lillaannamarias

Förkylda tankar

Jag hatar solen när jag är förkyld. Men just det, jag är inte förkyld, för om man inte låtsas om förkylningen så finns den inte. Syns inte, finns inte.

För några veckor sedan var jag på en föreläsning med Jonas Hassen Khemiri, det är nästan min idol. Han berättade om anomalier. Saker som inte passar in i ens världsbild. Och som vi därför ofta omedvetet suddar bort. Jag kom att tänka på det nu, vet inte varför. Men det är sant. I min värld kan jag inte bli förkyld, därför suddar jag bort förkylningen. I min värld kan människor inte dö bara sådär, därför försöker jag sudda fram dem igen.

Vi vill att världen ska vara vit och svart, det blir så mycket enklare då, vi slipper tänka så förbannat mycket. Men världen är typ alltid grå. Allt är grått. Alla är onda och god samtidigt. Saker och ting är aldrig perfekta och aldrig värdelösa. Prästen sa att sorgen är randig, ibland känns allt helsvart, ibland nästan vitt, men oftast är det grått, och ledsenheten finns där i bakhuvudet och kastar en skugga över dagen.

Fördomar finns det gott om. Och jag hatar att jag alltid har så många fördomar om allt och alla. Jag vill öppna ögonen som ett barn. Jag vill se världen när den är nytvättad. Men om jag försöker så kommer alltid någon idiot och trampar sönder mina ögon med ett splash-ljud.

Jag ska bli en social succé för jag har läst en bok och nu vet jag hur man gör när man pratar med folk. Men jag tror inte att det kommer funka på mig för min tunga är nog lite handikappad.

Jag tror jag längtar efter någon.