lillaannamarias

Livet

Livet.

Du vet den där ständigt närvarande elefantiskt gigantiska moraklockan som utan avbrott tick-tackar fram varje sekund av medvetande. Som stundtals är så irriterande enerverande att du vill sparka in glaset, rycka ut visarna och sprejmåla Fuck off! i neonrosa tvärs över urtavlan. Som stundtals tickar den ljuvaste musik som smeker dina trumhinnor och får dem att spinna av välbehag.

Så typiskt

Så typiskt. Jag har lyckats få ett sommarjobb, och inte vilket som helst utan ett supercoolt, som reseledare i Alperna. Meeeen, det finns ett problem. Man måste gå en reseledarkurs, vilket innebär en veckas hotellvistelse i Österrike. Låter toppen men jag kan verkligen inte åka iväg nu. När jag skickade in ansökan trodde jag aldrig att jag skulle bli utvald, och så blev jag det, och då måste jag tacka nej. Och visst, bara att ha blivit utvald känns ju häftigt, men det hade varit så kul att vara med, nu kommer jag antagligen inte hitta något annat jobb i sommar, så jag får väl gå runt här hemma och bli så där spattigt rastlös som jag blir så fort skolan slutar och jag ska försöka koppla av. Då kommer ångesten liksom ifatt. När jag inte har massa andra saker att fylla hjärnan så dyker den upp, lika punktlig som bussen aldrig någonsin varit. Jag borde vant mig vid det här laget, men ändå överrumplar den mig totalt och jag vet aldrig vad jag ska göra utan står bara där som ett fån och känner mig värdelös och meningslös och min självkänsla går rakt på grundet och sjunker till botten och drar med sig alla glädje och energi jag någonsin haft. Jag förvandlas till en dallrigt patetisk slemklump. Ett tomt skal, en vandrande zombie som inte kan göra annat än känna sig nedtryckt av alla krav och stressad över alla måsten men sakna ork att lyfta det minsta lilla lillfinger.

Imorgon är det en vecka sen. En vecka sen döden kom. Kom och tog någon bort ifrån mig, från dig, från alla. Jag kan fortfarande inte fatta, men antagligen har det börjat sjunka in, för jag skriver inte direkt till dig längre (fast nu gjorde jag det). Kanske glider du bort.

Tankar

Tuggade sönder tungan igår när jag åt Chicken Tikka. Det gör asont fortfarande. Så där ont ni vet så att man inte kan sluta tänka på det. Och man drar med den svullna biten av tungan mellan läpparna för att känna på den hela tiden. Jag vill räcka ut tungan och visa alla att Titta så ont det gör, fast jag gör inte det för jag veta att det ser jätteäckligt ut. Jag bara klagar lite fast jag själv hatar folk som går runt och klagar på småsaker.

Har gjort något konstigt med foten också. Det gör ont när jag går och jag borde verkligen gå till någon skolsköterska eller vårdcentral med den, för det här är nog inte bra. Men jag vill inte göra det för tänk om det är något allvarligt. Då känns det bättre att ignorera det för då kanske det går över av sig själv. Om man får bekräftat av en läkare att något är fel så blir det plötsligt så mycket värre, så mycket verkligare. Det här är visserligen bara lite ont i foten, jag har väl trampat snett eller så, men jag har sett för många avsnitt av House så jag har väl blivit något av en hypokondriker.

För tillfället känns livet ganska frustrerande. Massor av måste och borde. Men inga vill. Jo, ett vill, dra täcket över huvudet och bara ligga där en stund och vänta på att vårenergin ska komma och göra mig spralligt glad och pigg. Jag önskar att det kunde hända något roligt, inte bara dödsfall och snö.

Sjuk

Igår såg jag en dokumentär om en tjej som hade anorexia. Det känns så fel. Jag blir så arg på henne för hon fattar inte att hon är sjuk. Hon åt ingenting och jag ville bara banka in skallen på henne så att hon skulle fatta att hon kommer aldrig att bli frisk om hon inte gör något åt det. Sen kändes det också lite som om jag fick dåligt samvete för att jag inte är så sjuk längre. Jag känner mig liksom misslyckad, för jag lyckades inte ns bli ordentligt sjuk så att jag typ dog.

