lillaannamarias

En glad fasad

När någon frågar mig hur jag mår säger jag alltid bra. När någon frågar mig om jag sovit gått flyger ett ja ur min mun. Även om jag mår pissdåligt och legat vaken hela natten. Automatiskt säger jag ja, bra. Jag behöver inte ens tänka efter. Det ska ju vara bra. Världen ska vara glad och trevlig, det blir så jobbigt annars. Och jobbiga saker ska undvikas. Till varje pris.

Men just nu känns det som om det håller på att bildas små sprickor i fasaden. Långsamt håller den på att rämna. Jag orkar inte le, orkar inte skratta. Jag vill bara gråta och även om jag inte gör det så är det en alltför stor ansträngning att tvinga mungiporna uppåt. Min kropp dras ned mot marken. Varje steg kräver så mycket. Mina läppar har klistrats ihop. Varje ord tar så mycket energi. Jag orkar inte mer.

Snälla någon, spruta in lite energi i mig. Lite glädje. Lite skratt. Lite lycka. Det var så länge sen. Ute lyser solen, men den kan inte värma mig. Herregud, vad romantiskt poetiskt det låter. En frusen själ. Det är väl bara att stoppa in den i mikron? Nej, står det på förpackningen, tål ej mikro, ugn, spis eller vattenbad. Kan endast värmas av kramar.

Jag har letat överallt efter någon att prata med. Men när de kommer drar jag mig undan. Orkar inte. Kanske är jag för evigt dömd att leva i ensamhet. Det är bara att vänja sig. Tusen ensamma dagar, upprepa, upprepa. Igen och igen i en evighet.

Snälla någon, kan jag inte få vara liten igen? Kan jag inte få bli ompysslad och omhändertagen? Visst längtar jag efter självständighet, frihet, oberoende. Men jag orkar inte. Orkar inte mer. Hatar allt. Radera, radera. Sudda. Ta bort.