lillaannamarias

Döden

Plötsligt händer något som får mig att förstå hur bräckligt livet är. Hur nära döden är.

Det var vår. Det var en bra dag. Jag var glad, så upptagen av allt runtomkring. Visst var det mulet och lite blåsigt, men det var ändå vår i luften. Det var som om livet, kraften och energin var på väg tillbaka, som om allt bara kunde bli bättre.

Då plötsligt är det som om någon slår av strömbrytaren och allt blir svart. Jag innesluts i en bubbla och resten av världen är kvar där utanför. Jag begriper ingenting av det därute, hur kan vardagen fortsätta som vanligt, har de inte märkt att allt har förändrats?

Du var min lärare. Det låter kanske inte som om vi hade en nära relation, och det hade vi väl inte heller, men på vår lilla skola kändes det ibland som om vi tillhörde samma familj. Vi träffades varje dag, vi pratade om allt möjligt.

Det känns så overkligt att du är borta. Jag pratade ju med dig igår. Du skulle på en läkarkontroll idag för att se så att allt var okej med barnet i din mage. Sen skulle du ha kommit till skolan. Och så händer det här. Plötsligt är du död. Bara sådär.

Död. Det låter så konstigt, så avlägset, så overkligt. Men nu är det liksom verklighet.

Du var bara fyrtio år. Vad är det för ålder? Då får man väl inte dö? Okej om man är gammal och sjuk, då kanske döden känns som en befrielse, men när man är ung så ska man leva. Du hade så mycket kvar att göra i livet, så mycket mer att ge. Och din pojke. Vad ska han göra utan sin mamma? Du hade planerat allt inför födseln. Ett syskon. Du var så glad, sprudlande, full av smittande livsglädje. Och så slutar du bara andas.