lillaannamarias

Skulle vilja

Skulle vilja säga något smart. Vet inte vad. Inga tankar. Bara tomt. Är det livet? Ska det vara så?

Skulle vilja vara glad. Lite grann. Ibland. Bara sådär. Inte riktigt veta varför. Bara vara. Bara finnas.

Skulle vilja vara en vän. Någons vän. Någon som behöver mig. Någon som vill behövas av mig.

Skulle vilja vara vanligt. Helt vanligt ovanlig. Unik. Jag vet. Det är jag. Eller inte.

Skulle vilja synas. Bli sedd. Av någon. Vet inte vem. Ingen roll att spela. Jag vill. Jag vill.

Skulle vilja vara någon. Någon. Du vet. Någon. En människa. Med skugga, lukt och allt. Och så.

Skulle vilja. Vilja vara. Bara vara. Vara. Vara jag. Jag.

Lite skit

Förra veckan var skit. Då låg jag på botten och kippade efter andan. Nu är det lite bättre. Kanske bara är tjugo meter under ytan, eller så. Alltid lite bättre. Men då får jag dåligt samvete för att jag mår bättre när andra mår dåligt. (Jag vet att jag är en idiot)

Jag är fet och ful. Äcklas av mig själv. Av mina ben och armar. Mitt liv är så misslyckat och patetiskt. Kan inte ens vara ordentligt sjuk. Eller frisk. Eller nåt.

Jag hatar mittemellan.

Gjorde chailatte idag. Sånt som jag drack i Barcelona. Hade inget recept (bara ett på spanska, men det räknas inte för jag kan inte spanska), men det blev nästan gott. Men det känns så fjuttigt. Här är mitt liv: en chailatte (som bara är nästan god)

Undrar hur många det finns som mår sämre än mig nu? Här inne i min egen lilla bubbla känns det som om mitt liv borde vara det allra gråaste.

Sov en stund i pausen på mattelektionen. Det var så kallt. Gåshud överallt. Ville gömma mig på toaletten en stund, men sen kom jag på att jag känner ju ändå ingen av alla snobbiga mattesnillen så det spelar ingen roll om de ser mig snarka med öppen mun.

Finns det någon som tycker om mig? Som inte gör det för att de råkar vara min mamma? Jag vet inte. Känns inte som det just nu. Sitter här och kollar mailen var tionde minut, men det är aldrig några nya mail. Tittar i brevlådan men det kommer ingen post till mig.

Sitter i klassrummet och pluggar som en galning. Tänker att jag ska gå ut i korridoren och prata med någon. Men vet inte vad jag ska säga. Hatar när jag bara sitter tyst, men jag har ju inget liv att säga något om. Vädret är så grått. Vädret är så fult. Vädret är så kallt. Vädret är så tråkigt. Du är också tråkig Anna. Kunde du inte hitta på något roligare att skriva? Det börjar bli tjatigt det här med ensamhet och depp. Försök vara lite unik för en gångs skull. Inte så förutsägbar.

(Saknar dig fortfarande. Såg ditt skrivbord idag. Malin sa att du hade varit stolt över mig eftersom jag sökt en franskkurs. Vet inte. Bara borta. Liten klump i bröstet för att du redan är en aning bortglömd.)

Flytta?

Ikväll ska vi titta på ett hus. Jag vet inte om jag vill. Om jag vill flytta. Mamma och pappa och K och A verkar så engagerade. Jag hänger inte med. Helt plötsligt blev allt så seriöst. Pappa brukar ofta titta på husannonser och så, och prata om hur husen ser ut, trevligt läge, renoveringsobjekt och allt det där. Men nu är det liksom på allvar.

Jag har bott på samma ställe sen jag föddes. Då kanske det är dags att byta miljö. Men nu ska jag väl ändå flytta hemifrån snart. Vill jag inte ha allt det vanliga och invanda att komma hem till då? Känner mig så egoistisk.

Orkar inte riktigt bry mig. Det är så mycket på gång just nu, jag kan inte koncentrera mig på ytterligare en sak. Orkar inte ta ställning.

Och så det här med att flytta hemifrån. Vissa stunder vill jag inget hellre. Jag är så trött på alla som inte släcker lamporna på kvällen, så att jag måste vakna på natten för att släcka. Jag är så trött på alla som lägger saker på fel ställen. Jag är så trött på att aldrig få ta plats, aldrig få bestämma, aldrig få vara ensam, aldrig få göra det jag vill. Vill vara fri, vill ta kontroll. Samtidigt är jag rädd. Skulle jag klara av att vara ensam? Skulle jag fastna i mörkret? Kan jag ta hand om mig själv? Är jag frisk? Rent ekonomiskt: har jag råd?

Panik, panik. Varför måste jag välja hela tiden? Varför kan inte allt bara flyta fram som en liten barkbåt i strömmen? Varför måste allt vara så svårt. Jag hatar val, hatar att välja bort. Ta ställning.

