappt tänka en vecka framåt. Egentligen är jag ju inte sån. Egentligen är jag en eldsjäl, både engagerad och målinriktad. Jag kan kämpa, tror jag, eller har det kanske försvunnit på riktigt? Men just nu är jag bara vilsen. Vågar inte göra något av rädsla för att stänga en dörr. Men det enda jag gör är att fängsla mig själv.

Vem är jag?

Från igår:

Det blir så hela tiden. Överallt. Det spelar ingen roll. Var, när, hur. Det här med ensamhet alltså. Jag längtar. Vill vara någons vän. Men klarar inte av det. Oavsett om det är på en danslektion, på nätet, i skolan, när någon kommer nära försvinner jag. Drar mig in i ett skal, vägrar säga mer. Är det det som kallas integritet? Snarare eremit, frånstötande, motbjudande. Det känns lagom svårt att vara halvanonym och skriva i en dagbok för någon som inte riktigt är någon särskild.

Längtan efter att bli sedd och omtyckt får mig att göra saker som jag egentligen inte vill. Jag blir någon jag egentligen inte vill vara. Jag känner mig överkörd av mig själv. Jag känner mig som en överkörare. Jag vill inte.

Men vem är jag? Är jag bara den kärlekstörstande? Den längtande? Eller den som inte vill? Anna går i skolan. Är duktig. Alltid, jämt. Skrattar lite ibland. Drar sig ändå undan. Lite udda, lite annorlunda. Lite osynlig, men inte som förut. Anna hemma. Undviker konflikter, råkar ut för dem ändå. Gör så ont. Känner att allt är mitt fel. Mammas huvudverk, broderns tandläkarskräck, finanskrisen, världskrigen, svälten. Allt är mitt fel. Anna dansar. Pratar lite ibland. Koncentrerad mest hela tiden. Anna spelar flöjt. Så professionellt. Skönt att slippa kallprat och allt personligt. Saknar kanske ändå något. Men Björn är bäst. Anna på Sensus. Pratar, det är skönt, orden kan komma ut, slappnar av lite, några kompisar, inga vänner. En annan sorts vänner, vänner att prata djupt med, överanalysera, reflektera, imitera. Anna skriver. Skriver, skriver, skriver. Orden vill ut. Vill aldrig ta slut. Bara ibland. Lite prestationsångest. Men mest skönt.

Så vem är jag? En teater, mängder av roller. En enmansshow vid namn Mitt liv. Jag spelar alla roller. Kan bli lite förvirrad. Kan aldrig riktigt slappna av. Känner att jag aldrig är jag. Men vem är jag?

Kände för att vara lite djup. Panik, panik. För inget särskilt. Livet, eller nåt. Längtar lite bort. Längtar lite hem. Vanlig söndagsdepression. Fast inte så farlig idag. Är distraherad.

Borde ha vetat

Det är idiotiskt att gå på en konsert ensam. Jag borde ha vetat det. Det är ju inte precis så att jag inte gjort det misstaget förut. Det var säkert bra musik och så. Det är lite svårt att lyssna på musiken när det är live, det är så mycket annat runtomkring. Sen är det ju meningen att all musik ska bli bra live på grund av stämningen. Är man ensam blir det inte riktigt så. Försökte ställa mig i klumpen och hoppa som en galning och låtsas att de runtomkring var mina kompisar. Men det fungerar inte så bra när man har någon form av klaustrofobi eller agorafobi, och inte klarar av att ha människor tätt runtomkring. Tvingade mig själv att stå kvar en stund i alla fall och ge det en chans. Men det var inte kul.

Vi kan låtsas att det var det, kul alltså. Vi kan säga det till alla som frågar. Vi kan låtsas att det var bra musik. Att det var roligt att träffa alla vänner. Och sen kan vi skriva lite i dagboken för att sanningen ska komma fram i smyg.

Så trött på mig själv. Jag vill ju inget hellre än att synas, att bli sedd, att bli omtyckt, älskad, att slippa vara ensam. Men när människorna kommer och vill vara med mig så drar jag mig undan. Orkar inte prata. Är ganska bra på den där första kontakten. Jag är nog en intressant människa första gången. Men sen har jag inget kvar att ge. Alltså jag har ju massor av intressen, men det känns som om jag nästan skäms över dem. Jag vill inte vara sämre än någon annan, men inte bättre heller. Eller, jag vill inte säga att jag är bra. Jantelag. Blir rädd när andra kommer för nära. Rädd att de ska avslöja min hemlighet, att jag bara utnyttjar dem för att slippa vara ensam. Rädd för att de ska avslöja alla mina andra hemligheter, dem som jag inte ens känner till själv, som jag inte vågar peta på. Längtar efter en vän.

Jag är inte arg

När jag var liten hade jag en bästis. Vi var oskiljaktiga. Åtminstone jag. Jag hade alltid en känsla av att hon kunde byta ut mig. Och det skrämde mig. Jag har ingen aning om ifall det är sant eller inte, men jag var ständigt rädd att förlora henne. Hon betydde så mycket för mig. När jag var tillsammans med K blev jag lite modigare. Jag blev värd något, jag blev någon. När jag var med K var jag en person som räknades för jag var hennes vän.

