lillaannamarias

Sjuk

Igår såg jag en dokumentär om en tjej som hade anorexia. Det känns så fel. Jag blir så arg på henne för hon fattar inte att hon är sjuk. Hon åt ingenting och jag ville bara banka in skallen på henne så att hon skulle fatta att hon kommer aldrig att bli frisk om hon inte gör något åt det. Sen kändes det också lite som om jag fick dåligt samvete för att jag inte är så sjuk längre. Jag känner mig liksom misslyckad, för jag lyckades inte ns bli ordentligt sjuk så att jag typ dog.

Ibland saknar jag nästan anorexian, den där riktiga anorexian när jag var så sjuk att jag blev matt hela tiden och alla tyckte synd om mig, eller kanske tyckte de mest att jag var tragisk och jobbig. Jag tyckte att jag var speciell som var sjuk, jag var minsann inte som andra. Jag tänkte att det blev som ett straff för alla dem som inte sa hej.

När jag såg programmet blev jag också medveten om att jag är nästan frisk nu, för jag kunde se det sjuka, och irritera mig på att hon inte gjorde det. Men jag vet också att jag kommer aldrig bli fri från tankarna. För när jag äter blir jag äcklad av mig själv, men jag äter i alla fall. För att jag måste, för att jag vill. Jag är livrädd för att få bulimi. Många som haft anorexi, typ hälften tror jag, får bulimi sen. Jag vill verkligen inte spy. Det fräter sönder tänderna.

När jag duschar tittar jag mig först i spegeln. Tittar på mina revben och axlarna. Tycker det ser äckligt fascinerande ut när man kan se benen under huden, som när man geggar runt med något riktigt kletigt och äckligt, som ändå är härligt och man kan inte sluta.

Jag får dåligt samvete när jag tänker på min familj, särskilt mamma, fast pappa och mina bröder också. Jag tror att jag har gjort dem illa. Fast jag vet inte hur mycket de bryr sig. Ibland tror jag att allt är mitt fel, men allt handlar nog inte om mig. Det är inte jag som får alla att må dåligt.