Ibland saknar jag nästan anorexian, den där riktiga anorexian när jag var så sjuk att jag blev matt hela tiden och alla tyckte synd om mig, eller kanske tyckte de mest att jag var tragisk och jobbig. Jag tyckte att jag var speciell som var sjuk, jag var minsann inte som andra. Jag tänkte att det blev som ett straff för alla dem som inte sa hej.

När jag såg programmet blev jag också medveten om att jag är nästan frisk nu, för jag kunde se det sjuka, och irritera mig på att hon inte gjorde det. Men jag vet också att jag kommer aldrig bli fri från tankarna. För när jag äter blir jag äcklad av mig själv, men jag äter i alla fall. För att jag måste, för att jag vill. Jag är livrädd för att få bulimi. Många som haft anorexi, typ hälften tror jag, får bulimi sen. Jag vill verkligen inte spy. Det fräter sönder tänderna.

När jag duschar tittar jag mig först i spegeln. Tittar på mina revben och axlarna. Tycker det ser äckligt fascinerande ut när man kan se benen under huden, som när man geggar runt med något riktigt kletigt och äckligt, som ändå är härligt och man kan inte sluta.

Jag får dåligt samvete när jag tänker på min familj, särskilt mamma, fast pappa och mina bröder också. Jag tror att jag har gjort dem illa. Fast jag vet inte hur mycket de bryr sig. Ibland tror jag att allt är mitt fel, men allt handlar nog inte om mig. Det är inte jag som får alla att må dåligt.

Så mycket

Det jag skrev igår var en text om mitt liv. Jag skrev den i samband med intagningsproven till Konstfacks illustrationsutbildning. En deluppgift var att med text och bild beskriva sitt liv fram tills nu. Det var lite läskigt att se att hela mitt liv fick plats på två A2-papper, var det liksom inte mer än så? Jag skickade in proven för någon vecka sedan och nu går jag och väntar på svar. Egentligen vet jag inte riktigt om jag vill gå illustrationslinjen, jag tror att det skulle vara fantastiskt roligt, men det finns så mycket annat som jag också vill göra.

Jag gillar så mycket. Allt som har någon ynka koppling till estetik är hur kul som helst. Jag älskar att måla och rita, och jag älskar musik, och dans, och teater.

Igår dansade jag. En hiphopklass med Ambra från Bounce. Det var coolt. Hon är ju en sorts kändis, men ändå vanlig och jättetrevlig. Dansen var helt fantastisk. När jag dansar fylls jag inifrån av galet glada känslor. Jag är completement koncentrerad på dansen och alla bekymmer bara försvinner. Ikväll är det jazz som gäller. Det passet är alltid så intensivt. Alla svettas och flåsar så mycket att det blir imma på fönstren (om det är kallt ute). Efteråt är jag helt utmattad men vibrerande lycklig.

Jag tänker fortfarande på döden ibland. Det kommer liksom små stick då och då. Är det sorg? För några sekunder känns allt oviktigt och jag orkar inte tänka. När jag gick till skolan var det som om fullt av småsten trillade ned i min mage. Plötsligt kändes det jättetungt och jag ville verkligen inte gå till skolan och se och känna och höra. Bara glömma. Men sen blir allt som vanligt igen och jag fortsätter tänka på läxor och prov, krav och måsten, önskningar och idéer, musik och dans och bilder. Är livet inte viktigare än så?

Mitt liv

Tänk dig den varmaste sommardagen för nästan nitton år sedan. Och du föds en månad för tidigt och är alldeles blå i ansiktet och har mössa för att hålla värmen och får ligga en stund i kuvös.

Tänk dig två år senare och det kommer en bror och du blir storasyster och många år efteråt när du har läst för många psykologiböcker tänker du att det är därför du alltid måste vara duktig och ta ansvar.