K var den perfekta kompisen. Hon hittade alltid på saker att göra. Hon fick mig att skratta. Ibland kände jag att jag kanske var lite lillgammal, lite för vuxen och klok. K fick mig att bli barnslig igen. Med henne kunde jag leka. Men vi kunde också prata och hon kunde lyssna. Hon fick mig att känna mig smart. Ibland lite för smart, det var så uppenbart att det var jag som var pluggisen. Som kunde allt i skolan och alltid var frökens favorit. Men som på fritiden blev vingklippt och inte längre kunde flyga fram och presentera någon kunskap. Som inte hade en aning om sådant som man skulle veta. Ibland fick K mig ändå att känna mig bra, som om min kunskap räknades. Fast jag egentligen så väl visste att det spelade ingen roll att jag kunde hela multiplikationstabellen och alla landskapsblommor när jag varken hade sett Skilda världar eller kunde spela fotboll.

Sen förändrades något. Tvåsamheten blev mångsamhet. Det var inte längre bara hon och jag. Det var andra som också ville ha K, och som K ville vara med. Jag klarade inte riktigt konkurrensen. Jag var ledsen. Ibland kanske arg, om jag hade kunnat bli arg. Mest var jag ensam. Det gjorde ont.

Kanske växte vi ifrån varandra, kanske var vi som två pusselbitar som nästan passade ihop, du vet två bitar som får sitta tillsammans tills man hittar en bättre kombination. Pusselbiten som var jag fick ligga ensam på bordet ett tag medan K på en gång sattes samman med några andra. Efter ett tag sattes jag ihop med några andra bitar. Var de rätt?

Jag började tänka. Tänka på vår tid tillsammans. På allt som gjort ont och allt som varit längtan, och allt som varit ensamt och jobbigt, och tråkigt och trist och långtråkigt, och alldeles, alldeles underbart. Och jag började skriva och orden strömmade ur mig. Det var som att välta den första dominobrickan och sen trillar resten också, du vet som i den där reklamen för clas ohlson. Jag ville berätta. Lite ville jag ta revansch på alla som övergav mig. På alla som inte älskade mig. På alla som inte såg mig. På alla som såg men som låtsades som om de inte gjorde det när jag gick genom korridoren och aldrig fick höra ett hej.

Nu är jag lite kluven. Gjorde jag rätt? Alla tankar, allt det jag skrivit och hävt ur mig. Det känns som om jag anklagat någon. Har jag anklagat dig, K? Det var inte meningen. Jag vill ju inte såra. Jag vet ju att ord kan göra så ont. Har jag gjort det själv nu? Har jag sagt för mycket? Jag kan ju bara säga det jag vet, om min verklighet, om mina upplevelser. Kanske var det jag som missförstod. Kanske var allt mitt fel. Jag är inte arg på någon, men nu är jag lite arg på mig själv. Det är ett samvete som skaver där inne. Har jag lämnat ut någon? Har jag gjort illa? Jag önskar att jag inte gjort det. Jag hoppas att jag inte gjort det. Vill inte bli en sån som utnyttjar andra för att bli framgångsrik. Ensamheten har hjälpt mig ibland, men ibland gör den mig galen. Jag vill ju bara bli omtyckt.

Anna träffar kändisar

Igår träffade jag Grynet. Eller det var inte Grynet utan Elin Ek. Jag var på en föreläsning med henne. Helt sjukt bra! Efteråt kände jag mig helt glad. Elin (nu säger jag Elin, för jag har faktiskt kramat henne) sa att hennes motto var att alltid försöka ha lite roligare. Som när man dammsuger. Då kan man ha skorna med superhöga stillettklackar som man aldrig kan ha annars. Jag tror att jag ska börja ha på mig mina rosa prinssesstofflor med svandun på när jag diskar.

Sen träffade jag Frances också på föreläsningen. Åh, så glad jag blev. Det var så länge sen och jag blir verkligen glad av att träffa henne. Kram på en gång. Och så är hon så bra att prata med. När hon säger att det kommer lösa sig så tror jag faktiskt att det kommer att göra det. Det känns så skönt.

Jag kände mig nästan inte ensam alls på föreläsningen. Först kände jag Alva och Madeleine, sen Sofie, sen kom Frances och Marie och jag blev jätteglad, sen Linnéa, och så såg jag Lovisa också och vågade prata lite. Det var en bra kväll.

Nu har jag träffat ganska många kändisar, typ tre. Bara den här våren. Först Jonas Hassen Khemiri, min skrivaridol, vars böcker får mig att gå på högvarv, bli alldeles yr, tappa kontrollen och bara vara. Sen Kitty Jutbrink, som boostade mitt självförtroende till max genom att säga att hon tyckte att jag inte verkade vara tyst och tråkig. Och nu Grynet, som verkligen fick mig att skratta. Lite coolt. Ger mig mersmak.