Fast jag tycker nog att det är lite spännande med huset också. Mamma och pappa har pratat så mycket om det. Det hemska rutiga plastgolvet med psykedeliskt, epilepsiframkallande mönster i alla tänkbara färger. Marmorimitation överallt. Grekiska väggmålningar. Så fult så det är inte sant. Jag måste bara se det. På sätt och vis vill jag att det ska vara så fult, kanske lukta lite mögel också, så att flytten inte blir av. Ändå känns det som om det skulle vara lite roligt att inreda och göra i ordning ett nytt rum. Jag gillar ju sånt. Nya möjligheter.

Jag är lite rädd. Som en blomma som slits upp med rötterna. Vet inte åt vilket håll jag ska vända mina blad för att få solljus och näring. Blir så förvirrad av alla lampor runtomkring. Varför kan jag inte vara en sån person med intuition? Som bara vet vad som är rätt? Finns det såna människor? I så fall vill jag vara en av dem. Ibland verkar det som om alla är osäkra. Alla mår dåligt. Jag ville tro att det bara var jag, då hade jag haft något unikt. Men jag är inte ensam. Kanske är bra i och för sig. Ser ni? Jag kan inte ens bestämma mig för en sån sak. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Panik, panik.

Jag idag

dansare

terroristexpert

grym

nöjd

ganska glad

bara lite ångestdrabbad

äntligen färdig

orkar inte oroa mig mer

studsig

uppåt

bra dag

hemma

En glad fasad

När någon frågar mig hur jag mår säger jag alltid bra. När någon frågar mig om jag sovit gått flyger ett ja ur min mun. Även om jag mår pissdåligt och legat vaken hela natten. Automatiskt säger jag ja, bra. Jag behöver inte ens tänka efter. Det ska ju vara bra. Världen ska vara glad och trevlig, det blir så jobbigt annars. Och jobbiga saker ska undvikas. Till varje pris.

Men just nu känns det som om det håller på att bildas små sprickor i fasaden. Långsamt håller den på att rämna. Jag orkar inte le, orkar inte skratta. Jag vill bara gråta och även om jag inte gör det så är det en alltför stor ansträngning att tvinga mungiporna uppåt. Min kropp dras ned mot marken. Varje steg kräver så mycket. Mina läppar har klistrats ihop. Varje ord tar så mycket energi. Jag orkar inte mer.

Snälla någon, spruta in lite energi i mig. Lite glädje. Lite skratt. Lite lycka. Det var så länge sen. Ute lyser solen, men den kan inte värma mig. Herregud, vad romantiskt poetiskt det låter. En frusen själ. Det är väl bara att stoppa in den i mikron? Nej, står det på förpackningen, tål ej mikro, ugn, spis eller vattenbad. Kan endast värmas av kramar.

Jag har letat överallt efter någon att prata med. Men när de kommer drar jag mig undan. Orkar inte. Kanske är jag för evigt dömd att leva i ensamhet. Det är bara att vänja sig. Tusen ensamma dagar, upprepa, upprepa. Igen och igen i en evighet.

Snälla någon, kan jag inte få vara liten igen? Kan jag inte få bli ompysslad och omhändertagen? Visst längtar jag efter självständighet, frihet, oberoende. Men jag orkar inte. Orkar inte mer. Hatar allt. Radera, radera. Sudda. Ta bort.

Tillbaka

Tillbaka i skolan. I vanliga fall brukar jag längta till skolan på lov och helger. Brukar bli rastlös och orolig. Ledighetsångest. Det känns som om jag vill göra massor, men jag orkar inte. Det händer inget roligt. Jag längtar efter någon att prata med. Någon som sprättar sönder min ensamhet. I skolan kan man alltid kallprata lite om plugget och suck och stön, nu är det snart slut. Hemma blir det bara tyst.

Det gör så ont att tänka att jag är ensam. Det gör så ont att tänka att jag sitter här och skriver för att jag inte har någon att dela stunden med. Det gör så ont att tänka att mina toppbetyg kanske orsakats av lit för mycket ensamhet.

Men nu kändes det faktiskt inte alls roligt att komma tillbaka till skolan. Jo, lite kanske, till ljudet av andra människor. Men just nu är allt bara stress, stress, stress. Jag vill vara sjuk. När jag blir stressad stänger jag in mig i mig själv och blir ännu tystare än vanligt. Önskar att jag kunde slappna av.

Stort och smått

Varför blir roliga saker så jobbiga? Varför kan jag inte ha så där superkul som alla andra verkar ha? Åtminstone ibland. Varför har jag dåligt samvete vad jag än gör?

Jag vill göra saker som jag tycker om. Men då känns det som om jag sviker någon. Jag vill skriva. Det är min dröm. Jag vill skriva en bok. En bok som alla läser. Något stort. Men då känns det som om jag kommer glömma bort allt vanligt. Allt det där lilla, som ändå är så viktigt. Jag längtar efter att göra storverk. Jag vill göra skillnad. Men vad är egentligen viktigt? Alla säger att familjen och vännerna är viktigast. Men jag har inga vänner. (Så känns det i alla fall, jag känner hur många människor som helst, men det är bara ytligt. Det är ingen som egentligen vet vem jag är. Det är ingen som jag vågar släppa in innanför mitt skal. Det är ingen som jag kan prata med. Jag kan bara vara glad och rolig och skratta och vara smart och duktig. Jag kan aldrig vara den där lilla Anna, som vill bli kramad.) Och det känns som om min familj bara stänger in mig. Jag älskar dem, men de tar liksom all min energi. Det blir bara krav.

