Dagbok 090321
Avtrubbad
Vanligheten börjar komma tillbaka. Jag minns vad jag gjorde innan jag fick beskedet igår. Och jag får dåligt samvete för att jag skrattar, skämtar och redan har glömt bort sorgen. När jag skriver kommer minnet av igår, minnet av chocken, minnet av rädslan, minnet av dig, tillbaka.
Jag tänker på barnet du bar. En liten flicka var det. Du fick aldrig veta det. Jag minns att du pratade om namn en gång. Nu kan jag inte komma ihåg vilket namn du pratade om. Var det Celine? Jag kan fortfarande inte fatta att du inte kommer att vara i skolan på måndag.
Men idag har livet varit ungefär som vanligt. Jag har oroat mig över mina egna bekymmer, skrattat åt sånt som jag brukar skratta åt. Ibland har en liten tanke flugit iväg till dig och till din familj. Undrar hur de mår. Skit, antar jag. Jag önskar att jag kunde dela deras sorg. Samtidigt är jag glad att jag inte kan förstå hur de känner. Död. Så konstigt overkligt.
På ett sätt har dödsfallet fåt mig att slappna av. Den stressiga vardagen känns inte lika viktig längre. Visst kommer jag fortsätta plugga för att få bra betyg, jag kommer fortsätta träna, fortsätta jobba, fortsätta stressa för att försöka uppnå något, för att lyckas. Men kanske kommer jag åtminstone under några dagar att vara medveten om att jag älskar min familj och mina vänner.