Franska influenser

Jag är lite glad idag. Åtminstone var jag det tills jag skar upp tummen på osthyveln när jag skulle laga mat. Idag var det språkcertifikat igen, den här gången franska. Och för en gångs skulle kände jag mig inte övergiven och ensam i en ny och hemskt otäck stad. Några kompisar från skolan var med och jag träffade flera intressanta och trevliga och bara helt underbara Linköpingsbor. Särskilt en Maria. Min första tanke var: var har jag sett henne? Kunde inte komma på det, och blev så glad när hon kom ihåg mig. Hon kom ihåg mig från mässan, hon kom ihåg min kaffeklänningar. Jag blev liksom varm, fast det blåste snålt som attan. Sen gick provet som en dans, eller nåt.

Efteråt gick vi på fotoutställning, Maria och jag. Le petit soldat (passande med en fransk titel, non?) av Helena Blomqvist. Det spritter i hela min kropp av skaparlust. Jag vill också. Hon gör helt fantastiskt underbara fotomontage. Så vackert, så genomtänkt. Och under ytan finns en underton av hemskheter och skräck, något som skaver sönder idyllen. Bilder får mig att tänka på Agatha Christies pusseldeckare. Så söta och oskyldiga på ytan, så grymma och mordiska bara en millimeter ned. Jag älskar känslan av svunnen tid, minnen. Jag drömmer om att göra en resa till England. En fotoresa. Åka runt på den engelska landbygden och fånga stämningen och atmosfären på storstilade, mysiga herrgårdar. What a pity, att jag inte kan fotografera.

Kanske var det franska influenser. Fransmän är kanske lit mer öppna och mindre blyga. Jag vågade i alla fall prata. Och jag njöt av det. Jag tror att jag slappnade av. Jag längtade inte bort, jag längtade inte hem. Underbart.

Gråtblöt måndag

Pratade med Valarie idag. Då grät jag. Det var så skönt att bara ösa ur sig allt och få gråta lite. Är det helt sjukt att den jag tyr mig till är min engelsklärare? Men det känns som om hon känner mig minst lika bra som någon annan, om inte bättre. Mamma blir bara arg och sur eller ledsen och sur eller förtvivlad och sur. Jag vet att hon bara vill hjälpa, men hon kan inte hjälpa. Det är inte som när jag var lite och kuckelimuckmedicin var allt jag behövde. Mamma kan inte göra mirakel längre, jag har växt och blivit för stor, och mina problem har blivit ännu större. Och jag kan definitivt inte prata med någon i skolan. Det är en månad kvar till studenten (exakt), och det är meningen att det här ska vara den lyckligaste tiden i mitt liv. Men jag vet inte när jag mådde så här dåligt senast. Nu är jag fri, inget mer skoltvång, inga mer läxor, jag kan göra vad jag vill. Och jag får panik.

Jag kanske inte är skapad för att leva i livet. Jag kanske bara passade i skolan. När man läser intervjuer med halvkändisar och helkändisar och andra kändisar så brukar de alltid säga att jag passade aldrig riktigt in i skolan, det blev bättre efter studenten. Men vad händer med dem som passade på gymnasiet? Som alla lärarna tyckte om? Som klarade allt plugg med guldstjärna i kanten?

När jag slutade nian avslutades tre fruktansvärt hemska, pissdåliga år. Det kunde bara bli bättre. Nu avslutas tre år under vilka jag känt mig levande, under vilka jag tagit revansch på alla de som tryckte ner mig innan. Det kan bli sämre. Och jag är rädd för det.

Vad gör man?

Vad gör man när allt känns tungt som bly? När fötterna vägra lyfta från jorden? När huvudet faller ner från halsen, ner på gatan studsar ut bland vrålsnabba bilar och mosas så att blodet sprutar lika häftigt som när man råkar vrida på vattenkranen på max när man är nyvaken och sömndrucken? Vad gör man när kroppen blivit ett skal? Ett skal utan innehåll? En konservburk vars vita bönor i tomatsås åts upp till middag? Vad gör man när ingenting längre kan locka fram det minsta leende? Åtminstone inget äkta, för fuska går ju alltid. Med envishet och långa styrketräningspass kan kindmusklerna övas upp tills de orkar dra mungiporna upp till öronen i ett leende lika äkta som mina ray ban-glasögon som pappa köpte för tio euro på en marknad i Aten.

Våndas inför ännu en vecka. Längtar redan till nästa helg. Har redan glömt hur söndagsångesten rev i mig i förmiddags. Orkar inte mer nu. Orkar inte träffa någon. Orkar inte tänka. Orkar inte, inte, inte.

Kan ingen komma och säga Anna, hur mår du, vill du ha en kram. Kan ingen se att min värld har rasat samman? Kan ingen förstå att jag skriker på hjälp, även om det inte syns? Kan ingen se utan att jag behöver visa? Kan ingen höra utan att jag behöver tala?

Läser en bok och gråter lite för att huvudpersonen är så elak. Målar taket och gråter lite för att damm ramlar ner i mina ögon. Tänker och gråter lite för att allt är så tomt. Gråter lite och gråter lite till för att jag gråter för att jag är patetisk för att jag har egentligen inget problem och jag vet att de flesta har det värre. Gråter lite i alla fall.

