lillaannamarias

Drömmar och gropar

Ibland känns allt bara meningslöst. Tråkigt. Hemskt. Jag vill bara skrika ut hur dåligt jag mår och jag vill att någon ska komma och trösta mig. Jag vill gömma mig under täcket och jag vill att någon ska komma och hitta mig. Jag vill bara lägga mig ned på golvet och gråta och jag vill att någon ska komma och krama mig.

Ibland tror jag att jag drabbats av en släng av manodepressivitet. Ena dagen flyger mina drömmar iväg som små färgglada fjärilar, de förökar sig som råttor och de tycks kunna övervinna allt. Nästa dag har de blivit överkörda av en ångvält och mår inget vidare. Ena dagen har jag energi som rinner över (som när man kokar mjölk på för hög värme och det kokar upp lite för fort och fräser hela vägen ner till spisplattan och sen luktar det äckligt). Nästa dag har energin blåst bort och inuti mig är det tomt som i en öken.

Men kanske är jag egentligen glad för att livet är så. Det hade varit förlamande tråkigt om livet alltid var mittemellan, svenskt lagom. Visst hatar jag att jag alltid trillar ned i samma tycka-synd-om-mig-själv-för-jag-mår-så-dåligt-grop, men jag hade knappast orkat fara runt som en skottspole (som jag gör när jag inte deppar ihjäl mig) varenda dag.