När jag gör något som är för min egen skull (tror jag) så får jag dåligt samvete och blir nästan ledsen när jag tänker på att mamma kanske inte vill att jag ska göra det. Egentligen vill hon inte hindra mig eller trycka ner mig, hon vill bara ta hand om mig. Men hon kväver mig.

Jag vill ta plats. Jag vill synas. Jag vill göra något stort. Men allt det lilla håller fast mig. Jag längtar efter trygghet och närhet, samtidigt vill jag bli fri. Jag vågar inte säga något, samtidigt vill jag skrika ut hur jag mår, vad jag tycker, vad jag tänker. Jag vill att någon ska se mig och tänka ”där är Anna, hon är bra”, samtidigt kan jag inte tänka det själv.

Varför måste allting krocka? Varför måste man välja? Och varför kan jag inte göra det jag vill göra?

Det finns så många saker, jag inte kan förstå, att somliga är stora, och somliga är små. Att somt är svart och somt är vitt och skillnaden på mitt och ditt. Och dur och moll och troll som troll och man är fri från melodi.

Det finns så många saker, man måste ej förstå, och somliga är stora och somliga är små. Jag är ett mumintroll som tror att världen kanske är för stor. För mig.

Jag älskar mumintrollen.

Kom över det

Jag är en sån person som går och grubblar på saker som hänt hur länge som helst. Jag är aldrig nöjd med något jag gjort och tänker alltid att jag kunde gjort det mycket bättre. Jag kan gå i flera dagar och gräma mig över ett litet ord som jag sagt, eller inte sagt. Och det gör mig galen. Att aldrig bli fri från det förflutna, aldrig kunna säga att gjort är gjort. Varför gör jag så? Varför är jag aldrig nöjd? Varför har jag alla dessa krav på mig själv? Varför måste jag vara perfekt?

Att inte vara nöjd med att göra något bra, utan alltid kräva att jag ska göra det bäst, innebär det samtidigt att jag nedvärderar andras prestationer? Jag vet att jag är duktig. Jag har alltid varit den duktiga dottern som hjälper till. Jag har alltid varit den duktiga skoleleven med alla rätt och högsta betyg. Jag har alltid varit aktiv och engagerad i allt och alla. Genom att inte vara nöjd med mig själv, trots att jag rent objektivt kan se att det jag gör är bra, innebär det att jag anser att alla andra som inte är lika flitiga och presterande är sämre? Jag tror inte det. Jag kräver inte att någon annan ska göra något perfekt för att den personen ska vara bra. Men om jag betraktar mig själv som värdelös när jag har två fel på ett prov, då borde väl det innebära att de som har fler fel är ännu sämre? Men, nej! skriker någon inom mig, det är ju jag som är sämst. Men på ett sätt ser jag kanske ändå ned på alla andra, jag litar inte på att någon ska klara av att göra allt lika bra som jag, därför begär jag inte det.

Varför måste just jag vara bäst på allt? Varför måste just jag vara en övermänniska? Det är ju helt absurt. Åh, det här är ju helt sjukt! Var kommer alla krav ifrån? De får mig att må så dåligt. Ibland vill jag bara dö. Det känns som om en ångvält kör över mig, fram och tillbaka för att verkligen trycka ned och mosa in mig i asfalten. Kan den inte bara lämna mig ifred?

Tänk vad mycket bra tankar jag skulle hinna tänka om jag inte ägnade så mycket tid åt att grubbla åt alla pyttesmå misstag som jag någonsin gjort. Tänk vad mycket roligt jag hade haft. Tänk vad jag kunde ha njutit av livet. Jag vill ha någon som kramar mig och kan trösta mig och säga att jag är bra. Fast jag vet att jag kommer ändå inte tro på det.

Det är det här med självkänsla, jag vet det. Och jag vet att det är ett problem. Jag vet att det hindrar mig, det låser in mig, det trycker ned mig, det stänger in mig. Det får säkert andra att må dåligt också. Alla dessa krav får mig att bara tänka på mig själv, hindrar mig från att se andra människor. Jag antar att det ibland får mig att bete mig vidrigt, jag vet inte för jag är så inne i mina egna tankar. Jag tror att jag är efterhängsen, ignorant, nedtryckande, irriterande, slemmig, ful, elak, egoistisk, pessimistisk, klagande, arrogant… Listan blir hur lång som helst. Jag vill ju bara bli omtyckt, älskad.

Varför är det så viktigt att vara lyckad? Varför mäts mitt värde i prestationer? Jag törstar efter bekräftelse, men när någon säger att jag är bra så håller jag för öronen och övertygar mig själv om att det är en lögn. Varför kan jag inte lita på någon? Varför blir allt jag gör bara fel? Finns det ingen som kan hjälpa mig? Herregud, vad rörigt och snurrigt allt blir. Jag vill bara lägga mig ned så att alla tankar kan sjunka till botten och gömma sig och glömmas. Jag vill vara ifred, men jag vill inte vara ensam.