Längtar efter sommar och sitta på altanen och solsken som skär sönder ögonen och värme som bränner sönder knäna och svettar mina händer kladdblöta. Längtar efter höst och sparka löv och hoppa och låtsas vara en människa i en H&M-katalog som alltid ler och är fin och har många vänner att träffa i lövhögen. Längtar efter vinter och inomhus i en fåtölj med gigantisk kopp te att hålla händerna runt och känna värmen sakta sprida sig från kopp till fingertopp till resten av kroppen. Vet att längtan alltid är bättre än verkligheten. Kan man vara lycklig om man ständigt lever i drömmen frågar Christian? Absolut säger Anna för verkligheten, nuet, idag, gör alltid besviken, drömmen kan man lita på, den sviker inte. Men skapar också lite gråt, för den är, just det, en dröm, och inte lever jag en dröm. Och allt är fjuttigt, allt är fånigt, allt är dumt, allt är tråkigt.

God natt.

Mattenörd med lokalsinne och städångest

Igår var jag lite stolt över mitt eminenta lokalsinne. Jag var i Linköping och skrev språkcertifikat i tyska. Och jag lyckades köra in till stan utan att köra fel. Jag hittade till Folkuniversitetet. Efteråt skulle jag träffa några tjejer på Linköpings universitet (jag ska nämligen börja recensera böcker på dagensbok.com, är det maniska Anna som varit framme och tagit på sig ytterligare ett uppdrag för att slippa känna sig tom och ensam, snart kommer jag gå in i väggen), men när provet var slut var det ett bra tag kvar till dess så jag bestämde mig för att gå en promenad. Jag är inte särskilt ofta i Linköping och vet inte riktigt var alla platser ligger, men jag tänkte i alla fall gå till Trädgårdsföreningens park och se om de japanska körsbärsträden fortfarande blommade (japanska körsbär och magnolia är mina favoritblommor för de blommar först och de är rosa). Och jag hittade dit. Och jag blev alldeles varm inombords när jag såg de rosa blommorna. Sen gick jag inte vilse i parken. Då fick jag för mig att jag skulle gå till strömmen, där har jag inte varit sen jag var inlagd på avdelning 40 och det var typ fyra år sen och på den tiden var jag lite borta eller inne i mig själv så jag hade inte riktigt koll på var strömmen låg, men jag kom ihåg att det var fint där. Och, jag hittade. Sen hittade jag tillbaka igen. På vägen till universitetet körde jag bara fel en gång, i den gigantiska rondellen, men jag lyckades ta mig tillbaka. Ganska imponerande.

Idag måste jag plugga matte. I vanliga fall är jag en mattenörd. Jag älskar att klura länge på ett problem och när jag till slut hittar lösningen så känner jag mig fruktansvärt nöjd. Sen gillar jag att kunna svänga mig med ord som diofantiska ekvationer, linjär algebra, invertering, funktionsanalys… Men just nu känns det mest jobbigt. Har skjutit upp en del så det känns lite stressigt, och frustrerande när jag inte fattar på en gång och känner att jag inte har tid att gå in på djupet för att förstå.

Måste städa mitt rum också. På tisdag kommer någon hit och fotograferar huset. Det ska säljas. Jag vill inte. Jag vill inte att någon annan ska bo i mitt rum. Och särskilt inte just nu. Nu känns det som om allt omkring mig flyter, svävar, snurrar runt. Ingenting är fast eller stadigt. Och nu ska hemma försvinna också. Och städningen bara stressar. Hinner inte, orkar inte. Sa jag inte att de inte fick göra något sånt här förrän efter studenten när allt var lugnt? Eller åtminstone under studentveckan när alla andra bara festar? Städningen och jag har ett komplicerat förhållande. Jag avskyr när det är stökigt och smutsigt, men jag avskyr att städa också, oftast. När jag städar vill jag att det ska synas. Därför måste jag vänta tills det har blivit riktigt smutsigt och jag verkligen äcklas av att gå in i rummet. Då städar jag och det är nästan roligt de första tio minuterna, sen biter jag ihop och gör resten av ren envishet. Men jag älskar känslan när allt är klart. Jag erkänner, den här superstädningen gör jag typ en gång i kvartalet, högst. När jag flyttar hemifrån ska jag bli bättre (förhoppningsvis på att städa, antagligen på att hitta på ursäkter att inte göra det).

Det här med självkänsla

Diskuterade självkänsla häromdagen. Vad är självkänsla egentligen? Det som jag inte har.

Min självkänsla är beroende av prestationer. Om jag inte ständigt presterar något upphör jag att existera. Genom mina prestationer kan andra se mig och jag kan se mig själv.

Det är så lätt att analysera och säga vad jag gör för fel. Det är svårare att sluta, att hitta ett sätt att må bra. Och vill jag verkligen må bra och ha den där självkänslan som kompis? Det är ju min ångest, mina krav, min ensamhet, min nedstämdhet, allt jobbigt, tråkigt, hemskt som ger mig inspiration till att skriva eller måla eller göra något annat. Det är ju alla mina problem som gör mig till den jag är. Problemen har tagit över mig, de har blivit en del av min identitet, nu är jag rädd för att släppa dem, för vad är jag utan dem? Är jag något alls? Jag kanske bara är en gigantisk hög med problem som ingen egentligen vill ha?

