lillaannamarias

Prestationsångest

Jag kommer snart ta död på mig själv med alla krav jag ställer på mig. Prestationskrav x1000. Gör jag inte allt prefekt kommer jag förvandlas till en vidrigt äcklig slemhög. Jag är inget utan mina betyg, utan mina noveller som publicerats, utan mina nomineringar och vinster, utan arbetserbjudanden och uppdrag. Jag är en lyckad människa, en sån som gör allt bra, bäst, men jag är inget annat. Utan prestationerna är jag bara ett tomt skal, totalt oförmögen att bara finnas, att leva, att skratta.

Skrev högskoleprovet idag. Jag borde inte ha gjort det. Precis när tiden gått ut för första provet kom jag på att jag missat en uppgift, jag trodde att jag skulle börja gråta. Nu har jag kollat resultatet. 1,9. Näst högst. Och jag är värdelös.

Varför gör jag så? Varför måste jag vara bäst för att inte vara sämst? Varifrån kommer alla kraven? De tynger ner mig som världens tyngsta ryggsäck. Jag blir sönderpressad och alldeles platt av tyngden från alla krav. Jag kan inte andas, inte skratta, inte prata. Jag blir så trött.

Mamma skäller ut mig och säger att jag är sjuk som har så orimligt höga krav. Hon säger att jag är sjuk som inte kan nöja mig med att vara perfekt. Men jag vet att hon är likadan, så hennes argument biter inte på min hjärna som är alltför smart för sitt eget bästa.

Egentligen vill jag inte ha det så här. Egentligen vill jag kunna leva. Jag har läst en bok om självkänsla, så jag vet att det är det som jag saknar. Och jag vet hur jag ska göra för att bli av med kraven, men jag kan inte lura mig själv. Jag kan inte lura bort kraven. De sitter där de sitter och får mig att bara vilja dö.