The Opposite of Hallelujah

I took my sister to the ocean

But the ocean made me feel stupid

Those words of wisdom I had prepared

All seemed to vanish into thin air

Into the waves I stared

I picked up a seashell to illustrate my homelessness

But a crab crawled out making it useless

And all my metaphors fell flat, down on the rocks where we sat

She said: where are you at?

Sister, it’s the opposite of Hallelujah

It’s the opposite of being you

You don’t know because it passes right thru ya, you don’t know what I’m going through.

We made our ways home on the bikes we had borrowed

I still never told you bout unstoppable sorrow

You still think I’m someone to look up to, I still don’t know anything about you

Is it in you too?

You’ve got so much to live for

Little sister, you’ve got so much to live for

But sister, it’s the opposite of Hallelujah!

It’s the opposite of being you

You don’t know because it passes right thru ya, you don’t know what I’m going through.

Så känns det ibland. Jag försöker förklara men det är ingen som förstår. När jag säger det blir det bara fel. Sådant som är stort för mig blir litet i deras öron. Att sätta ord på tankarna är som att sticka hål på en ballong, tankarna som verkade så smarta och bra blir som trasiga ballonger, värdelösa. Jag kan inte förklara. Du kan inte veta. Du kan inte förstå. Jag har försökt, det har slutat likadant varje gång. Nu ger jag upp. Jag accepterar att jag är ensam med min sorg, med min ångest, med mina problem, med mina bekymmer, mina tankar, mina känslor, mitt liv. Du förstår inte vad som är viktigt, dina ögon ser inte vad mina ser.

Doktor House och jag

Jag hatar teven. Den är stor och ful och samlar damm. Dessutom går det aldrig några bra program på den (eller det kanske det gör, fast jag inte upptäckt det). Jag ser nästan aldrig på teve. Då missar man en hel del samtalsämnen eftersom Ugly Betty, Let’s Dance och One Three Hill är ständiga inspirationskällor till diskussioner. Det finns bara en serie som jag slaviskt följer (det enda program jag faktiskt ser utan att samtidigt läsa en bok) och det är Doktor House.

Jag älskar House. Han har allt det som jag inte har. Han är elak, han är cynisk, han bryr sig inte om vad andra tycker, han uppför sig som en skit, han drar dåliga skämt, han generar andra, han bryter mot regler, han irriterar och han får aldrig dåligt samvete. Dessutom är han jävligt smart (fast det är ju jag också, eller nåt) och han kan typ allt (spela piano, gitarr, schack, trolla, är allmänt allmänbildad m.m, m.m.). Ibland önskar jag att jag var mer som House och inte var så beroende av att ständigt vara omtyckt och älskad. Jag vill ibland vara hård som House istället för kärlekstörstande. Fast innerst inne vill nog House också bli omtyckt.

Dessutom lär man sig massor av bra läkartermer av att se på House, typ lupus och biopsi. Dem kommer jag nog aldrig få användning av (om jag inte blir läkare och det kanske jag blir förresten för jag kan ju inte välja något bra yrke och då kan jag ju lika gärna bli läkare). Sen älskar jag problemlösning. Det är därför jag läser alla extra mattekurser som går att läsa.

I ett avsnitt var det någon som antydde att House ville ha någon mental störning, till exempel Asbergers, och det tror jag att han vill. Ibland vill jag också det. Bara för att få vara annorlunda och kunna kämpa mot något och därför kanske lyckas. Och så är det ju lite coolt att ha fotografiskt minne, vara übermusikalisk eller kunna hela telefonkatalogen utantill. Och jag är ju ändå inte så bra på det här med att vara social. Fast vid närmare eftertanke är det nog rätt bra att vara vanlig också. Även om jag hatar det. Nästan lika mycket som jag hatar teven.

Bra saker

-         Solsken (märks ännu mer när det är frånvarande)

-         Te (jag blir kissnödig, men det är det värt. Världen godaste te är marsipante från Lübeck, men det är slut nu.)

-         Utflykter (jag längtar efter en utflykt. Vet inte riktigt vart. Någonstans där man kan dricka te.)

-         En fin vattenkokare

-         En symaskin

-         Mina skönaste mjukisbyxor från Dansstudion

-         Tuschpennor i många färger

-         Glada människor (det kallas energigivare, såna människor som man blir alldeles glad av att se, som inspirerar och peppar och får en att må bra)

-         Franska (världens vackraste språk. Jag längtar till Frankrike så att jag får prata igen, även om jag inte är så duktig)

-         Okomplicerade saker (sånt som inte ställer massa krav på att man måste ändra på sig. Jag vill vara jag och jag vill duga. Och jag tycker inte om krångliga datorer som säger att jag måste uppdatera program för det tar så lång tid)

-         Söta katter (särskilt Molly och Cissi – världens sötaste (och tjockaste))

-         Schema fullproppat av roliga saker (tyvärr händer det alltför sällan, men jag gillar när man inte måste hitta på saker själv, inte för mycket i alla fall, då kommer rastlösheten)

-         Checklistor (min personliga favorit)

-         Musik (I love Jens Lekman, jag försvinner till en annan värld)

-         Fina mail (jag älskar att titta i mailboxen och se röda små flaggor på olästa mail om roliga saker)

Minnen och vackert väder

Ibland känns livet ganska bra. När det är soligt och fint väder. När man har fått ett jobb (ingen vidare lön, men lite kulturpoäng får man väl om man jobbar som bokrecensent?). När lovdepressionen ännu inte dykt upp. När livet tycks vara en perfekt blandning av greppbarhet och vision.