Det finns nog de som skulle säga att jag har bra självkänsla. För utåt är den kanske bra. På ytan. Fasaden. Jag kan le. Jag kan till och med lura mig själv att jag är glad. Att jag trivs. Men sen kommer jag på mig själv med att räkna minuterna tills det är dags att gå hem. Tills jag kommer hem och kan lägga mig på sängen. Krypa ihop och bara gråta. Gråta för att allt är så eländigt. Gråta för jag vet inte vad. Var kommer tårarna ifrån, det känns ju så tomt inne i mig? Jag vill gräva mig in i eländet och bara vara där. Tycka synd om mig själv. Utforska depressionen, ensamheten, ångesten. Överanalysera. Tränga in i varje hörn. Fan, vad patetisk jag är.

Finns det falsk självkänsla? Jag tror att det finns människor som har dålig självkänsla utan att veta om det. Eller snarare så här: de vet innerst inne att de har dålig självkänsla men ljuger för sig själva. Vissa har blivit så skickliga lögnare att de inte ens märker att de ljuger. Det kan vara en tröst ibland att tänka att de människor som får mig att må dåligt och känna mig värdelös egentligen mår lika dåligt själva. De har dålig självkänsla och måste trycka ned andra för att bekräfta sig själva. Fast just då kanske det inte alltid hjälper.

Förhoppningsvis är det en fas att gå igenom. En storm att rida ut. En period som kommer ta slut. Förhoppningsvis mår jag bättre sen. Kommer kanske underfund med att det egentligen inte är så hemskt, att det bara är jag som tycker om att leka martyr. Kanske är det så att alla har ett visst mått av ilska och hat inom sig, och eftersom jag aldrig är arg på någon som tränger det in i mig själv istället. Äter upp mig inifrån. Fräter sönder inälvorna. Bränner hål på allt det goda.

Förlåt.

Om lycka

Skrev en filosofiuppsats idag om lycka. Vad är lycka? Hur blir man lycklig? Är lycka något att sträva efter? Såna djupa frågor.

På vägen till skolan hade jag en snabblektion i filosofi på tjugo minuter med min lillebror. Det slutade med att han sa: Ska du bli sinnessjuk nu? Ja, filosofi känns ungefär så. Man tänker och tänker och förstår bara mindre och mindre.

Tillbaka till lyckan. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle då jag varit riktigt lycklig. Kanske var jag det när jag var liten, men när jag tänker tillbaka kan jag bara minnas ensamhet och utanförskap. Var jag lycklig när jag fick bestämma allt när jag var liten och lekte med lillebror? Nej, då fick jag dåligt samvete för att jag bestämde. Var jag lycklig när jag lekte med alla andra flickor i byn? Nej, jag var jätteblyg och längtade efter att de skulle gå hem, amtidigt som jag var rädd att de skulle överge mig och lämna mig ensam. Var jag lycklig när jag gick i skolan? Nej, alltid rädd för att göra fel. Var jag lycklig i Kroatien eller Frankrike, på semestern? Nej, rastlös och otålig.

Antagligen har jag för höga krav på lyckan. Lycka behöver inte vara ett överväldigande lyckorus. Lycka kan vara vardagsglädje, småsaker som lyser upp tillvaron som en ljusslinga till julgranen. Men jag är nog ingen vardagsmänniska. Jag är inte lagom. Jag kan inte tycka om småsaker. Mina krav svävar skyhögt uppe bland molnen, självklart kan jag inte bli lycklig av något litet fjuttigt som kan hända vilken dag som helst.

Pratade med Christian om det, han sa att om man har höga förväntningar på livet och sig själv och de blir uppfyllda, så är ju allting bara som det ska vara. Det är godkänt, om det blir sämre så blir det underkänt. Superbra finns liksom inte med på skalan.

Jag älskar självhjälpsböcker. Kanske för att jag vill bli lycklig. Jag slukar alla råd med hull och hår, lär mig allt om hur jag ska göra för att bli lycklig. Men jag lever knappast som jag lär, tror mest att jag blir olyckligare av att fundera så mycket över lyckan.

Men, stor konst skapas under stor lidande. Jag kommer aldrig bli berömd om jag inte mår dåligt. Vill jag bli berömd eller vill jag må bra? Om sanningen ska fram väljer jag kanske berömmelsen. Visst låter det hemskt? Jag skäms för att säga det. Men jag vill ju bara att någon ska se mig. Läste om att jakten efter hög status egentligen handlar om jakten efter att återfå den villkorslösa kärlek som man fick när man var baby. Om man inte kan få äkta kärlek så är det bättre att andra vill vara med en för att man är framgångsrik, än att andra inte vill vara med en alls. Jag tror kanske att ingen någonsin kommer kunna älska mig bara för den jag är (just nu känns det som en omöjlighet), och därför vill jag bli framgångsrik och berömd för att kunna få bekräftelse.

Nog pratat om denna olyckliga tilldragelse som kallas lycka. Morgen mache ich ein Deutschzertifikat. Hals- und Beinbruch!

