lillaannamarias

Världens mest oengagerade

Igår var jag i Stockholm och gjorde antagningsprov till en musikskola. Vet inte alls hur det gick. Men det kändes bra i alla fall. Alla verkade så trevliga och snälla. Mamma följde med mig. Vi hade ganska mysigt i bilen hon och jag. Det blev inte så där krystat som det kan bli. Och jag tror att båda slappnade av lite. Det gick liksom inte att skynda. Det gick inte att tänka på allt som vi borde ha hunnit med om vi stannat hemma. Då gjorde det inte så mycket att vi fick leta jättelänge efter en parkeringsplats.

Mamma sa i alla fall att det hon hörde ut från provsalen lät bra. Det jag spelade alltså. Bach och Poulenc. Jag är glad att hon fick höra när jag spela tillsammans med pianisten. Annars tycker ingen hemma om när jag spelar. Det är ingen som säger det till mig så klart, vi är ju konflikträdda och kan inte ge kritik, då kan man ju såra. Men jag hör hur pappa säger att han förstår varför Molly går ut när jag spelar. Katterna är i alla fall ärliga. Men, det blir annorlunda med pianot. Flöjten och pianot kan leka med varandra. Just nu känns det som om det räcker med att mamma och lärarna som lyssnade fick höra. Jag är glad för att de fick höra mig. Det är en konstig känsla.

I alla fall, efter att jag spelat mina stycken var det dags för de Svåra frågorna. Om mina mål, mina drömmar, min framtid. Jag måste låta som världens mest oengagerade människa. Jag kan ju inte ljuga och något som jag inte står för. Jag vet ju inte vad jag vill. Just nu är jag inte särskilt målinriktade. Inte långsiktigt. Kan knappt tänka en vecka framåt. Egentligen är jag ju inte sån. Egentligen är jag en eldsjäl, både engagerad och målinriktad. Jag kan kämpa, tror jag, eller har det kanske försvunnit på riktigt? Men just nu är jag bara vilsen. Vågar inte göra något av rädsla för att stänga en dörr. Men det enda jag gör är att fängsla mig själv.