Klippte till min lillebror igår. Hans hår alltså. Übersnälla, duktiga, präktiga Anna skulle aldrig slå en bror på riktigt. Är ganska nöjd med mitt verk. Han ser nästan ut som en tjej bakifrån, men tänk inte så inrutat, tänk individ inte kön. Vågar inte säga att han är söt och ser ut som Kristoffer-Robin.

När jag var liten gick jag påskkärring. Har alltid älskat att klä ut mig, spela teater, vara någon annan, någon som inte är blyg och tyst och försiktig. Med värsta bästa utklädnaden blev kung på Blåkulla. Men grannarna fattade inte alltid det. En skrattande gubbe tog en av mina maskrosor och smetade gul färg på min arm och skrattade. Måste varit ett riktigt trauma för jag minns det än. När vi genade genom hagen fastnade de långa kjolarna i taggbuskarna och det tog oss en evighet att komma därifrån fast omvägen bara tog tio minuter.

Jag vill skriva ner alla mina minnen. Ibland är det som om jag fortfarande var sex år, allt finns kvar. Skräcken, gråten, skrattet, skammen. Jag längtar inte tillbaka men saknar världssynen ibland. Jag vill leva sådär mitt i nuet, inte många år framåt. Fast perspektiv är ganska bra, då behöver man inte överanalysera och man behöver inte gråta över ett litet ord.

Om skönhet

Du är fin. Du är unik. Du är vacker och värdefull. Du duger precis som du är. Ingen kan vara bättre än du. Skönhet är inget statiskt statsstyrt fenomen, det är något individuellt och högst personligt. Varje människa, varje tänkande varelse, har sin egen uppfattning om vad skönhet är. Skönhet är minnen, ljuvliga minnen. Skönhet är en syn som plockar fram den mentala bilden av en ljuvlig stund. En blick som får dig att minnas sommarmorgonen med frukost i trädgården, som får dig att minnas vintern myskvällar framför brasan. Skönhet är ett par glittrande ögon, ett sprudlande skratt, en grop i en haka, ett smittande leende. Skönhet är mjuka händer, en fräknig näsa, söta öron, babyhår som krusar sig i panna. Du är vacker för du är du. Jag är vacker för jag är jag. Tillsammans är vi oslagbara.

Trodde du verkligen på det där? Trodde du verkligen att du var något? Att du skulle vara fin? Att du skulle vara något annat än en osynlig slemhög? Ditt hår är stripigt, din näsa sned, dina tänder är gula, din haka finnig. Du är ful. Ful, ful, ful. Hör du det. Det är ingen som säger det rakt ut, för de är alla så falska. Men alla tänker det, det vet du ju. De tänker att det är tur att de åtminstone inte är lika fula som du. Du är äcklig, du är värdelös, du är vidrig, du är förskräcklig. Det är knappt att man vill ta i dig, inte snudda vid din stinkande kropp, inte ens torka skorna på dina fula byxor. Inte se dig, inte höra din gälla, hemska röst. Du vet ju hur man ska se ut, det är väl ganska tydligt? Så varför gör du inget? Om du nu är så där ful och inte gör något åt det får du skylla dig själv. Du är inte värd vår blick, du ska inte tro att du någonsin kommer att vara någon.

Nej, jag lovar, det är inte så. Du är bra. Låt dem inte göra illa dig. Du vet, ta ingen skit. Lyssna inte på dem. Du är värd mer än så. Du är som vaniljglass med chokladsås. Du är som bakelserna på Lindahls konditori, du vet de där grodformade, av marsipan. Du är som de där jordgubbarna mitt i säsongen, du vet de som är sötast och godast. Så söt att man bara vill äta upp dig. Du är underbar. Fantastisk. Fin som snus. Du vet det finns någon för dig, det finns någon som ser dig, som ser dig som du är, utan deras trasiga glasögon som förvränger bilden av dig och förstör dig. Jag ser dig. Jag längtar efter dig. Skönhet är insida. Och din är den vackraste. Skönhet är lite utsida, och din är fin, du är du och jag gillar dig. Dina händer, ditt hår, dina ögon, dina kinder, din panna, din näsa, dina läppar, dina tänder, din tunga, dina öron, din nacke, dina axlar. Hela du är perfekt. Hör du det? Perfekt. Låt dem inte trycka ned dig.

