lillaannamarias

Så typiskt

Så typiskt. Jag har lyckats få ett sommarjobb, och inte vilket som helst utan ett supercoolt, som reseledare i Alperna. Meeeen, det finns ett problem. Man måste gå en reseledarkurs, vilket innebär en veckas hotellvistelse i Österrike. Låter toppen men jag kan verkligen inte åka iväg nu. När jag skickade in ansökan trodde jag aldrig att jag skulle bli utvald, och så blev jag det, och då måste jag tacka nej. Och visst, bara att ha blivit utvald känns ju häftigt, men det hade varit så kul att vara med, nu kommer jag antagligen inte hitta något annat jobb i sommar, så jag får väl gå runt här hemma och bli så där spattigt rastlös som jag blir så fort skolan slutar och jag ska försöka koppla av. Då kommer ångesten liksom ifatt. När jag inte har massa andra saker att fylla hjärnan så dyker den upp, lika punktlig som bussen aldrig någonsin varit. Jag borde vant mig vid det här laget, men ändå överrumplar den mig totalt och jag vet aldrig vad jag ska göra utan står bara där som ett fån och känner mig värdelös och meningslös och min självkänsla går rakt på grundet och sjunker till botten och drar med sig alla glädje och energi jag någonsin haft. Jag förvandlas till en dallrigt patetisk slemklump. Ett tomt skal, en vandrande zombie som inte kan göra annat än känna sig nedtryckt av alla krav och stressad över alla måsten men sakna ork att lyfta det minsta lilla lillfinger.

Imorgon är det en vecka sen. En vecka sen döden kom. Kom och tog någon bort ifrån mig, från dig, från alla. Jag kan fortfarande inte fatta, men antagligen har det börjat sjunka in, för jag skriver inte direkt till dig längre (fast nu gjorde jag det). Kanske glider du bort.