lillaannamarias

Jag är inte arg

När jag var liten hade jag en bästis. Vi var oskiljaktiga. Åtminstone jag. Jag hade alltid en känsla av att hon kunde byta ut mig. Och det skrämde mig. Jag har ingen aning om ifall det är sant eller inte, men jag var ständigt rädd att förlora henne. Hon betydde så mycket för mig. När jag var tillsammans med K blev jag lite modigare. Jag blev värd något, jag blev någon. När jag var med K var jag en person som räknades för jag var hennes vän.

K var den perfekta kompisen. Hon hittade alltid på saker att göra. Hon fick mig att skratta. Ibland kände jag att jag kanske var lite lillgammal, lite för vuxen och klok. K fick mig att bli barnslig igen. Med henne kunde jag leka. Men vi kunde också prata och hon kunde lyssna. Hon fick mig att känna mig smart. Ibland lite för smart, det var så uppenbart att det var jag som var pluggisen. Som kunde allt i skolan och alltid var frökens favorit. Men som på fritiden blev vingklippt och inte längre kunde flyga fram och presentera någon kunskap. Som inte hade en aning om sådant som man skulle veta. Ibland fick K mig ändå att känna mig bra, som om min kunskap räknades. Fast jag egentligen så väl visste att det spelade ingen roll att jag kunde hela multiplikationstabellen och alla landskapsblommor när jag varken hade sett Skilda världar eller kunde spela fotboll.

Sen förändrades något. Tvåsamheten blev mångsamhet. Det var inte längre bara hon och jag. Det var andra som också ville ha K, och som K ville vara med. Jag klarade inte riktigt konkurrensen. Jag var ledsen. Ibland kanske arg, om jag hade kunnat bli arg. Mest var jag ensam. Det gjorde ont.

Kanske växte vi ifrån varandra, kanske var vi som två pusselbitar som nästan passade ihop, du vet två bitar som får sitta tillsammans tills man hittar en bättre kombination. Pusselbiten som var jag fick ligga ensam på bordet ett tag medan K på en gång sattes samman med några andra. Efter ett tag sattes jag ihop med några andra bitar. Var de rätt?

Jag började tänka. Tänka på vår tid tillsammans. På allt som gjort ont och allt som varit längtan, och allt som varit ensamt och jobbigt, och tråkigt och trist och långtråkigt, och alldeles, alldeles underbart. Och jag började skriva och orden strömmade ur mig. Det var som att välta den första dominobrickan och sen trillar resten också, du vet som i den där reklamen för clas ohlson. Jag ville berätta. Lite ville jag ta revansch på alla som övergav mig. På alla som inte älskade mig. På alla som inte såg mig. På alla som såg men som låtsades som om de inte gjorde det när jag gick genom korridoren och aldrig fick höra ett hej.

Nu är jag lite kluven. Gjorde jag rätt? Alla tankar, allt det jag skrivit och hävt ur mig. Det känns som om jag anklagat någon. Har jag anklagat dig, K? Det var inte meningen. Jag vill ju inte såra. Jag vet ju att ord kan göra så ont. Har jag gjort det själv nu? Har jag sagt för mycket? Jag kan ju bara säga det jag vet, om min verklighet, om mina upplevelser. Kanske var det jag som missförstod. Kanske var allt mitt fel. Jag är inte arg på någon, men nu är jag lite arg på mig själv. Det är ett samvete som skaver där inne. Har jag lämnat ut någon? Har jag gjort illa? Jag önskar att jag inte gjort det. Jag hoppas att jag inte gjort det. Vill inte bli en sån som utnyttjar andra för att bli framgångsrik. Ensamheten har hjälpt mig ibland, men ibland gör den mig galen. Jag vill ju bara bli omtyckt.