Förkylda tankar

Jag hatar solen när jag är förkyld. Men just det, jag är inte förkyld, för om man inte låtsas om förkylningen så finns den inte. Syns inte, finns inte.

För några veckor sedan var jag på en föreläsning med Jonas Hassen Khemiri, det är nästan min idol. Han berättade om anomalier. Saker som inte passar in i ens världsbild. Och som vi därför ofta omedvetet suddar bort. Jag kom att tänka på det nu, vet inte varför. Men det är sant. I min värld kan jag inte bli förkyld, därför suddar jag bort förkylningen. I min värld kan människor inte dö bara sådär, därför försöker jag sudda fram dem igen.

Vi vill att världen ska vara vit och svart, det blir så mycket enklare då, vi slipper tänka så förbannat mycket. Men världen är typ alltid grå. Allt är grått. Alla är onda och god samtidigt. Saker och ting är aldrig perfekta och aldrig värdelösa. Prästen sa att sorgen är randig, ibland känns allt helsvart, ibland nästan vitt, men oftast är det grått, och ledsenheten finns där i bakhuvudet och kastar en skugga över dagen.

Fördomar finns det gott om. Och jag hatar att jag alltid har så många fördomar om allt och alla. Jag vill öppna ögonen som ett barn. Jag vill se världen när den är nytvättad. Men om jag försöker så kommer alltid någon idiot och trampar sönder mina ögon med ett splash-ljud.

Jag ska bli en social succé för jag har läst en bok och nu vet jag hur man gör när man pratar med folk. Men jag tror inte att det kommer funka på mig för min tunga är nog lite handikappad.

Jag tror jag längtar efter någon.

Minnesstund

Innan hade jag en fruktansvärd huvudvärk. Jag ville inte säga hej då. Ville ha dig kvar. Ville inte acceptera. Saker som det här händer inte.

Jag såg dödsannonsen i tidningen för några dagar sedan. Christelle. Din dotter skulle ha hetat Christelle. Så vackert. Gud, så söt hon hade varit. En sån där unge som man bara vill äta upp. Och hon fick aldrig ens födas.

Vi hade en minnesstund på skolan idag. Det var många som sa så fina saker om dig, men jag orkade inte säga något. Det blev liksom för tungt. Det kändes som om mina tankar vandrade runt i ett djupt träsk, varje steg, varje tanke var ansträngande att tänka.

De berättade om minnen, och jag kunde bara gråta. Du var aldrig lagom. När du var glad så var du sprudlande, skrattande överlycklig. När du var arg så var du jävligt förbannad. När du var ledsen så grät du.

Jag visade Valarie skorna jag köpte i Barcelona på förmiddagen. Då tänkt jag på dig. Du älskade skor, som jag. Men du fick aldrig se mina Barcelonaskor. Du hade älskat dem.

Du hade drömmar. Man brukar säga att det är aldrig för sent, nu är det det. Du var aldrig rädd att säga vad du tyckte. Jag önskar ibland att jag också kunde göra det.

Jag skulle nog vilja gå på begravningen. Men jag vet inte om jag vågar. Jag kände dig ju inte riktigt på det sättet, kanske. Jag är rädd för att störa, för att vara fel. Är jag egoistisk om jag vill ta en sista minut av din icke-tid för att säga adjö? Men hade du inte varit glad om det var mycket folk på din begravning? Om jag vore död hade jag velat att det var det, eller kanske inte, då hade det ju varit fler ledsna. Åhh, jag vet inte. Allt är bara svårt och tungt och jobbigt. Jag är så trött av allt gråtande. Jag saknar dig.

Vårkänslor

Solen får mig att sväva fram. Den värmer upp min frusna själ och min blåkalla hjärna. D-vitaminet strömmar in i min bristsjuka kropp och jag tror att mungiporna sakta börjar minnas hur man gör när man ler. Värmen lyfter alla problem från mina axlar, nu ligger de cirka fem centimeter ovanför och känns inte så tunga längre.

Mina fötter hoppar, skuttar fram utan att jag ber dem att göra det. Mina ögon ler utan att jag tvingar dem till det med hot om stryk. Mina händer darrar inte längre av köld när någon idiot ringer och jag måste ta av vantarna och ta upp mobilen och svara. Jag tror jag är glad.

Plötsligt vill jag bara sjunga. Utan att bry mig om hur det låter. Jag har börjat nynna igen när jag koncentrerar mig, det var ett tag sen, kanske ett gott tecken, jag gillar att nynna.

Längtar efter sommar nu. Längtar efter att göra ingenting och ha tråkigt. Fast när jag väl är där kommer kroppen skaka av otålighet, men just nu kan jag ju längta i alla fall eftersom jag har glömt bort allt det jobbiga, det är så lätt att göra det.

Snödroppe, är ingen tårdroppe. Ser de vita blommorna sticka fram och det känns bara ÅÅHHH… Vill krama någon. Hårt och länge.

Solen skiner, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då. Högt i topp går allas humör och det är det som susen gör. Smör.