Du är fyra och fem och sex år och du går i skogen med dagis. Och alla barn börjar springa och dina gummistövlar är så tunga att du knappt kan lyfta fötterna och du hamnar alltid sist.

Du är sju år och det kommer en ny bror. Du är ganska avundsjuk på honom men älskar honom ändå och du överlever.

Du går i skolan och älskar att lära dig men du är ganska rädd och för det mesta tyst. Och du ser hur den tuffa slår den töntiga och du tittar och vågar inte säga något och allt är nog ditt fel.

Du är nio år och du träffar Björn och han lär dig spela flöjt. Han hjälper dig att hitta tonerna, rytmerna, musiken, glädjen.

Sen är du tretton år och du träffar Ulla. Du trodde kanske att du redan hade dem, men Ulla lär dig hitta ännu fler. Bilderna. Hon lär dig se färgerna, formerna, bilderna, världen.

Men tretton är ett oturstal och snart kommer mörkret. Anorexin kommer och river sönder dig och bygger murar mellan dig och alla andra och du är ensam, ensam, ensam.

Men molnen skingras till slut och solen går upp och allt blir lite bättre.

Du är femton år och hittar en annan identitet, en roll, en pjäs, en teater. Du står på scenen och du blir någon annan, någon som vågar allt du inte vågar själv.

Du är sexton och sjutton och arton år och du är ganska glad. Men kraven och stressen, och kraven och stressen. Och valen. Och du vill göra allt.

Du är arton år och hittar orden. Du skriver och skriver och allt liksom lättar.

Tänk dig att du är ganska ensam och längtar lite efter någon. Tänk dig att du har drömmar som flyger luftballong. Tänk dig att ångesten kommer ibland men inte så ofta längre. Tänk dig att du lever ett liv. Mitt liv.

Avtrubbad

Vanligheten börjar komma tillbaka. Jag minns vad jag gjorde innan jag fick beskedet igår. Och jag får dåligt samvete för att jag skrattar, skämtar och redan har glömt bort sorgen. När jag skriver kommer minnet av igår, minnet av chocken, minnet av rädslan, minnet av dig, tillbaka.

Jag tänker på barnet du bar. En liten flicka var det. Du fick aldrig veta det. Jag minns att du pratade om namn en gång. Nu kan jag inte komma ihåg vilket namn du pratade om. Var det Celine? Jag kan fortfarande inte fatta att du inte kommer att vara i skolan på måndag.

Men idag har livet varit ungefär som vanligt. Jag har oroat mig över mina egna bekymmer, skrattat åt sånt som jag brukar skratta åt. Ibland har en liten tanke flugit iväg till dig och till din familj. Undrar hur de mår. Skit, antar jag. Jag önskar att jag kunde dela deras sorg. Samtidigt är jag glad att jag inte kan förstå hur de känner. Död. Så konstigt overkligt.

På ett sätt har dödsfallet fåt mig att slappna av. Den stressiga vardagen känns inte lika viktig längre. Visst kommer jag fortsätta plugga för att få bra betyg, jag kommer fortsätta träna, fortsätta jobba, fortsätta stressa för att försöka uppnå något, för att lyckas. Men kanske kommer jag åtminstone under några dagar att vara medveten om att jag älskar min familj och mina vänner.

Döden

Plötsligt händer något som får mig att förstå hur bräckligt livet är. Hur nära döden är.

Det var vår. Det var en bra dag. Jag var glad, så upptagen av allt runtomkring. Visst var det mulet och lite blåsigt, men det var ändå vår i luften. Det var som om livet, kraften och energin var på väg tillbaka, som om allt bara kunde bli bättre.

Då plötsligt är det som om någon slår av strömbrytaren och allt blir svart. Jag innesluts i en bubbla och resten av världen är kvar där utanför. Jag begriper ingenting av det därute, hur kan vardagen fortsätta som vanligt, har de inte märkt att allt har förändrats?

Du var min lärare. Det låter kanske inte som om vi hade en nära relation, och det hade vi väl inte heller, men på vår lilla skola kändes det ibland som om vi tillhörde samma familj. Vi träffades varje dag, vi pratade om allt möjligt.

