lillaannamarias

Det här med självkänsla

Diskuterade självkänsla häromdagen. Vad är självkänsla egentligen? Det som jag inte har.

Min självkänsla är beroende av prestationer. Om jag inte ständigt presterar något upphör jag att existera. Genom mina prestationer kan andra se mig och jag kan se mig själv.

Det är så lätt att analysera och säga vad jag gör för fel. Det är svårare att sluta, att hitta ett sätt att må bra. Och vill jag verkligen må bra och ha den där självkänslan som kompis? Det är ju min ångest, mina krav, min ensamhet, min nedstämdhet, allt jobbigt, tråkigt, hemskt som ger mig inspiration till att skriva eller måla eller göra något annat. Det är ju alla mina problem som gör mig till den jag är. Problemen har tagit över mig, de har blivit en del av min identitet, nu är jag rädd för att släppa dem, för vad är jag utan dem? Är jag något alls? Jag kanske bara är en gigantisk hög med problem som ingen egentligen vill ha?

Det finns nog de som skulle säga att jag har bra självkänsla. För utåt är den kanske bra. På ytan. Fasaden. Jag kan le. Jag kan till och med lura mig själv att jag är glad. Att jag trivs. Men sen kommer jag på mig själv med att räkna minuterna tills det är dags att gå hem. Tills jag kommer hem och kan lägga mig på sängen. Krypa ihop och bara gråta. Gråta för att allt är så eländigt. Gråta för jag vet inte vad. Var kommer tårarna ifrån, det känns ju så tomt inne i mig? Jag vill gräva mig in i eländet och bara vara där. Tycka synd om mig själv. Utforska depressionen, ensamheten, ångesten. Överanalysera. Tränga in i varje hörn. Fan, vad patetisk jag är.

Finns det falsk självkänsla? Jag tror att det finns människor som har dålig självkänsla utan att veta om det. Eller snarare så här: de vet innerst inne att de har dålig självkänsla men ljuger för sig själva. Vissa har blivit så skickliga lögnare att de inte ens märker att de ljuger. Det kan vara en tröst ibland att tänka att de människor som får mig att må dåligt och känna mig värdelös egentligen mår lika dåligt själva. De har dålig självkänsla och måste trycka ned andra för att bekräfta sig själva. Fast just då kanske det inte alltid hjälper.

Förhoppningsvis är det en fas att gå igenom. En storm att rida ut. En period som kommer ta slut. Förhoppningsvis mår jag bättre sen. Kommer kanske underfund med att det egentligen inte är så hemskt, att det bara är jag som tycker om att leka martyr. Kanske är det så att alla har ett visst mått av ilska och hat inom sig, och eftersom jag aldrig är arg på någon som tränger det in i mig själv istället. Äter upp mig inifrån. Fräter sönder inälvorna. Bränner hål på allt det goda.

Förlåt.