Lite gråt och lite glad

Ligger på mammas och pappas oändligt stora säng. En känsla av gigantisk tomhet och ensamhet trycker ner kroppen i madrassen. Drar upp knäna mot bröstet. Blir en liten boll. Känner tårarna rinna nerför kinderna. Struntar i fåfängda försök att hålla dem tillbaka, är ju ändå ensam. Ingen ser och ingen hör. Vill skrika, men ingen att skrika åt. Vill prata, men vill lyssna. Ensamheten, den stora, hemska.

Försöker läsa en bok på tyska. Så många borden och måsten. Så många krav. Så dåligt samvete, över svikna drömmar, vänner, löften. Handen slappnar av och boken faller igen. Låter ögonlocken falla med den. På mammas och pappas oändligt stora säng. Sover. Så liten och ensam. Så obetydlig. Vad skulle hända om denna lila kropp inte längre fanns? Skulle någon märka? Kanske mamma som ringer och väcker. Frågar oroligt om sömndruckna, raspiga rösten. Säjer oj och förlåt, lägger på.

En lillebror kommer hem. Fikar lite. Pratar om hans skoldag, om debatt och moderater och socialdemokrater. Om italiensk politik och smutskastning. Känna sig lite smart och kunnig. Vill inte gå ifrån bordet. Vill inte tvingas hitta på något att göra. Känsla av förfärlig meningslöshet.

Kör bil i regnet. Rädd för vattenplaning, krockar, sladdar. Övervinner kanske rädslan lite. Lyssnar på åskan, ser blixtar. Tänkte inte att det kunde regna får springa i bara tröjan. Kommer fram som en dränkt kattunge. Älskade Björn. (Låter kanske perverst. Vet inte.) Öppnar dörren och släpper in. Torkar lite i ansiktet. Spelar lite flöjt. Går nästan bra. Känns bra. Och Ronda hälsade. Blir lite glad.

Kommer ut igen och solen skiner. Går genom centrum mot parkeringen. Känner en doft, en blandning av blöt asfalt, nytt och fräscht solljus, en parfym från hon bredvid. Påminner mig om Frankrike. Så fint. Semester. Ledighet. Avslappnad. Längtan är alltid bättre än verkligheten. Kännes bra. Energin strömmar in liksom.

Lyssnar på radion. De pratar om en amerikansk författare vars namn jag varken kan uttala eller stava. Verkade intressant. Han skrev: Love is not a way to treat a friend. Fint.

Inte outbytbar

Pratade med Frida idag om att inte längre känna sig behövd eller ens välkommen. Både hon och jag har alltid tillhört dem som alltid lyckats. Eller aldrig misslyckats. Det har alltid funnits någon som välkomnat oss med öppna armar. Någon som på en gång säger att de är så glad att se oss.

Nu är det inte längre så. Det är inte självklart att det finns plats för oss på högskolor och universitet och folkhögskolor och jag vet inte vad. Trots toppbetyg är inget längre självklart. Vi har precis förstått att det finns något som heter konkurrens. Att det inte är så att alla automatiskt förstår att vi är fantastiskt fina människor som absolut förtjänar en chans. Vi har lärt oss att det finns fler som vi. Vi är inte outbytbara. Det känns lite hemskt.

Modigt

Gissa vad jag har gjort idag? Jag har varit på audition. Lyssna på ordet. Säg det långsamt. Låt varje stavelse smälta på tungan. Audition. Smaka på kombinationen Anna och Audition. Det skär sig lite, men blir nog en spännande blandning. Som sött och salt.

Jag, som har halvt utvecklad social fobi. Som har svårt för att prata med mina vänner. Som är blyg och inte vågar ta kontakt. Helt plötsligt blev tysta Anna alldeles crazy och fick för sig att hon ville bli musikalartist. Det stod i annonsen att man inte behövde varken sång- eller dansvana, det kändes ganska tryggt. Visst, jag dansar och jag älskar det, och sjunga är ju helt fantastiskt. Men både dansen och sången kan nog beskrivas med orden ”hellre än bra”.

Så jag tog mod till mig, tog på mig mina färgstarkaste kläder (tänkte att då syns jag i alla fall och då kommer de ihåg hur jag ser ut, det är nog bra, lite var det nog för att ingjuta mod i mig själv också) och åkte in till stan. Jag förstår inte hur jag vågade utsätta mig för risken att misslyckas, risken att inte känna mig tillräckligt bra, tillräckligt begåvad, duktig, talangfull, lyckad. Men jag gjorde det i alla fall.

Jag darrade och jag kan inte påstå att jag var någon ny Celine Dion på scenen. Men jag vågade och jag är lite stolt över mig själv. Nu är det bara att vänta på domen. Men egentligen gör det inget om det inte gick bra. Det var ju ändå första gången och mina förhoppningar håller sig nere vid fotknölarna. Och jag är åtminstone en erfarenhet rikare.

Djupt

Leker, låtsas vara djup. Läser Nietzsche och Freud. Överanalyserar mitt liv och finner bara meningslöshet. Vad strävar jag efter? Vad vill jag? Söker en mening, ingen i sikte. Bara sjukdom och ytlighet.