Ord

Det finns så många konstiga ord. Jag vet inte vad hälften av dem betyder. Mitt senaste favoritord är dikotomi. Det betyder tudelning, eller motsatspar. Jag såg det första gången för några dagar sedan när jag gjorde ett ordförrådstest, jag hade aldrig hört det förut och frågade mamma svensklärare (observera inte svenskalärare) vad det betydde, men hon hade aldrig hört det heller. Senare på kvällen låg jag i sängen och läste en bok, och mina ögon dras till ett ord mitt på sidan, gissa vilket. Rätt! Dikotomi, så klart. Igår läste jag en annan bok och där dyker ordet upp igen, den här gången var det till och med skrivet med kursiverad stil. Det är ett underligt fenomen, när man just har upptäckt något som man aldrig tidigare sett så finns det plötsligt överallt. När pappa köpt en ny bil av något udda märke (vilket han gör relativt ofta) så vimlar det plötsligt av just den bilmodellen överallt.

Lyssnade på Lantz i P1 igår. Enligt henne var rimligt, månaden mars modeord. Det sades överallt, särskilt i samband med toppchefers löner. Rrrrimligt, skorrade radion ut alla exempel. Vad är rimligt? Jag hatar ordet, det låter så medelmåttigt lagom.

Ett annat ord som plötsligt dykt upp på flera ställen är Zeitgeist, ordagrant tidsspöke, men har betydelsen tidsanda. Ett riktigt modeord med andra ord. Tyskan fascinerar mig, jag älskar den krångliga grammatiken och den lätta läsförståelsen och alla hårda, kantig ljud som ei, sch… Schnuckie, Entschuldigung, Gesundheit.

Ord kan innehålla så mycket. Minnen, ömhet, kärlek, närhet. Ord kan vara så vackra. Sommardagg, rosenknopp, dysenteri (ingen trevlig tarmsjukdom, men ett trevligt ord), ögonlock, pepparkaka, hallon, ambivalens. Ord kan vara fula. Kräm, pluta, vagel, skorv. Ord kan fascinera och misstolkas, ord kan upprepas och förvisas, ord kan förmedla, förgöra, ord kan binda samman. Ord kan få mig att tappa fotfästet och ramla ner i avgrunden. Ord kan göra så ont. Eller göra mig så lycklig.

Drömmar och gropar

Ibland känns allt bara meningslöst. Tråkigt. Hemskt. Jag vill bara skrika ut hur dåligt jag mår och jag vill att någon ska komma och trösta mig. Jag vill gömma mig under täcket och jag vill att någon ska komma och hitta mig. Jag vill bara lägga mig ned på golvet och gråta och jag vill att någon ska komma och krama mig.

Ibland tror jag att jag drabbats av en släng av manodepressivitet. Ena dagen flyger mina drömmar iväg som små färgglada fjärilar, de förökar sig som råttor och de tycks kunna övervinna allt. Nästa dag har de blivit överkörda av en ångvält och mår inget vidare. Ena dagen har jag energi som rinner över (som när man kokar mjölk på för hög värme och det kokar upp lite för fort och fräser hela vägen ner till spisplattan och sen luktar det äckligt). Nästa dag har energin blåst bort och inuti mig är det tomt som i en öken.

Men kanske är jag egentligen glad för att livet är så. Det hade varit förlamande tråkigt om livet alltid var mittemellan, svenskt lagom. Visst hatar jag att jag alltid trillar ned i samma tycka-synd-om-mig-själv-för-jag-mår-så-dåligt-grop, men jag hade knappast orkat fara runt som en skottspole (som jag gör när jag inte deppar ihjäl mig) varenda dag.

Du vet

Du vet när man ligger i sängen på kvällen och inte kan sova. Och får för sig att man är kissnödig fast man egentligen inte är det och man har gått på toa tusentals gånger redan och är så trött att ögonlocken liksom trillar ned som plastsoldater utan ståplatta. Men man kan ändå inte somna för man ligger bara och tänker på hur fruktansvärt kissnödig man absolut inte är. Och när man springer ned för trappan och är sur för att man är så trött och för att toan på övervåningen aldrig kommer bli färdig för pappa blir aldrig engagerad och andan kommer aldrig att ramla ner. Och man sliter upp dörren till toan och där sitter en idiotisk lillebror och man bara stönar. Sen när man äntligen får komma in släcker man alla lampor för man har läst någonstans att det är lättare att somna om man haft det mörkt runtomkring sig innan. Sen kan man ändå inte somna och blir mer och mer frustrerad.

Du vet när man ska åka in till stan på morgonen med mamma och lillebror och man måste alltid vänta för alla andra är alltid så sega. Och man får alltid klättra in i baksätet på bilen för man kommer alltid ut först och då måste man sitta bak. Och om man någon gång försöker vara extra långsam så att lillebror ska komma ut först så fattar han aldrig vinken och står och tittar ned i någon isbelagd vattenpöl i typ tio minuter och man själv får sitta bak i alla fall. För man skulle aldrig få för sig att säga till honom att sitt bak själv din jävla idiot fast det är det man kanske tänker egentligen.

