lillaannamarias

Jag är en flicka som tycker om mycket, som inte kan välja och som får ångest ibland. Ensamhet är underbart ibland, men annars suger det (enligt min erfarenhet), fast det är en ganska användbar inspirationskälla.

En överambitiös arbetsnarkoman - det är jag i ett nötskal. Ich bin eine fleissige Schülerin. Une élève doué. Som fascineras av matematikens logik, diofantiska ekvationer och skalärvektorer. Av embryonala stamceller och stökiometri. Som ivrigt förvillar sig in i grammatikens snårskog och njuter av det geniala i relativitetsteorier och kvantmekanik.

Samtidigt får dansen mig att glömma allt annat. Jag är inte den gudomliga naturbegåvningen, men musiken får det att spritta i min kropp och jag älskar rytmerna och rörelserna. Det spelar ingen roll om det är orientaliskt, street eller balett, jag njuter av varje rörelse trots den frustration som koordinationsbristen ibland ger upphov till.

Musiken, ja den förtrollar mig. När jag håller i flöjten blir fingrar och öra ett. När jag efter timmars övande kan spela Poulencs Cantilena (andra satsen i sonaten för flöjt och piano) med en känsla som ger mig själv gåshud, då är jag i himmelriket. Mitt gitarrspel är väl inte superseriöst, men när jag lyckas få till några barréackord i ett jazzstycke eller bara kompar mig själv till Miss Lis Oh boy, då känner jag mig sådär härligt nöjd.

Jag är en skapande själ. Jag älskar att måla och teckna, blyerts, akryl, akvarell, tekniken spelar inte så stor roll (men jag har en viss förkärlek får stora blyertsteckningar som gör mina fingrar och nederdelen av mina ärmar alldeles svarta). Jag skulle vilja fota, men har ingen kamera och all denna komplicerade teknik skrämmer mig, fast jag har skrivit upp "att lära mig fotografera" på min lista över saker att göra innan jag fyller 25.

Jag har en symaskin också. På den syr jag klänningar av kaffepaket. De blir lite stela, för kaffepaketen är plastiga, och det är knappast något jag har på mig i skolan, snarare lite avant garde. Fast jag syr annat också, balklänningar, och så remake av mammas gamla åttitalskläder.

När jag skriver är jag i en annan värld. Då kan jag ta mig in i någon annans hjärna och stanna där en stunder, eller så kan jag se mig själv ur ett annat perspektiv. Jag älskar att vända och vrida på meningar tills ordens harmoni blir fängslande och trollbinder läsaren och får honom att glömma allt vad omvärld heter.

Ibland tror jag att jag har multipla personligheter. Jag har så många intressen och engagerar mig helhjärtat i allt möjligt. Jag kan inte bestämma mig för vad som verkligen är jag. Jag är ju allt och ingenting. Egentligen är allt bara ett sätt att fly undan ångesten som i varje tomt ögonblick griper efter mig med sina långa fingrar.

Jag har drömmar. Min hjärna är sprängfylld av dem, dessa drömmar. Men ack, så oförenliga. De är alldeles för många och jag måste välja, för jag kan omöjligt uppfylla dem alla. That's sad.