Skriver en uppsats på franska om Mayotte. Där är 22 % av invånarna arbetslösa (le chômage). Varför klagar vi? On ne peut jamais devenir content.

Har två kandidater till dagens ord: översjöisk (det är vad Mayotte är, en översjöisk del av Frankrike, den underbara översättningen av d’outre-mer) och bourgeoisie (jag tror det betyder typ borgerskap, kapitalister, alltså dem som vi inte ska tycka om)

Helgdepressionen har slagit till. Jag blir rastlös och dödstrött. Måste, vill. Vill inte, orkar inte. Väntar på att tiden ska gå så att jag snart kan bli jättestressad och besviken för att helgen redan är slut. Längtar bort, vill komma hem. Så vilsen, så vilsen. Varför är jag här?

Vill gå ut, solen skiner. Vill bli belyst och uppvärmd ända ned i tårna. Men har ingen ork och ingen lust. Vill, vill inte. Vill bara sitta här. Vill göra något annat, något viktigt. Längtar bort, vill komma hem.

Panik och ångest. Vill inte vara kvar. Kan ingen komma och krama mig? Vill vara stark och glad. Vill vara liten och rädd. Längtar. Längtar. Längtar. Efter vad? Vet inte. Visshet. Eller nåt.

När jag var liten hade jag en kompis. En vän som jag avgudade. Hon var allt det som jag vill vara men inte var och aldrig blev. Hon var modig. Hon var full av idéer. Hon var rolig. Fick mig att skratta. Hon var de tre S:en, stark, snabb, snygg (man var inte sexig då, men kanske var hon det ändå). För henne var allt så självklart. Hon visste allt och hon kunde säga vad hon ville. Jag gick alltid en bit bakom. Kunde aldrig riktigt hänga med. Flängde som en vante där bakom och undrade ständigt när hon skulle upptäcka vilken tönt jag var. Jag minns när vi var på cykelutflykt. Hon cyklade så fort att jag ständigt var en lång bit bakom. Det var som om knivar skar in i mina lår och vader. Jag hade blodsmak i munnen. Jag tänkte: Nu dör jag. Jag ville kasta mig av cykeln och somna i diket och bara ligga där och titta upp mot himlen. Jag som nästan aldrig svettades badade i floder av salt, äcklig svett. Men jag vågade aldrig säga: Vänta. Då var vi bara vi två och hon väntade på mig ändå. Men sen orkade hon inte vänta mer och jag blev ensam kvar i diket. Till slut gav hon upp hoppet om mig och insåg att jag inte var det äventyr hon sökte. Hon förstod slutligen att alla andra hade så mycket mer att ge. Och jag blev ensam kvar. Vi ses ibland, på bussen och så. En gång pratade vi länge, bara hon och jag. Sen kom någon och jag blev åter igen tolv år och osynlig. Så osynlig. Så liten. Så värdelös.

Manodepressiv, Veronica Mars och olagligheter

Jag tror att jag fått en släng av manodepression. Mitt liv är verkligen upp och ner. Ena stunden är världens undergång skrämmande nära. Nästa sekund har jag hur mycket energi som helst. I onsdags var allt svart. Kände mig svimfärdig och matt, trodde att jag skulle gå in i väggen, eller slås ned totalt av ångesten.

Egentligen har ingenting förändrats. Världen är likadan där utanför. Lika obarmhärtigt härligt solljus. Lika skönt nästan-sommar-väder, lika vackra vitsippor. Lika mycket lidande, lika mycket svält och död och krig. Ändå är jag glad idag. Jag svävar en bit över marken. Vet inte varför, egentligen är jag ju oändligt ensam här hemma, gör inget förutom att plugga och skriva i en dagbok på ett forum någonstans i detta gigantiskt stora Internet. Energin fyller mig, den pyser ut ur mina öron. Plötsligt spelar det ingen roll att jag inte har någon att dela dagen med.

Mina idéer bara sprutar ut för tillfället. Jag skriver på bloggen, jag har nästan kommit på vad jag ska skriva till det pedagogiska materialet, jag spelar flöjt som en galning och skrämmer ihjäl katterna, jag har skickat in en bild till en tävling där man kan få bilden tryckt på en bricka, jag har till och med varit ute och sprungit. Vart har mitt svarta, ledsna, oändligt trötta jag tagit vägen? Jag blir nästan rädd.

Jag vet, det brukar vara så här. Energin sprudlar, sen kommer monstren tillbaka, sen kommer glädjen, sen ångesten. Kan bara njuta av att vara på vågens topp en liten stund innan jag sjunker till botten igen.

Molly hatälskar det här vädret. Stackarn har så tjock svart päls att hon blir jättevarm och helst vill ligga i skuggan och sova. Men hon tycker om att rulla sig på grusvägen och se ut som en sandhög när hon kommer in. Åh, jag älskar henne då, lilla tjockisen.