Du vet hur det är när man har såna här småsaker som man hela tiden hakar upp sig på. Som när folk inte släcker lamporna på toaletterna och man får som tvångstankar och måste släcka dem, fast man har jättebråttom och om två sekunder kommer missa bussen. Och om man inte släcker så går man och tänker på det flera hundra meter och sen måste man ändå springa tillbaka och släcka. Och sen måste man springa som en galning och backen blir sådär äckligt brant och lång och benen blir sådär fruktansvärt tunga och fötterna gör sådär oerhört ont. Och när man kommer till busshållplatsen så är bussen ändå alltid sen och du får stå och vänta hur länge som helst och frysa häcken av dig. Men om man chansar och tänker att bussen kommer inte än så kommer den att komma i tid för det har den gjort åtminstone en gång och då blir man jättearg på sig för att man är så klantig.

Du vet när det är sommar och man ligger på stranden och vantrivs eftersom man bara blir stressad av att ligga på stranden. Och man känner sig ensamt fånig eftersom man är där med familjen och inte med några coola kompisar. Så ligger man där och läser sin urtråkiga franska grammatikbok och har knäppt upp bikinibandet för att inte få en fånig rand på ryggen (inte för att man bryr sig för det är bara ytligt och man vill inte vara ytlig, lika lite som man vill vara fjantigt djupsinnig). Sen börjar det klia frenetiskt på ryggen och du bara måste sätta dig upp och klia och glömmer bikinibandet och bikinin åker ned och avslöjar dina obefintliga bröst och just då sitter snyggaste kille framför dig. Och du blir kokt kräfta i ansiktet och mamma säger du måste smörja in dig du är ju alldeles bränd.

Du vet när man tänker att man inte behöver plugga så mycket till provet, för man är faktiskt värsta smarta och klarar kursen utan ansträngning. Sen sitter man ändå där och pluggar ultraintensivt för självförtroendet är bottenlågt och man är nog kanske inte så smart fast man har MVG i alla ämnen och man går där och är ständigt nervös för att någon ska komma på att man egentligen bara är värsta supermedelmåttan, största bluffen, tidernas fejk.

Du vet ibland när man verkligen vill att det ska ha kommit ett mejl. Och man kollar mejlboxen cirka sjuttio gånger varje timme. Men röda flaggan dyker aldrig upp och man blir grymt besviken.

Du vet när bästa teveprogrammet utgått för att idioterna i Stockholm tror att hela Sverige vill se på hockey. Och man blir sådär superdupersur och mamma blir ännu surare för att man är sur. Och ni går runt varandra och luften vibrerar och dallrar och är som vattnet i vatenkokare precis innan det börjar koka.

Du vet när man har såna där bra dagar. När kassörskan på Ica kommer på att man kan ge rabatt på lunchlådorna från igår och man behöver bara betala fyrtio spänn fast hon annars brukar begära fyrtiosex. Och sen när man kommer köper bokpresent till lillebrorsan så halar man fram alla enkronor och femtioöringar och det räckte bara nästan och då ger hon en och femti i rabatt. Och sen träffar man favoritförfattaren, nästanidolen, och får boken man köper av honom signerad, och dessutom fem kronor rabatt där också. Ibland har man liksom värsta flytet, du vet.

Du vet, va? Ja, du vet, för du är som jag. Och du vet att jag vet. Att jag vet att du vet att jag vet att du vet att jag vet. Du vet.

Prestationsångest

Jag kommer snart ta död på mig själv med alla krav jag ställer på mig. Prestationskrav x1000. Gör jag inte allt prefekt kommer jag förvandlas till en vidrigt äcklig slemhög. Jag är inget utan mina betyg, utan mina noveller som publicerats, utan mina nomineringar och vinster, utan arbetserbjudanden och uppdrag. Jag är en lyckad människa, en sån som gör allt bra, bäst, men jag är inget annat. Utan prestationerna är jag bara ett tomt skal, totalt oförmögen att bara finnas, att leva, att skratta.

Skrev högskoleprovet idag. Jag borde inte ha gjort det. Precis när tiden gått ut för första provet kom jag på att jag missat en uppgift, jag trodde att jag skulle börja gråta. Nu har jag kollat resultatet. 1,9. Näst högst. Och jag är värdelös.

Varför gör jag så? Varför måste jag vara bäst för att inte vara sämst? Varifrån kommer alla kraven? De tynger ner mig som världens tyngsta ryggsäck. Jag blir sönderpressad och alldeles platt av tyngden från alla krav. Jag kan inte andas, inte skratta, inte prata. Jag blir så trött.

Mamma skäller ut mig och säger att jag är sjuk som har så orimligt höga krav. Hon säger att jag är sjuk som inte kan nöja mig med att vara perfekt. Men jag vet att hon är likadan, så hennes argument biter inte på min hjärna som är alltför smart för sitt eget bästa.

Egentligen vill jag inte ha det så här. Egentligen vill jag kunna leva. Jag har läst en bok om självkänsla, så jag vet att det är det som jag saknar. Och jag vet hur jag ska göra för att bli av med kraven, men jag kan inte lura mig själv. Jag kan inte lura bort kraven. De sitter där de sitter och får mig att bara vilja dö.