Det känns så overkligt att du är borta. Jag pratade ju med dig igår. Du skulle på en läkarkontroll idag för att se så att allt var okej med barnet i din mage. Sen skulle du ha kommit till skolan. Och så händer det här. Plötsligt är du död. Bara sådär.

Död. Det låter så konstigt, så avlägset, så overkligt. Men nu är det liksom verklighet.

Du var bara fyrtio år. Vad är det för ålder? Då får man väl inte dö? Okej om man är gammal och sjuk, då kanske döden känns som en befrielse, men när man är ung så ska man leva. Du hade så mycket kvar att göra i livet, så mycket mer att ge. Och din pojke. Vad ska han göra utan sin mamma? Du hade planerat allt inför födseln. Ett syskon. Du var så glad, sprudlande, full av smittande livsglädje. Och så slutar du bara andas.

Jag är en flicka som tycker om mycket, som inte kan välja och som får ångest ibland. Ensamhet är underbart ibland, men annars suger det (enligt min erfarenhet), fast det är en ganska användbar inspirationskälla.

En överambitiös arbetsnarkoman - det är jag i ett nötskal. Ich bin eine fleissige Schülerin. Une élève doué. Som fascineras av matematikens logik, diofantiska ekvationer och skalärvektorer. Av embryonala stamceller och stökiometri. Som ivrigt förvillar sig in i grammatikens snårskog och njuter av det geniala i relativitetsteorier och kvantmekanik.

Samtidigt får dansen mig att glömma allt annat. Jag är inte den gudomliga naturbegåvningen, men musiken får det att spritta i min kropp och jag älskar rytmerna och rörelserna. Det spelar ingen roll om det är orientaliskt, street eller balett, jag njuter av varje rörelse trots den frustration som koordinationsbristen ibland ger upphov till.

Musiken, ja den förtrollar mig. När jag håller i flöjten blir fingrar och öra ett. När jag efter timmars övande kan spela Poulencs Cantilena (andra satsen i sonaten för flöjt och piano) med en känsla som ger mig själv gåshud, då är jag i himmelriket. Mitt gitarrspel är väl inte superseriöst, men när jag lyckas få till några barréackord i ett jazzstycke eller bara kompar mig själv till Miss Lis Oh boy, då känner jag mig sådär härligt nöjd.

Jag är en skapande själ. Jag älskar att måla och teckna, blyerts, akryl, akvarell, tekniken spelar inte så stor roll (men jag har en viss förkärlek får stora blyertsteckningar som gör mina fingrar och nederdelen av mina ärmar alldeles svarta). Jag skulle vilja fota, men har ingen kamera och all denna komplicerade teknik skrämmer mig, fast jag har skrivit upp "att lära mig fotografera" på min lista över saker att göra innan jag fyller 25.

Jag har en symaskin också. På den syr jag klänningar av kaffepaket. De blir lite stela, för kaffepaketen är plastiga, och det är knappast något jag har på mig i skolan, snarare lite avant garde. Fast jag syr annat också, balklänningar, och så remake av mammas gamla åttitalskläder.

När jag skriver är jag i en annan värld. Då kan jag ta mig in i någon annans hjärna och stanna där en stunder, eller så kan jag se mig själv ur ett annat perspektiv. Jag älskar att vända och vrida på meningar tills ordens harmoni blir fängslande och trollbinder läsaren och får honom att glömma allt vad omvärld heter.

Ibland tror jag att jag har multipla personligheter. Jag har så många intressen och engagerar mig helhjärtat i allt möjligt. Jag kan inte bestämma mig för vad som verkligen är jag. Jag är ju allt och ingenting. Egentligen är allt bara ett sätt att fly undan ångesten som i varje tomt ögonblick griper efter mig med sina långa fingrar.

Jag har drömmar. Min hjärna är sprängfylld av dem, dessa drömmar. Men ack, så oförenliga. De är alldeles för många och jag måste välja, för jag kan omöjligt uppfylla dem alla. That's sad.