Dagbok 090505
Lite gråt och lite glad
Ligger på mammas och pappas oändligt stora säng. En känsla av gigantisk tomhet och ensamhet trycker ner kroppen i madrassen. Drar upp knäna mot bröstet. Blir en liten boll. Känner tårarna rinna nerför kinderna. Struntar i fåfängda försök att hålla dem tillbaka, är ju ändå ensam. Ingen ser och ingen hör. Vill skrika, men ingen att skrika åt. Vill prata, men vill lyssna. Ensamheten, den stora, hemska.
Försöker läsa en bok på tyska. Så många borden och måsten. Så många krav. Så dåligt samvete, över svikna drömmar, vänner, löften. Handen slappnar av och boken faller igen. Låter ögonlocken falla med den. På mammas och pappas oändligt stora säng. Sover. Så liten och ensam. Så obetydlig. Vad skulle hända om denna lila kropp inte längre fanns? Skulle någon märka? Kanske mamma som ringer och väcker. Frågar oroligt om sömndruckna, raspiga rösten. Säjer oj och förlåt, lägger på.
En lillebror kommer hem. Fikar lite. Pratar om hans skoldag, om debatt och moderater och socialdemokrater. Om italiensk politik och smutskastning. Känna sig lite smart och kunnig. Vill inte gå ifrån bordet. Vill inte tvingas hitta på något att göra. Känsla av förfärlig meningslöshet.
Kör bil i regnet. Rädd för vattenplaning, krockar, sladdar. Övervinner kanske rädslan lite. Lyssnar på åskan, ser blixtar. Tänkte inte att det kunde regna får springa i bara tröjan. Kommer fram som en dränkt kattunge. Älskade Björn. (Låter kanske perverst. Vet inte.) Öppnar dörren och släpper in. Torkar lite i ansiktet. Spelar lite flöjt. Går nästan bra. Känns bra. Och Ronda hälsade. Blir lite glad.
Kommer ut igen och solen skiner. Går genom centrum mot parkeringen. Känner en doft, en blandning av blöt asfalt, nytt och fräscht solljus, en parfym från hon bredvid. Påminner mig om Frankrike. Så fint. Semester. Ledighet. Avslappnad. Längtan är alltid bättre än verkligheten. Kännes bra. Energin strömmar in liksom.
Lyssnar på radion. De pratar om en amerikansk författare vars namn jag varken kan uttala eller stava. Verkade intressant. Han skrev: Love is not a way to treat a friend. Fint.