Firade inte valborg alls. Var hemma, spelade flöjt (just nu ligger jag i hårdträning inför den viktiga, viktiga, viktiga examinationen), såg ett avsnitt av Veronica Mars. Förutom Doctor House är det bara Veronica Mars jag ser på teve, eller föresten Morden i Midsommer, Poirot och Miss Marple ser jag ju också. Fast just nu är det bara House som går på teve. Fick Veronica Mars-boxen i julklapp och ser ett avsnitt då och då. Hon är cool. Och jag gillar låten.

Annars är engelska deckare (fast bara mysiga pusseldeckare, inget läskigt) min favorit. Har försökt att analysera mitt filmtittande men kommer bara fram till att jag knappt har några åsikter alls, jag somnar oftast när jag ser på film och den klaustrofobiska känslan inne i en biosalong tycker jag inte om.

Pärlplattor. Jag vill göra pärlplattor. Anna pratade om det igår. Vi sa att vi ville sätta upp pärlplattor på stan. Gatukonst. Det är nog lagom olagligt för mig.

Vårkänslor??

N får mig verkligen att må dåligt. Hon gör inget särskilt, inget som jag kan sätta fingret på. Hon bara tar all min energi. Jag stör mig på varenda ord hon säger. Varje steg hon tar med sina höga pumps, ljudet av klackarna (hon kan inte gå i högklackat utan knäar och det blir inte alls det där härliga, respektingivande, samtidigt utmanande klipperiklappet). Och jag hatar mig själv för att jag hatar henne. Jag vill inte vara elak, jag vill inte snacka skit, jag vill inte gå bakom ryggen, jag vill inte vara falsk. Men hon får mig att bli det. Och jag hatar henne för det. Och jag hatar mig själv för att jag hatar henne.

Övade skalor hela söndagen. Bra sätt att inte behöva tänka på hemskheter och jobbiga saker. Jag som hade tänkt att jag skulle börja skriva trevliga saker här. Jag började ju faktiskt med att skriva att jag var trött på att må dåligt. Det blev bara värre. Misslyckade jag kan inte ens hålla ett sånt fånigt litet löfte.

Jag har bojkottat Valborg. Och nyårsafton och midsommarafton och Allahjärtansdag och alla andra dagar som bara är till för att man ska känna sig ännu mer ensam när man inte har några vänner att fira med.

Kanske skickar jag en namsdagshälsning till farmor. Hon heter Valborg. Det är faktiskt inte ett fint namn, får mig att tänka på landflutna blåvalar som ligger på stranden och ruttnar. Men farmor är fin. Hon är oerhört vacker, jag kan bara föreställa mig hur hon såg ut när hon var ung. Fast hon är som jag. Hon har inte så mycket att säga, så det blir ganska tyst när vi pratar hon och jag. Hon pratar mest om alla sina krämpor.

Jag önskar mig en sagovår. Som i Astrid Lindgren-böckerna. Jag älskar dem, en sån vill jag leva i. I glädjen och skrattet och gemenskapen. Trygga äventyren, absurda tokigheterna, verkliga overkligheten. Vill ha. Och en salighetssak. Då skulle allt vara så perfekt. Varför kan inte mina problem botas av en glad Alva?

Hjälp

Vad ska jag göra? Snälla, hjälp. Jag hatar mig själv. Så äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. ÄCKLIG ÄCKLIG ÄCKLIG. Jag vill dö. Kan inte prata med någon.

Fan, fan, fan. Jag vill inte, vill inte, vill inte.

Hjälp.

Så trött

Jag är så trött på att må dåligt. Så trött på att jag alltid skriver av mig här om att jag mår så dåligt. Så trött på att vara trött på att må dåligt.

Kan inte solen smitta mig med lite energi istället för att göra mig ännu tröttare och deppigare. Frida och jag myntade ett nytt uttryck på fysiklektionen idag. Efter alldeles för många filosofiska funderingar kring mesoner, myoner, antielektroner med mera med mera, så sammanfattade vi vårt motto inför livet med ”Ta från de onda och ge till de trötta”. Det finns nämligen partikelfysiska reaktioner som inte kan förklaras med annat än att en elektron tar energi från sig själv i framtiden. Det borde människor också kunna göra, ta energi från sig själva i framtiden alltså, eller ännu bättre: ta energi från andra. Men man måste ta energi från onda människor, annars är det elakt. Fast egentligen tror vi inte att det finns onda människor. Men det finns onda handlingar och man bör ta energi från människor som gör onda handlingar så att de inte orkar göra så många onda saker.

Är hela världen lite deppig? Eller känns det bara så? Upptäckte igår att jag inte upptäckt tidigare att Cornelia klippt sig. För två veckor sen. Vad har jag gjort? Levt i min egen värld, med dubbla solglasögon och skygglappar mot omvärlden. Är jag på väg tillbaka? Kanske, kanske inte.

Framtidspanik är mitt ord just nu. Jag längtar efter frihet, eller nåt, men jag tror inte jag klarar det. Är alldeles för trygghetsberoende. Vill inte vara det. Vill vara någon sorts bohem, eller nåt.

Sen skulle man kunna göra en cirkusföreställning inne i bullen. Och sen släcks ljuset. Och så blir allt svart. Eller nåt. Ja, jag vet inte.

Så känns det. Eller nåt.