Dagbok 090402
Vårkänslor
Solen får mig att sväva fram. Den värmer upp min frusna själ och min blåkalla hjärna. D-vitaminet strömmar in i min bristsjuka kropp och jag tror att mungiporna sakta börjar minnas hur man gör när man ler. Värmen lyfter alla problem från mina axlar, nu ligger de cirka fem centimeter ovanför och känns inte så tunga längre.
Mina fötter hoppar, skuttar fram utan att jag ber dem att göra det. Mina ögon ler utan att jag tvingar dem till det med hot om stryk. Mina händer darrar inte längre av köld när någon idiot ringer och jag måste ta av vantarna och ta upp mobilen och svara. Jag tror jag är glad.
Plötsligt vill jag bara sjunga. Utan att bry mig om hur det låter. Jag har börjat nynna igen när jag koncentrerar mig, det var ett tag sen, kanske ett gott tecken, jag gillar att nynna.
Längtar efter sommar nu. Längtar efter att göra ingenting och ha tråkigt. Fast när jag väl är där kommer kroppen skaka av otålighet, men just nu kan jag ju längta i alla fall eftersom jag har glömt bort allt det jobbiga, det är så lätt att göra det.
Snödroppe, är ingen tårdroppe. Ser de vita blommorna sticka fram och det känns bara ÅÅHHH… Vill krama någon. Hårt och länge.
Solen skiner, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då. Högt i topp går allas humör och det är det som susen gör. Smör.
